Plastic fantastic lover

Jag var hemma hos plastfabrikören och kolkade vin i helgen. Plastfabrikören tillhör den tysta majoriteten av fotbollsanhängare i Sverige. Han har anställt en man på sitt företag bara för att mannen vet allt om Glasgow Rangers. Han åker på fotbollsresor till London och Barcelona och ser lag som Fulham och Español. Eurogoals står alltid på hemma i lägenheten på Abrahamsbergvägen och framför den sitter plastfabrikören i sin Wolverhamptontröja. Däremot kan han inte beskrivas som "supporter". Han har ett ljummet förhållande till favoritlaget Helsingborg och det är svårt att tänka sig honom speciellt upprymd eller deppad för att de, eller något annat lag, vinner eller förlorar. Den enda gång jag har sett honom riktigt glad under en fotbollsmatch är när Paul Ince blev utvisad under EM-kvalet Sverige-England 1998, men då blev han å andra sidan så jävla glad att han sprang flera rundor upp och ner i läktartrappan.

Det slog mig att såna som plastfabrikörn troligen utgör den stora massan av landets fotbollsintresserade allmänhet. Post-Nick Hornby, i fotbollens romantiska era, är de bortdefinierade. Fotbollsälskaren definieras alltid som "fan" nuförtiden och "passion" är en obligatorisk egenskap hos honom eller henne. Jag är inte säker på att det är en särskilt ärlig verklighetsbeskrivning.