Se dig om i vrede

Var kommer den ifrån, den melankoli som inte låter sig förklaras med kärleksproblem eller pengarelaterade bekymmer? Tony Ernst skrev på Rootsy nyligen att han trodde att det var begångna elakheter som kom tillbaka för att hemsöka sin upphovsman, och för en hyggligt temperamentsfull skribent är det naturligtvis alltid en levande möjlighet. Men lika troligt är att melankolin kan komma sig av att begrunda det svenska landslaget och dess framtidsutsikter.
Jag vet inte hur det har gått till, men precis som alla andra har jag börjat ta för givet att vi kommer att missa EM. Det är som det finns en rent fysiskt påtaglig känsla av att en tidscykel har gått till ända, att en solid men kanske inte så briljant epok när svenska landslaget alltid kunde kämpa till sig ett oavgjort mot bättre motstånd och en seger mot sämre nu slutligen är över.
För att i någon mån bearbeta denna överhängande känsla av annalkande katastrof har jag konsulterat arkiven och konstaterat att Sveriges tävlingsmatcher mot Spanien omväxlat mellan att vara generalfiaskon och jättesuccéer. Och att, om man ska hitta något cykliskt mönster i detta, det faktiskt är dags för en succé. Som en liten tröst för dem som letar efter Guds, världsandens eller den dialektiska processens hand i historien.

1.Antwerpen (OS, 1/9 1920) 1-2.

Robert Zander (Örgryte) – Valdus ”Gobben” Lund (IFK Göteborg), Bertil Nordenskjöld (Djurgården) – Albert Öijermark (Djurgården), Ragnar Wicksell (Djurgården), Karl ”Köping” Gustafsson (Djurgården) – Rune Bergström (AIK), Albert Olsson (Gais), Herbert ”Murren” Karlsson (IFK Göteborg), Albin Dahl (Landskrona), Mauritz Sandberg (IFK Göteborg).

Det är naturligtvis en svår brist att det inte finns någon spelare som heter Valdus "Gobben" Lund i dagens svenska fotboll. Men att det finns en viss kontinuitet i svensk klubbfotboll är uppenbart - alla de lag som fanns representerade i det landslag som för 86 år sedan mötte Spanien för första gången spelar än idag i Allsvenskan. Utom Landskrona BoIS, som nästan gör det.
Andra saker har ändrat sig. Det är i efterhand svårt att inse att förlusten i Antwerpen 1920 bedömdes som ett sånt fiasko, men sydeuropéerna ansågs vid denna tid som blåbärsnationer i fotbollssammanhang och Spanien hade innan denna turnering faktiskt inte spelat en enda landskamp. Att de i första omgången slog ut Danmark - silvermedaljörer vid OS 1908 och 1912 och den första nation utanför brittiska öarna som på allvar tagit till sig fotbollen - var en enorm överraskning ("lördagen den 28 augusti 1920 kan betecknas som fotbollhistoriens mest sensationella bemärkelsedag" skrev Idrottsbladet).
Sverige var dessutom ett lag i svår disharmoni. Svenska Fotbollförbundet leddes vid denna tid av sin utan konkurrens mest omstridde ordförande, Anton Johanson, som trots att han verkar ha varit hatad och avslydd av halva den svenska fotbollsvärlden ändå lyckades klamra sig fast vid sin position i över 30 år (som sekreterare 1905-23 och ordförande 1923-37). Till detta OS (som innan VM instiftades 1930 var den största internationella fotbollstävling som fanns) hade han utsett en engelsman vid namn Butterworth som tränare och denne blev impopulär eftersom han "strängt tillämpade engelska proffvanor på svenska amatörer". Särskilt hans dietkrav väckte ogillande: "Han ordnade med maten, så att de som skulle spela fingo en biffstek två timmar före matchen och ingenting till, varken potatis eller något annat." Det påstods dessutom bestämt om att svenskarna, kvällen före kvartsfinalen mot Holland, skulle ha haft en "stor supé på Grand hotell, vilken pågick till långt inpå natten". Detta ansågs ha haft en avgörande betydelse för att Sverige förlorade den matchen, med 5-4 efter förlängning, sedan den bohemiske skyttekungen "Murren" Carlsson först missat en svensk straff och därefter, med två minuter kvar, vållat en holländsk. I förlängningen hade de utfestade svenskarna inga krafter kvar.
Den svenska lagledningen skyllde emellertid nederlaget på domaren (som underkänt vad de menade var ett regelrätt svenskt mål) och meddelade att de tänkte dra sig ur turneringen. Sverige skulle nu egentligen möta Spanien (som under tiden åkt ut mot hemmalaget Belgien) i en så kallad "tröstturnering", men detta kunde först ske sedan ordförandena i Svenska Olympiska Kommittén och Riksidrottsförbundet tillsammans med generalkonsuln i Belgien uppvaktat landslagsspelarna och vädjat till dem om att inte ställa till skandal. Och så blev matchen mot Spanien alltså ändå ett "blamant nederlag". De okända spanjorerna hade den blivande världskändisen Ricardo Zamora i mål och Barcelonas store speluppläggare Pepe Samitier på mittfältet och vann efter en sällsynt rå match där svenskarna än en gång missade en straff (som nervöse centerhalven Ragge Wicksell sköt utanför). "Sverige spelade matchen igenom nästan så dåligt, som man någonsin kan påminna sig ha sett ett svenskt landslag göra, och det vill inte säga så obetydlig" kommenterade Idrottsbladets "Ceve" Linde. Spaniens segermål kom sedan svenske målvakten Robert Zander "förfallit till sin gamla kardinalförsyndelse att placera sig en god bit utanför målet" och blivit överlobbad. Matchen slutade med tumultartade scener, då först "vänsterbacken Vallana satte sig på Alb. Olsson, så att nyckelbenet brast". "Skandalen kulminerade i alla fall" fortsätter IB "då den temperamentsfulle Acedo utan minsta anledning rusade på Nocke [vänsterbacken Nordenskjöld] och i fullt raseri sparkade honom i underlivet. Spelarna rullade runt flera gånger i minuten."
Den svenska insatsens fiaskostämpel borde ha mildrats något av att spanjorerna, på ett minst sagt underligt sätt, kom att bli turneringens silvermedaljörer. Finalen mellan Belgien och Tjeckoslovakien avbröts nämligen efter 40 minuters spel när tjeckerna, som ansåg sig missgynnade av domaren, helt sonika lämnade planen. De diskvalificerades nu helt och hållet, varvid man skulle kunna tänka sig att de lag som slagits ut i semifinalen, Holland och Frankrike, borde få göra upp om silvret. Fransmännen hade dock redan åkt hem, och arrangörerna kom då på att holländarna skulle få göra upp om medaljen med tröstturneringens segrare, nämligen Spanien. Spanien vann med 3-1, Zamora blev världskändis, och i en nation som just då kände sig ganska bortglömd av världen firades medaljen som en gigantisk framgång.
Men i Sverige stundade alltså räfst och rättarting. Den som tror att hårda ord i svensk fotbollsjournalistik är något nytt kan läsa "Ceve" Lindes slutomdöme över OS 1920:

