It is the ancyent marinere and he stoppeth one of three

Det är konstigt, jag gillar ju när det är varmt. Jag gillar att kunna gå direkt ut genom dörren utan att sätta på mig ytterkläder, jag gillar att gå i kortbrallor i dygnet om. Men det svarar inte mot någonting inom mig på samma sätt som en ruskig höstdag gör, det känns inte som Jag på samma sätt som en dag när de gulnade träden böjer sig i den regnblandade vinden och när de våta löven blåser om fötterna på en när man vågar sig ut genom dörren. Jag antar det är därför jag håller på Skottland och Finland och hoppas att de ska nå EM.

Egentligen tror jag att det är nån sorts personlighetsdefekt. Den här dragningen till det mödosamma och sammanbitna, den här identifikationen med det vindpinade och ettriga och korthuggna, det urartar ju lätt till nån form av form av ovilja mot lusten och lyckan och en dyrkan av olyckan och lidandet. Jag ser ganska klart att det finns något ofullgånget över det, något som vill försvara sig mot livets smärta genom att ta ut den i förskott. Jag tänker på en dasgboksanteckning som den romantiske engelske poeten Coleridge gjorde en gång, när han sett några kutryggiga fattiga barn sitta i ett sandtag en högsommardag - hur deras kroppar i sommarhettan fortfarande var formade efter vinterns kyla. Men jag tänker också att det är lätt att förälska sig i den bilden av sig själv - Coleridge själv var en sån person; därför blev det inte mycket av hans författarbana efter de mästerverk han skrev i 25-årsåldern, "The Ancient Mariner" och "Klubla Khan" - och på något sätt avskärma sig för sommarvärmen för all framtid. Och det är kanske då man börjar älska countrymusik med sin återkommande bild av den lidande, övergivna människan (förskjuten av Kvinnan, förskjuten av Gud), det är då man tycker Stagnelius, Fröding och Dan Andersson är de största av svenska poeter, och det är då man håller på Skottland och Finland.

För det gör jag naturligtvis. Och att ens sympati för dem av nödvändighet innehåller en stor dos defaitism, det är en annan femma, så att Skottland ska kunna ta sju poäng av återstående nio (med början med en seger över Ukraina ikväll) och att Finland ska kunna vinna resten av sina matcher (med Belgien ikväll som första offer) det väntar jag mig naturligtvis inte. Och om de mot förmodan skulle göra det, rubbar de naturligtvis inte den vidhängande föreställningen om världen som en blåsig och mödosam plats.

Men lite kommer jag att flina till i alla fall, för hur kan man annat än flina till när ett lag som Skottland vinner över ett lag som Frankrike efter att ha haft 28% bollinnhav? Och om du, läsare, frågar mig vad jag tycker om att lag som Portugal och Italien då inte skulle få vara med i EM, attraktiva, glamourösa lag som är fulla av världsstjärnor och spektakulära artister, då svarar jag naturligtvis: Så mycket bättre.