I åratal har jag blivit åthutad.
Fotbollsspelare har ingen klubbkänsla, fatta det!
De är handelsresande och går dit lönekuvertet är bäst!
Och man måste förstå dem, skulle du inte själv byta jobb om du fick bättre lön?
Känslor är något ni supportrar kan hålla på med!
Och så, hösten 2007, kommer en fantastisk läggmatchdebatt. Här och var poppar det fram spelare som påstår sig ha känslor för klubbar. Berg i TFF kan eventuellt inte spela mot Gbg för att han håller på klubben, BP:s Markus Karlsson ser helst att Djurgården tar guldet och aviserar tveksamhet över sin sin kommande insats på Stadion. Och Öhrlund i AIK startade det hela med en uppenbar motvilja mot ett Djurgårdsguld.
Jag tycker det är underbart. Inte för att jag tror att någon av dessa spelare kommer att göra medvetet dåliga insatser i sista omgången. De kommer att kämpa, när de väl spelar match vill de vinna (däremot kommer det bli lättare för dem att ta en förlust, men det är inte samma sak som att vilja förlora). Men att över huvud taget få höra att det finns spelare som faktiskt har fler drivkrafter än den personliga framgången känns befriande.
Kan det vara så ljuvligt att vi upplever en renässans för den så förlegade klubbkänslan?
25 oktober 2007
Back to the future
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Tycker det verkar vara lättare att ha klubbkänsla för en klubbman lämnat.
Mina observationer av exempelvis Andreas Hermanssons framträdande i Enköping-tröja, eller Hasse Berggren i Elfsborgtröja, mot Hammarby lämnar en lite unken smak i munnen.
Tyckte jag såg plånböcker när dom tog sig för vänsterbröstet och vinkade till klacken.
Men jag kan ha sett fel.
Sen kan man diskutera huruvida det är moraliskt förkastligt att tänka på plånboken, eller inte. Den diskussionen tycker jag är irrelevant.
Det är hyckleriet som är relevant.
Exakt (Hagström alltså)! Jag tycker att det är vackert att spelarna känner så starkt för klubbarna att de inte bara tänker på poäng och pengar. Och det är bisarrt att höra alla dessa upprörda röster när de avslöjar dessa sina dubbla lojaliteter när samma röster så ofta beklagar kommersialiseringen av sporten.
själv har jag inget som helst emot att spelarna har klubbkänsla, jag tycker bara inte att man ska repa deras bilar eller placera kors på deras gräsmattor om de byter klubb.
Vad gäller Jonatan Berg som blir det en extra onödig twist i och med att han faktiskt arbetar för IFK Göteborg, trots att han f n är utlånad till TFF. Som nån kommentator har varit inne på - i normala fall skulle det stipulerats i kontraktet att han inte fick spela för TFF mot IFK (likaledes utlånade Marcus Sahlman fick exempelvis inte spela för TFF mot Halmstad). Vad gäller motivation och brist på densamma går det inte att komma ifrån att det finns ett jättelikt utrymme mellan spelaren som går in som en jordfräs i närkamperna och han som bryter benet på sin egen mittback och sen gör självmål, det är väl därför det talas om att motivation slår klass och därför vänskapsmatcher är så tama företeelser. Lyckligtvis kan brist på motivation också verka befriande, som exempelvis för Häcken när de slog Helsingborg i slutomgången -98 och gav guldet åt AIK.
Själv erkänner jag att jag, hur mycket TFF-supporter jag än är, gärna ser TFF förlora mot Göteborg på söndag, om nämligen Djurgården samtidigt slår Brommapojkarna. Jag menar, kontraktet är klart och allt annat vore hyckleri att påstå. Men jag tänker inte ringa hem till Linus Malmqvist för att förmå honom att nicka ytterligare ett snyggt självmål...
Måste självklart klargöra att all äkta klubbkänsla är vackert.
Inklusive att använda papperskorgar, och att låta spelarna förbereda sig i lugn och ro.
Men jag är inte alltid så säker på att klubbkänslan är helt äkta.
Skicka en kommentar