"Vår fotboll har ett utmärkt material till spelare, stora resurser och en entusiastisk publik, men vi komma alltid att bliva på efterkälken då det verkligen gäller, alldenstund fotbollsspelet, den mest demokratiska av alla idrotter, icke kan främjas under en despotisk och härsklysten tyranns envåldsregemente.
Men nu är måttet rågat!
Bort med de fotbollfördärvande elementen, bort med de ordensjagande egoisterna, bort med de svansviftande småpåvarna, som i åratal ha låtit sig duperas av den potemkinske byggmästaren Johansons fagra läften och välberäknade valmanövrar, bort med intrigmakarna, nollorna och de tanklösa eftersägarna!
Bort med Anton Johanson!"

Synd bara att inte polemiken mot Lagrell/Lagerbäck är lika vältalig...

2.São Paulo (VM, 16/7 1950) 3-1

Kalle Svensson (Helsingborg) – Lennart Samuelsson (Elfsborg), Erik Nilsson (Malmö FF) – Sune ”Mona Lisa” Andersson (AIK), Gunnar Johansson (Gais), Ingvar Gärd (Malmö FF) – Egon Jönsson (MFF), Bror Mellberg (AIK), Ingvar Rydell (MFF), Calle Palmér (MFF), Stig ”Vittjärv” Sundkvist (IFK Norrköping).

Nästa Spanienmatch blev dock succé. Det var sista matchen i finalgruppspelet i VM 1950 och Sverige behövde vinna för att ta brons. Efter ett lyckat gruppspel där Sverige sensationellt slagit ut regerande världsmästarna Italien hade nämligen krafterna falnat och svenskarna åkt på två nederlag mot de sydamerikanska stornationerna - förödande 1-7 mot värdnationen Brasilien och snöpliga 2-3 mot Uruguay. Spanien (som sedan 1920 seglat fram som en högt respekterad fotbollsnation) hade slagit ut England i gruppspelet, åkt på ett nästan lika katastrofalt nederlag mot Brasilien som Sverige (1-6) , men klarat 2-2 mot Uruguay.
Till denna sista match hade Sverige bytt ut ett par trötta succémän från gruppspelet, "Nacka" Skoglund och Hasse Jeppson, mot AIK:s Bror Mellberg och Malmö FF:s dalslänning Ingvar Rydell. Nacka, säger min vän Gunnar Persson som med sann forskariver gått genom de noveller som den store söderbohemen författade till ett antal porrtidningar mot slutet av sin karriär, lyckades troligen göra sig omöjlig genom att under en bankett smita ut i trädgården med en brasiliansk förbundspamps flickvän. Mellberg (som i tidens yviga stil kallades "Den vilde jägaren från Ambjörby", fast troligen inte av sina kompisar) låg bakom 1-0-målet och gjorde själv det andra och Sverige gjorde sin bästa insats dittills i VM. Matchen fick sin särskilda atmosfär av att den spelades samtidigt som den avgörande match i Rio, där Uruguay sensationellt slog Brasilien med 2-1 och berövade dem guldet. Flygblad med texten "leve de brasilianska världsmästarna" släpptes ner på planen under matchen och Spaniens reduceringsmål, med några minuter kvar, hälsades med ett avgrundsvrål av åskådarna. De svenska journalisterna häpnade över att spanjorerna kunde vara så impopulära, men förstod snart att det var nyheten om Uruguays segermål i Rio som meddelats på radio.

