26 maj 2007

Allsvensk idyll

Jag infann mig i en trädgård på Lidingö i torsdags och fick ta emot ett exemplar av en bok jag medverkat i. Jag var med bred marginal den yngste närvarande, det var Jolosällskapet som hade årsmöte och boken var en antologi med föremålets sportjournalistiska texter. På Lidingöbanan hem hade jag sällskap med en pensionerad jurist i vattenrätt som var 82 år gammal, bar käpp och hade lärt känna Jolo genom Herbert Tingsten, som varit hans professor på Stockholms Högskola på 40-talet. Han uttryckte sin glada överraskning över att jag som var så ung läst Tingstens självbiografi.

Att Jolo var en bra reporter är ingen nyhet för mig och kanske inte för er som läser den här bloggen heller. Men det som slog mig när ja bläddrade igenom boken är ändå hans sätt att ge skarpa tidsbilder från läktarna - jag undrar om nån kommer att tycka detsamma när de läser vår tids sportjournalistik? Här är det derby, AIK-Hammarby, i augusti 1954:

"Hammarby...medförde till den högre stockholmska fotbollsvärlden en jättelik stimmande supporterklubb, rekryterad mellan Mälaren, Saltsjön, Årstavikn och Hammarby sjö: en aktiv, sydländskt livlig skara ("Ut med domar'n", "skicka'n på ålderdomshem", med mera i den stilen), en skara som var utrustad med grönvita vimplar, högt spända förväntningar och ett outsinligt humör.
Dessa entusiaster, som man nu alltså mötte för första gången på femton år i allsvenska sammanhang, skilde sig starkt från AIK:s anhängare. Detta är samma surmulna grupp som alltid, alltid redo med ett hemskt hånskratt åt sina gunstlingar och i samma utsträckning snål med uppmuntran och applåder när det ser illa ut för dem. AIK:s mål hälsades med ödsliga och reserverade handklappningar. Det är en mycket egendomlig samling personer som älskar AIK."

Det bör tilläggas att Jolo själv hörde till denna egendomliga samling personer. Det gjorde man tydligen om man växte upp i Birkastan på 30-talet. Här en annan supporterobservation, från Djurgården-AIK i augusti 1959:

"Allmänt sett föreligger en skillnad mella Djurgårdens och AIK:s supporters.
De förra är unga, progressiva män, som infinner sig i varannandagsansad crew cut, skrynkelfria kalifornienkostymer, krympfria konstfiberskjortor och gärna kragnål under slipsen, att inte tala om prydliga fästmör.
AIK-supportrarna är mera tunna och tärda bröder, som inte har någon särskild ordning på slipsknuten, förvrar cigarrettstumpar i tändsticksasken och har frun hemma vid kvällskaffet, ofta utan att i förväg ha underrättat henne om sin frånvaro från hemmet och sin närvaro vid "matsen".
De putsade djurgårdarna hejar friskt och taktfast på de sina. AIK-arna betraktar sina svarta män med till synes tomma, ibland något plirande ögon, skakar menande på huvudet, när de gör bort sig och tar fram n fimp ur tändsticksasken när de gör mål, för att fira händelsen på sitt stillsamma sätt."

18 kommentarer:

Anonym sa...

Sköna Jolo-citat. Pär Rådström, som också tillhörde de tunna och tärda bröderna med fimpen i cigarrettasken, gjorde likadeles jämförelser mellan AIK- och Djurgårdssupportrar och kom väl fram till samma resultat. Difarna, menade han, var långa, ljusa, snaggade, Tumba-liknande typer. Vi AIK:are kortväxta, svartmuskiga och ibland från Norrland. Dif var förresten mer Club än klubb. Hammarby ville han inte gå in på. Han tyckte för bra om Hammarby. Förmodligen av hänsyn till hans polare Slas.

Anonym sa...

Allt är som det alltid har varit med andra ord.

Vad lustigt.

/Flugan på väggen

fredrik sa...

Det känns på något underligt vis väldigt mycket som 2000-talet.

Jesper sa...

Fast jag undrar om det verkligen finns så tydliga skillnader mellan de olika lagens supportrar längre. Jag vet att de gärna vill se det så själva, men sedan "supporterkulturen" bröt igenom är de ganska lika allesammans. Tv, internet, allt har en nivellerande verkan på lokala olikheter.

