Jag minns Henke Larssons första landskamp. Det var en kall oktoberdag på Råsunda och alla Sveriges mål gjordes i det bortre målet från platsen där jag satt. Dahlin forcerade in två av dem, som han gjorde under hela det där VM-kvalet, och Henke gjorde det tredje. Som jag minns det var det en nick i övergiven finländsk bur sedan Dahlin kämpat ner målvakt och backar, och publiken jublade på det generösa sätt som man gör när någon man unnar det gör ett billigt mål, för Henke såg ut som en tvättsvabb med tunn kropp och flygande rastahår och varje gång nån finländare satte till flög han som en vante.
Och det märkliga när jag tänker tillbaka på tiden som har gått sedan den där höstdagen 1993 är att det är i sådana glimtar jag ser Henke Larsson. Han hade aldrig en sådan koncentrerad, betydelsefull period när han gick i spetsen för landslaget som Dahlin hade under kvalet till VM 1994 eller Brolin under själva slutspelet. Jag ser hans lidnerska knäpp och hans långskott i ribban när VM-inledningen mot Kamerun såg ut att gå åt helvete: det som Dahlin bröstade ner och slog in returen på. Jag ser honom som speluppläggare à la Brolin när Söderbergs landslag plötsligt fungerade, i en vänskapsmatch mot Danmark. Jag ser honom iskallt dra Buffon i friläge i EM, när han kommit tillbaka från skada och Sverige egentligen var urkasst: det var första gången jag förstod att han var en världsklasspelare. Jag ser väggspelet med Allbäck i EM-kvalet mot Ungen borta och jag ser den flygande nicken mot Bulgarien; och det jag ser som klimax är den lilla förflyttningen i sidled, skottet i ribbans undersida, under förlängningen mot Holland i EM. Det skottet skulle ha gått i mål och då hade Henke Larssons landslagskarriär verkligen varit så stor och så briljant som han är som spelare.
Men som det nu är känns det ganska rimligt om han avslutar sin karriär som erkänd och firad världsspelare i Manchester United utan att spela i landslaget. För det är lika mycket mellanrummen och transportsträckorna man minns av hans landslagstid: den långa ökenvandringen när Tommy Svensson höll fast vid sin lojalitet mot Dahlin, Söderbergs två första kval då landslaget var en fotbollsmaskin där ingen individuell briljans kom syntes, den frivilliga frånvaron från landslaget under EM-kvalet till Portugal. Sedan perioderna som ingen vill minnas längre, då han var ifrågasatt i pressen som målskytt i landslaget: våren 2001 och hösten 2005. Henke har aldrig dominerat landslaget och det är väl för att Henke inte är en dominant spelare, som man tydligt såg när han kom tillbaka till Helsingborg i somras: hans små undanläggningar och löpningar kräver en vaken och mottaglig omgivning för att fungera. Kanske är han också ett psyke som kräver en viss mental miljö för att prestera, en miljö där han både är betrodd och firad superstjärna och ändå har något att bevisa: som det var i Celtic, som det var när han gjorde sina återkomster i landslaget, som det är när han som 35-åring kommer till Manchester United. Det är när han börjar tas för given, när han förväntas dominera, som det blir problem.
10 januari 2007
Has anybody here seen Henke?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
25 kommentarer:
Henke var länge tunn men fin ändå. Jag mindes hans första mål som en retur efter en Schwarzfrispark. Den som vill kontrollera kan lyssna på målet på sportradion. Vi får förstås inte installera Real Player på jobbet så jag kan inte själv falsifiera mitt dåliga minne:
http://www.sr.se/cgi-bin/Radiosporten/nyhetssidor/artikel.asp?nyheter=1&programid=2573&Artikel=849080
leife: du har säkert rätt. Minns det som om Dahlin hade nåt med det målet att göra också, kan han ha dykt på samma retur och förvillat finländarna?
Henke är en enastående spelare och en av de absolut bästa svenska spelarna genom tiderna. Jag är oerhört glad för hans skull. Och ännu gladare hade jag varit ifall det varit vem som helst annars än Rolle Åhman som varit expertkommentator när han gjorde mål i den där Finlandsmatchen. För RÅ:s lägstanivå var inte att leka med. Brrrr.
studiomannen: jag gjorde alltså rätt som tittade på plats?
Jag förstod mig inte på Henke i senaste VM, han var inte särskilt bra och verkade så oengagerad och loj. Jag vet inte om han var oengagerad, men det verkade så. Att till exempel Zlatan inte var på topp var mycket mer väntat eftersom han haft en svacka hela våren men ändå spelat mycket. Han fick ju också problem med ljumskarna under VM så kroppen var uppenbarligen sliten. Henke däremot borde väl varit i toppform, då han spelat bra under våren samtidigt som han knappast slitit ut sig. Eller så glömmer jag någon omständighet här... Det verkade också osannolikt att Henke skulle sakna motivation - oavsett om man har spelat VM några gånger förut så är det ju ändå VM. Förklaringen kanske ligger i att den där mentala miljön inte var rätt: att han är som bäst när han har något att bevisa. "Det är när han börjar tas för given, när han förväntas dominera", låter för mig som en beskrivning av läget inför och under Tysklands-VM.
malena: ja, jag var osäker på hur jag skulle formulera det, men det var den känslan jag fick. Det är nåt med hans personlighet, med den där tillkämpade lojheten, de där ständiga besluten att dra sig tillbaka och återvända, fasaden som med jämna mellanrum brister, som när han gjort mål på Island och sa i tv att det var väl inte dåligt av en spelare som är slut...