3.Buenos Aires (VM 11/6 1978) 0-1

Ronnie Hellström (Kaiserslautern) – Hasse Borg (Eintracht Braunschweig), Roy Andersson (MFF), Björn Nordqvist (IFK Göteborg), Ingemar Erlandsson (MFF) – Lennart ”Lie” Larsson (Schalke 04), Bosse Larsson (MFF), Olle Nordin (IFK Göteborg) – Ralf Edström (IFK Göteborg) [Benny Wendt, Kaiserslautern], Thomas Sjöberg (MFF), [Anders Linderoth, Olympique Marseille], Torbjörn Nilsson (IFK Göteborg)

Från succé till fiasko igen. VM-matchen i Argentina är mest värd att minnas för att ett gäng så fantastiska personligheter som Hasse Borg, Bosse Larsson, Olle Nordin, Ralf Edström, Anders Linderoth och Torbjörn Nilsson befann sig på planen samtidigt. Sveriges avancemangschanser hade mer eller mindre försvunnit redan med 0-1-förlusten mot Österrike i andra gruppspelsmatchen och det sades att Åby Ericssons beslut att ta ut tre blåvita spelare i startelvan var en demonstrativ gest mot den röststarka göteborgsfalangen inom sportpressen.

För sakens skull lägger vi också till två vänskapslandskamper:

4. Salamanca (1/6 1988) 3-1

Thomas Ravelli (Öster) - Roland Nilsson (IFK Göteborg), Glenn Hysén (Fiorentina), Andreas Ravelli (Göteborg), Dennis Schiller (Lilleström) - Jonas Thern (Malmö FF), Robert Prytz , Leif Engkvist (MFF), Joakim Nilsson (MFF), Hasse Eskilsson, Hammarby, Mats Magnusson (Benfica) [Hasse Holmqvist, Young Boys]

Är det någon som minns Olle Nordins förlovningstid som svensk förbundskapten? Är det någon som minns den ärorika "för-EM" segern i Berlin våren -88, då Hasse Eskilsson och Hasse Holmqvist (som då ännu inte anlagt den skinnväst vari han senare brukade framträda inför en andlös tv-publik) firade triumfer som svenskt landslagsanfall och Dennis Schiller plötsligt dök upp från Norge som vänsterbacksgigant? I matchen mot Spanien var både Peter Larsson och Glenn Strömberg skadade, men den vajande rapssplantan Jocke Nilsson slog in ett inlägg över Zubizarreta (jodå, det var han redan då), Glenn Hysén slog in en volley i mål (!) och Masse Magnusson reste sig vid ett tillfälle från den punkt innanför straffområdet där han vanligtvis liggande brukade tillbringa matcherna och språngnickade in ett inlägg. Ett stort svenskt fotbollsögonblick. Tänk om Schiller, Hasse & Hasse fått vara med i Italien två år senare...

Jag har f ö undanhållit uppgiften om vilken klubb Robert Prytz spelade i vid denna landskamp. Den som kan nämna detta vinner ett hedersomnämnande av TRE HÖRNOR STRAFF.

För symmetrins skull ska vi också nämna den mest uttjatade matchen i modern svensk fotbollshistoria:

5. Vigo (25/3 1998) 0-4

Håkan Svensson (Halmstad) - Roland Nilsson (Coventry), Patrik Andersson (Borussia Mönchengladbach), Joachim Björklund (Glasgow Rangers), Gary Sundgren (Real Zaragoza) [Teddy Lucic, Göteborg] - Klas Ingesson (Bari) - Henrik Larsson (Celtic), [Yksel Osmanovski, Malmö FF], Pär Zetterberg (Anderlecht), Stefan Schwarz - Kennet Andersson (Bologna), Jörgen Pettersson (Borussia Mönchengladbach) [Håkan Mild, Real Sociedad]

Nytt spelsystem, vänskapsmatch borta i mars mot sydeuropeisk toppnation. Fortfarande är det ett mysterium varför denna match i så hårda ordalag dömdes ut som fiasko. Fortfarande tror jag att Tommy Söderbergs erkänt spända förhållande till medierna spelade in, fortfarande tycker jag att det är beklämmande och oproffessionellt att sådana faktorer ska få så stor betydelse, och fortfarande baxnar jag att atmosfären. åtta år senare, i stort sett är densamma kring svensk landslagsfotboll. Men i den omväxlande följden av fiaskon och succéer passar denna spanienmatch onekligen in...

Utslagsfråga - vem spelade Schwarz för vid denna match?

Och ja - den som någon gång undra vad man kan fördriva en melankolisk förmiddag med har nu fått ett gyllene tips...