06 november 2007

Skulle jag sörja, då vore jag tokot

Nej, ni lyckas inte skrämma mig. Faktum är att jag tror att Sverige kommer att bli definitivt klart för EM redan efter en halvtimme av matchen mot Spanien, när slutsignalen går mellan Nordirland och Danmark i Belfast. Visst skulle man kunna tänka sig att de taggade och motiverade nordirländarna slog de i princip redan avsågade danskarna, men jag tror inte det funkar så; jag tror återigen att det kommer att visa sig hur svårt nordirländarna har att föra en match (i synnerhet mot ett egentligen bättre lag) och att Danmark vinner med 2-0. Och skulle så inte ske har jag svårt att se framför mig att Sverige förlorar både mot Spanien och Lettland hemma, samtidigt som Nordirland bortaslår Spanien. Kom ihåg att Danmark inte kan gå förbi oss, eftersom inbördes möten, idiotiskt nog, är utslagsgivande faktor vid lika poäng. I EM-sammanhang, fast inte i VM-sammanhang.

4 kommentarer:

Gurra sa...

Kan inte riktigt hålla med dig när du skriver att målskillnad borde gå före inbördes möten? Bästa laget vinner sina matcher och bör därmed gå vidare.
Fast du kanske menar att det är idiotiskt att ha olika regler i kval och huvudturnering? I sådana fall är jag böjd att hålla med dig, inbördes möten borde gälla även när det bara är det stora pojkarna som får vara med.

Gurra sa...

Fan nu läste jag om hela inlägget och insåg att jag kanske var lite för kvick första gången...
Men fan, det går ju att överföra resonemanget. Även i VM bör således inbördes möten vara avgörande. Så det så!

Neander sa...

Själv föredrar jag målskillnad. Tre poäng är alltid tre poäng, och man blir tvungen att gå för fullt i varje match.

Jesper sa...

Anledningen till att inbördes möten infördes i EM-kvalen var så vitt jag begriper att en massa smånationer tillkom mer el mindre samtidigt - Andorra, Liechtenstein, Färöarna, San Marino - och att det inte ansågs att man skulle kunna ta sig till slutspel genom att ösa in mål på nåt sånt i en avbslutande match (som exvis Spanien gjorde för att komma till EM 1984, 12-1 mot Malta i slutomgången och därmed förbi Holland med ett måls marginal).

So far, so good, men när man har samma regel i ett slutspel där fyra lag möter varandra i enkelmöte blir det hela mer problematiskt. Alla åtgärder i VM- och EM-slutspel har gått ut på att eliminera risken för att två lag ska kunna spela för ett resultat som gynnar dem båda (med Österrike-Västtyskland i VM 82 som det stora avskräckande exenmplet). Helt går det inte att undvika i seriespel, eftersom man alltid kommer att ha situationer där två lag vet att oavgjort gör att båda går vidare. Sverige-England i förra VM var ett exempel, men den matchen var inte helt betydelselös den heller, eftersom den faktiskt gällde förstaplatsen i gruppen och möjligheten att undvika Tyskland - även om det inte såg ut så, att döma av svenskarnas euforiska reaktion på kvitteringen.

Hur som helst: när inbördes möten, istället för målskillnad, avgör vid lika poäng tillkommer ytterligare en faktor. Som vi ju minns från Sveriges möte med Danmark i förra EM. Problemet kan formuleras så att tabellmakarna försöker undvika situationen att två lag kan spela på ett resultat som beror på att ett tredje lag, i samma serie, redan har spelat färdigt. Vid inbördes möten blir det inte så, eftersom man, när tre lag hamnar på samma poäng, då räknar fram en minitabell mellan de tre. I Portugal betydde det att Danmark och Sverige kunde spela på en hypotetisk tabell där även Italien ingick och hade två poäng och 1-1 i målskillnad. Det var därför Danmark och Sverige visste att 2-2, 3-3, 4-4 etc garanterat skulle ta dem vidare. Hade emellertid målskillnad räknats hade danskarna, som hade sämre sådan än Sverige, fått räkna med risken att Italien skulle ösa in mål mot Bulgarien och därmed passera deras målskillnad på +2. Nu gjorde inte italienarna det, utan vann bara med 2-1, men om reglerna hade varit annorlunda är det inte helt omöjligt att de kunde ha vunnit med de 4-1 som krävdes (3-1 för Italien skulle i så fall ha inneburit lottning, eller om det var den berömda Uefa-koefficienten som skulle ha räknats; jag vet inte). Och dessutom undrar jag om Danmark skulle ha släppt till Mattias Jonsons kvittering om de inte vetat i bakhuvudet att de var klara för kvartsfinal ändå. Alltsammans kontrafaktiska funderingar, omöjligt att veta eftersom man nu spelade med de regler som gällde, men faktum kvarstår att jag ser detta som huvudproblemet med inbördes möten-regeln i slutspel.