...dessutom slår det mig att det är svårt att tänka sig Henke som lagkapten. Visst, successionen har gjort att han aldrig riktigt kommit ifråga i landslaget, men samtidigt kan man undra varför Mjällby och inte Henke steg in i stället för Patrik Andersson i VM 2002. Henke var trots allt lagets veteran redan då.
Nu har jag kommit hem och lyssnat och frisparkar av Schwarz lyser med sin frånvaro...kan ju varit ett av Dalles mål från samma match jag tänker på.
För övrigt slog t.o.m Majlard huvudet på samma Henke-spik häromdan, när han sa att Henke va kass i VM för att omgivningen var för dålig (här tog han Linderoth som exempel!).
leif e: Majlard använder vad och vem som helst i sin långvariga kampanj mot landslagsledningen och i det här fallet var det Henke som blev tillhygge. Tror jag, i alla fall, för det är inte alltid så lätt att förstå vad J.M. menar. Men omgivningen i landslaget kan väl inte gärna ha blivit SÄMRE sedan VM 2002 och EM 2004? Här tror jag att Henkes egen motivation måste spela in.
Fast i VM02 och EM04 var ju landslaget ett lyft för Henke från att ha spelat hela säsongen med träbenen i Celtic. Nu hade han fått kaviarpass av Ronaldinho och Deco. Om Henke fungerar bara lite lite som jag så förstår jag hans komatosa spel i Tyskland.
Dessutom antydde J.M. att stämningen i laget inte var den bästa.
Med lite vidare analys skulle J.M. kunna komma fram till att samma orsaker som förklarar Henkes VM - sämre omgivning än i klubblaget & dålig stämning i laget - också kan gälla Zlatan.
Jag tyckte under VM att laget liksom saknade vilja, geist, riktning, identitet eller nåt sånt. Uppenbarligen kunde varken Henke eller Zlatan peka ut den riktingen, dominera eller leda laget. Ljungberg försökte. (Han är ju också en ljuvlig lagkapten. Säger saker som att "grabbarna spelade bra idag." Fint.)
Jag tror som Jesper att Henke inte är den typen av spelare, att det beror på hans sätt att motivera sig att han inte var bra.
Han är ju blyg och har flera gånger talat om att han tycker det är pinsamt att bli hyllad och uppmärksammad till exempel. Han verkar vara en väldigt privat person och jag tänker att hans drivkrafter för att spela fotboll också är liksom privata, indivudella: det är när han själv personligen har ett problem att lösa, ett hinder att klara av, något att bevisa, som han känner sig som mest motiverad, medan han är obekväm med att vara en ledare eller symbol för något.
Ja, jag vet inte om jag förklarade det där amatörpsykolgiska så bra, det är sent och jag har huvudvärk.
Och, i Celtic var han väl just ledare och symbol. Han borde väl ha varit lagkapten där? Jag minns inte ifall han var det.
malena: jag tycker att du formulerar det bra. Jag har samma känsla som du för Henkes personlighet. Då när han blev avtackad i Barcelona efter CL-guldet är faktiskt enda gången jag har sett honom le på det där totalt öppna sättet, och då kändes han som en liten kille som helt enkelt inte klarar av att hålla masken längre.
l.e: just när det gäller Majlard är det där "antydande" ett av grundproblemen med hans sätt att skriva. Det är som om han hela tiden vill insinuera att han sitter inne med en massa insideinformation som han inte vill röja men inte kan låta bli att flasha lite grann med. Som nu när han skrev om "Söderbergs sågning av Henke efter VM-kvalet i Istanbul" - vad var det för sågning och varför skriver inte J.M. ut det? Det blir så jävla mycket nudge nudge över det hela, förutom att det rent stilistiskt blir dunkelt och taffligt.
Intressant ändå att en spelare som är så privat av sig och har så svårt för att dela sina triumfer med andra samtidigt är Sveriges mest älskade spelare och verkar bli publikfavorit vart han än kommer. Men - förutom att han brukar spela bra och vara ambitiös och blir populär för att han på så vis är bra att ha i laget - så är det väl nån slags integritet, värdighet över honom som imponerar.
malena: jag tror trots allt att det är den egenskapen som rör vid svenskens innersta själ. Man kan beundra Zlatans eller Ljungbergs karisma hur mycket man vill, det är det blyga superproffset, han som blir ett med sin uppgift och lägger sitt ego åt sidan, som man verkligen identifierar sig med. Även kollegor verkar känna samma sak.