Hagström sa...

Jesper: Jag vet att du inte uppfattar olikheterna mellan oss supportrar till Stockholmslagen. Där är du lik en engelsman som kallar norrmän, danskar och svenskar för "skandinaver" och inte gör någon direkt skillnad på oss. Och utifrån är vi förmodligen ganska lika. Men vi som bor här vet ju att det finns en del klara skillnader mellan oss.

Och liksom syskonen i Norden är också vi fotbollssupportrar påverkade av historien. Jolos karaktäristik av oss må vara daterad - något lever ändå kvar därför att varje generation supportrar tar med sig något av sina föregångare. Jag vill ju till exempel hävda att AIK:arna fortfarande är de mest surmulna av Stockholmslagens fans.

Jesper sa...

hagström: Jo, något ligger förmodligen i det. På den tid Jolo beskriver kunde det förklaras med att AIK varit allsvenskt lag ända sedan serien startade, med guld 1932 och 1937 som kronor på verket, medan Djurgården mer ellr mindre var nykomlingar i eliten och Hammarby ännu mer så.Fascinerande att den mentaliteten i så fall kan leva kvar, men synen på sig själv som ett storlag kan leva kvar länge (som i fallet IFK Norrköping t ex). Det ska väl påpekas att även Jolo var högst initierad när det gällde nyansskillnader inom stockholmsliv, eller kanske Norrmalmsliv - där finns en text i boken där han skriver om att gå omkring på Söder "vilket är lika märkvärdigt som att komma till Göteborg", "utanför en pressbyråkiosk på Ringvägen tycker jag att människor ser annorlunda ut än norr om Slussen." Ändå, ändå. Vilka är då de där skillnaderna, de som motsvarar skrynkelfria klifornienkostymer och cigarrettstumpar i tändsticksaskar i dag?

Anonym sa...

AIK är en urban klubb. Bildad på Norrmalm. Innerstadens bakgårdar, stenhus och råttor(!) i kombination med slummen i Hagalund och Huvudsta skapar tamefan inga tjoflöjtstämningar.

Bönderna som flyttade till stan började heja på dif i protest mot de stöddiga stockholmarna. Och från 70-talet hejar de inflyttade kulturskribenterna från Småland på ni-vet-vilka.

Kan det vara så enkelt?
(frågade han med illa dold ödmjukhet)

Jesper sa...

lee: vad gäller min egen bekantskapskrets stämmer detta. Det som får Hammarbysupportrar att avvika där är att de arbetar med konstnärliga yrken och kommer från landet. (Jag känner ett antal hammarbyare som inte stämmer in på detta, men å andra sidan känner jag ett antal AIK-are och DIF-are som är uppvuxna stockholmare och icke-kulturarbetare också).

Hagström sa...

Det faktum - om det nu är ett faktum, men det tror jag - att inflyttade kulturarbetare börjar hålla på Bajen är ju ett tecken i sig på att det finns olikheter mellan oss Stockholmssupportrar. Varför väljer de Hammarby? Och om de nu gör det i så stor utsträckning, tror ni inte de är med och påverkar supporterskaran i någon mån?

Hammarby beskylls ju ofta för att vara en stor myt av våra konkurrenter. Det är sant att vi supportrar gärna vårdat en hel del av mytbildningen kring Hammarby. Men detta påverkar ju faktiskt också verkligheten. Om tillräckligt många bajare påstår att bajare är sköna lirare som stöttar sitt lag även i motgång så blir det ju till slut en verklighet.

Man väljer ju vilken image man vill ha. Den som växt upp på Råsundas Norra Stå och genomgått några år i Black Army med dess devis "Må de hata oss blott de frukta oss" kan ju tänkas ha en annan attityd till omgivningen än om den som sökt sin identitet i en supporterskara med valspråket "Edere, vomere, purgare" (äta-skita-spy).

Jag är också övertygad om att man får en annan publikkultur när klacken står på en långsida jämfört med isoleringen på kortsidan. Den åldrande Hammarbysupportern som inte längre tycker det viktigaste med fotboll är identiteten som supporter kan ändå stå kvar på klackläktaren. På Söderstadion finns inget behov av att flytta för att bättre se matchen, man befinner sig redan på en plats där det går att följa matchen på ett utmärkt sätt. Det här gör att Hammarby får en betydligt bredare åldersmix på läktarna än om ungdomarna står för sig och skapar sin egen kultur på en kortsida.

