Det där halmstrået

Man kan förstås älta i evighet. Sammanbrottet för det svenska försvaret (Hopnickningen vid 1-1 var bara en av hundratals moment där edman och mellberg och hansson och nilsson, ja kanske framförallt nilsson förresten, åtminstone från teverutan tycktes redo för paralympics på grund av sin dövstumhet. Vadå skrika att jag tar den, vadå tala med varann, vadå ens kolla efter kollegans löpväg för att kunna täcka upp? Nej, tysta och stoiska går vi bort oss i stället. En ny tolkning av gammelsvenska dygder.) hopplösa hiviväg-bollar utan tydlig tanke som vi knappt sett i sådan omfattning i det svenska landslaget sedan den där tiden kring EM 2000 när backarna fortfarande verkade tro att kenneth andersson skulle finnas där och ta emot dem, håglösheten hos storstjärnorna, den bisarra laguttagningen (och då syftar jag alltså för alla som med rätta misstänker mig för alltför personliga sympatier för vissa före detta blåblåa hjältar, framförallt på lagerbäcks val av en gravt nedtränad alexandersson före en la cipolla som för ögonblicket gör serie a-succé inte enbart beroende på sin piffiga modelltjej), isaks förfärliga nyvunna osäkerhet. Han har inte varit sämre sen han inte fick spela i Juventus. Ält, ält, ält. Ält.

Men jag är en optimistisk person. I den gegga som vi om några veckor kommer betrakta som värsta golfgreenen jämfört med, säg, den halva av Råsundas plan som såhär års ligger i ständig skugga, fanns ett enda ögonblick som verkligen värmde. Nej, jag talar inte om målet, även om det var vackert, eller om elmanders titi-lika lek i utkanten av deras straffområde efter edmans smarta inkast (samma lyckliga val mellan att gå runt på in- eller utsida, samma slängiga exakthet, tyvärr gick han inte på skott själv, som titi oftast gör, utan förlitade sig på en i sammanhanget uppenbarligen otillräcklig skärpa hos mottagaren framför mål) utan om hans ansiktsuttryck efter att målvakten petade hans lobb strax utanför stolpen.

Såg ni det där leendet? Såg ni hur hela hans gestalt utstrålade att herregud, jag är precis såhär bra just nu och det är så jävla kul att skapa de här chanserna helt själv och den där bollen sätter jag 8 gånger av 9 och det här råkade vara den 9:e och vad fan ska jag göra åt det? Han kände i det läget ingen kramp, ingen frustration, ingen vadihelvetegörviförfel-ilska (sån ilska som jag själv kände just då), utan bara avslappnat självförtroende grundat i insikten att han faktiskt gjort allt rätt. Just då. Och det hade han ju.

Jag skrev en liten hyllning till el Mander här för ett tag sedan och att han faktiskt är det bästa det svenska landslaget kan erbjuda blev otroligt tydligt i går på Windsor Park. Det säger inte så mycket givet de mediokra insatser som de flesta övriga bjöd på, men det säger något. Och om han kan fortsätta ha det där leendet i sig är det inte riktigt lika läskigt framöver som det annars skulle vara.