Jag undrar lite grann när Henke egentligen slog igenom på elitnivå. Slog mig häromveckan när jag kollade vilka i landslaget som gjort U-landskamper att de som inte gjort några, som slagit igenom sent (Shaaban, Allbäck, Micke Nilsson) nästan alla är tydliga, avslappnade personligheter, ändå ödmjuka. Inte så mycket den där standardiserade "personligheten" (kaxig etc) som kvällstidningarna etablerat som norm. Det är en av paradoxerna i vår mediala tid att inget blivit så konformistiskt som att vilja vara en personlighet. Kanske är det det folk känner att Henke inte ställer upp på?
Ja, det är säkert så att Henke talar till det svenska. Men han blev ju också otroligt hyllad i Skottland (kanske ännnu mer än i Sverige?) och Barcelonafansen verkade ha ett speciellt förhållande till honom.
Jag tycker den blyga och hårt arbetande personligheten är väldigt sympatisk, till skillnad från till exempel friidrottslandslaget som framställer sig själva som så glada och käcka, och dessutom som att de har hittat meningen med livet. Jag antar att det är viktigt att framhålla att man är väldigt moralisk och bra i just den sporten med all doping och så, men det är något obehagligt Kay-Pollackskt över dem.
Apropå konformistiska sätt att vilja visa sin personlighet så kom jag att tänka på Henkes tatueringar, han har berättat nån gång att han har dem på ett ställe där han kan "välja när han vill visa upp dem". Ett typiskt Henke-sätt att se på tatueringar!
Jag tycker i och för sig att det är ganska utbrett inom idrotten att vilja vara politiskt korrekt också, det krävs väldigt lite för att sticka ut bland alla intetsägande floskler som kommer från idrottare i intervjuer. Speciellt fotbollsspelare. Personligheter verkar tryckas ner ganska mycket också, det verkar finnas en rädsla för att vara kontroversiell.
Inte tryckas ner av kvällspressen, men av sponsorer och klubbar och så.
Jesper: som svar på din fråga: ja, tveklöst. Åhman kunde få folk att välja sportfiske, tractor pulling eller trädgårdsskötsel istället för fotboll vilken dag som helst.
För att förlänga Malenas och Jespers resonemang var jag den studioman som fick ta första kontakten med Henke efter avstängningen och den där vandringen från intervjupositionen i somras. Detta var på Örjans Vall och hans ritual att rusa ut i halvtid hade jag glömt men tyckte att ett krokben inte var någon bra idé. Efter matchen var han inte bara trevlig utan också smart. Efter vår intervju tog Lindeborg över och snackade landslaget och Henke sade direkt att den dörren en gång för alla var stängd. Säger man det på det viset kommer ju inte frågan upp igen.
Eller vadå... hahahaha. Det tog ett bra tag innan folk började tjafsa igen. Snart kommer repris på frågorna till Henke direkt.
För vidare läsning om Henrik Larsson och personligheter rekommenderar jag Erik Nivas artikel om Eric Cantona idag.
malena: tack för det tipset. Niva är bra: exemplifierar faktiskt det han skriver om, den extremt funktionella tekniken. Gott omdöme att citera Patrick Barclay också, det är en skribent jag alltid har gillat. Det fanns en bra artikel om Cantonas och Henkes personligheter i denna veckas Guardian: den sköt mer in sig på olikheterna, dem som Niva ägnar första delen av sin artikel åt.
Erik Niva är kanske Majlards stilistiska motsats på det viset. Så utvecklingen går åt rätt håll. Eftersom Niva är ung och Majlard gammal menar jag.
malena: spot on. Åtminstone hoppas jag det.
är majlard gammal? nä fy. Tror inte han är en dag äldre än Jesper. Äldre än Leif Engkvist förstås, men vem är inte det - jävla barnrumpa.
le: Majlard är åtminstone sju, åtta år äldre än jag. Inte gammal nog, dock, det håller jag med dig om. Någon avgång av naturliga orsaker kan man tyvärr inte hoppas på på länge än.
Klockan 5 på morgonen blir det rätt dåliga inlägg, möjligen att andra har gått upp för att ta hand om kids och är klara i huvudet då, jag skyller på annat.
Men:
Jan Olof Majlard, Stockholm
Fyller 47 år om 169 dagar, född 4 juli 1960.
den födelsedagen kommer vi sannerligen att fira här på ths, usa-vänner som vi dessutom(åtminstone delvis) är.
och du ser! Fem år äldre än mig, två år äldre än dig själv, leffe, och - my god! - elva år äldre än henke larsson!
Som spökskrivare för Leif måste jag väl erkänna att jag inte har så mycket livserfarenhet som TRLE - The Real Leif Engkvist. The Fake LE är hela tio år yngre än Majlard...
Skicka en kommentar