Anonym sa...

Hagström : "bajare är SKÖNA LIRARE som stöttar sitt lag även i motgång ". Urk...

Anonym sa...

Egentligen ska man väl vara lite skeptisk till sportjournalisters generaliseringar, men jag kunde inte låta bli att garva åt Jolos beskrivning av Djurgårdare.

Då som nu, "snajdigt" klädda, och övertygade att det är flott att hålla på "Stockholms stolthet".

Kort sagt, bilhandlarnas och vvs-försäljarnas lag.

Anonym sa...

anonym: jag förstår att du säger urk, men vad är din förklaring till att de inflyttade kulturarbetarna väljer Hammarby?

/M Hagström

Anonym sa...

Intressant.

De inflyttade kulturarbetarna väljer Hammarby av den enkla anledning att de förväntas välja Hammarby. De har i själva verket inte ett tillräckligt stort intresse för själva sporten för att göra ett val baserat på någonting annat än att det är skönt och gemytligt att bo på Söder och heja på Bajen.

På samma sätt väljer inflyttade fläskkotlettsfrisyrer Djurgården för att de förväntas göra det.

Alla övriga, vanliga människor som inte skitnödigt behöver gå omkring och tänka på vad andra tycker och tänker om dem, vill förstås inte associeras med vare sig den första eller andra gruppen här ovan och gör det sunda valet - AIK.

Nu talar vi förstås bara om inflyttade. Infödda, i alla fall de som gör sina klubbval innan tonåren, väljer förstås klubb beroende på en massa andra saker, som famlijetraditioner, stadsdel etc.

Och beträffande stadsdelar och Jolo - nog borde AIK vara det naturliga valet om man växer upp i Birkastan även i dag.

Jesper sa...

the pint: Jag bor själv vid Vanadisplan och mina barn går i skola i Birkastan. Av de klassföräldrar jag vet som håller på något lag har vi 2 st som håller på Hammarby , 1 på Djurgården och 1 på AIK. Huruvida nån av dem är uppvuxen i Brikastan vet jag inte, men jag tror inte det. Min spontana uppfattning är att det finns gott om djurgårdare och hammarbyare bland brnen. Samt, råkar jag veta, minst ett som håller på Malmö FF...

Hagström sa...

Innerstan går väl knappt längre att använda som exempel på hur infödda stockholmare agerar. Däremot är jag övertygad om att det fortfarande finns en viss lokalpatriotism, även om den i viss mån bärs av inflyttade lantisar. När jag skrev för Innerstadspress gjorde jag en koll i Stockholmsklubbarnas medlemsregister över hur de fördelade sig geografiskt på malmarna. Bajen dominerade kraftigt på Söder. Lade man ihop AIK o DIFs Södermedlemmar kom de upp i ungefär hälften av bajarna. Djurgården ägde Östermalm, men utan totaldominans. Där var AIK ganska nära. Kungsholmen och Vasastan hade en hyfsat stark AIK-prägel.

Anonym sa...

Min teori är att AIK eller Djurgården handlar om fotboll. Hammarby däremot, är mas que un club. Och det säger jag med drypande förakt i rösten.

Kulturarbetaren väljer inte klubben Hammarby (han fortsätter ju gubevars att hålla på Leksand i hockey), han väljer arbetarromantik och vanföreställningar om en grönvit samba som ska krossa kapitalismen.

Kulturarbetaren ser sig själv som en modern Spanien-frivillig, som ska stoppa borgarna i papperskorgarna genom att hylla alkoholism (Bajen-fansens logga, Nacka-baren på söderstadion) och genom att köpa svindyrt årskort hos ett aktiebolag ägt av en amerikansk riskkapitalist...

Och nej, Hammarby är inte min favoritklubb...

Anonym sa...

Det värsta jag vet är dock de som säger sig vara intresserade av fotboll, men säger sig inte ha något favoritlag.
Min egen supporterhistoria är för lång för att beskrivas här så jag hänvisar till http://www.hammarbyfotboll.se/se/aktuellt/artiklar/?articleid=24093

Anonym sa...

Såg inte detta inlägg förrän nu. Tar mig friheten att länka till Det viktiga i det banala, det sköna det tråkiga där jag bl.a. skrivit om "Allsvensk idyll".