Jodå. Jag erkänner. Jag har vrålat, med tårar i ögonen och sönderskrikna halsmandlar, att vi kräver mer än så. Mer än elva mot tio-förluster mot såväl Helsingborg som Kalmar FF, mer än väldigt bra träningar, mer än hedersamma uddamålsförluster mot Solna fucking AIK. Mer än att komplett utspelade nästan gå vidare till tredje kvalomgången i Champions League på ett tursamt bortamål mot ett lag man inte kan uttala i ett land man inte kommer ihåg.
Jag har förstått att sådana känsloyttringar är brott i paritet med barnarov och tecken på allt det som är sjukt i fotbollen, samhället och sannolikt även livsmedelshanteringen till den snacksbuffé Djurgårdens IF erbjöd VIP-besökare i matchen mot Ruzomberok.
Men jag har gjort det i alla fall.
Vad jag däremot inte gjort är stämt upp i allsångstrallade avgångskrav. Inte för att jag haft alltför ömma känslor för herr Jonevret. Han må ha vunnit oss ett guld, men någon Sören eller Zoran är han inte. Precis som en Markus Johannesson har han ibland gjort sitt jobb, ibland inte, men inte sjunger vi upp honom till nummer hundra ens de bra dagarna. Däremot har jag inte riktigt vetat vad hans avgång skulle göra bättre.
Var det hans beslut att sparka den mentale tränaren? Var det hans beslut att ge fystränaren så dåligt betalt att han valde gå över till AIK? Var det han som köpte fjortonmiljonersmannen som enligt uppgifter spelar så dåligt för att han tillbringar nätterna med att hänga på MSN och längta efter sin tjej? Var det han som valde att anställa två andretränare som är så mentalt lika honom och varandra att de skulle kunna vara omslagspojkar för ett uppslagsverk om den svenska konsensusandan?
Jag vet inte vad jag tycker om Anders Grönhagen. Visst låter det vackert i en tid av modernitetens kommersialistiska dominans med tre tränare som alla på olika sätt förkroppsligar klubbhjärta och verkligt känslomässigt engagemang. Grönhagens järnkaminer ligger verkligt fint i munnen.
Men kan han utmana spelarna att bli bättre? Kan han få dem att lyfta sig över sig själva, kan han provocera fram den vinnarinstinkt som ledde till fyra serievinster på tjugohundratalets sex första år? Jag vet vad jag hoppas. Men jag vet faktiskt inte vad jag tror än.
29 september 2006
Grönhagens järnkaminer ligger fint i munnen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det som är fascinerande är att den dynamik som fanns i Djurgården 2002-2003 så uppenbart var större än summan av sina delar. Var är Zoran idag? Hur går det för Sören i MFF, som om några borde ha likvärdiga resurser? Visst betydde Källström och Elmander mycket, men är det verkligen hela förklaringen? Hur kan det komma sig att det över en fotbollsklubb eller en annan grupp människor ibland kan finnas en helt odefinierbar aura att de vet vad de håller på med, och att den lika snabbt kan försvinna? Eller är den där auran inte alls odefinierba, utan bara resultatet av komplicerade och svårbeskrivbara orsakssammanhang?
När jag intervuade Roland Andersson i somras skakade han på huvudet åt Rit-Olas och Fjellström tv-analyser. "Om man fryser en bild, då kan man beskriva vad som helst", sa han. "Men man ser aldrig var spelarna kommer ifrån och varför de befinner sig där de dör och dessutom ser allting så klart ut i efterhand." Jag antar att det var ett yttrande om all historieskrivning.
Jag har varit inne på samma tema och det är svårt att sätta fingret på vad. Jag har sett DIF ett antal gånger i år och när man träffar dem är det samma hesa och rättframma Bosse Andersson som kommer och samma roliga materialare (vars namn jag aldrig fått reda på) som kommer fram och snackar. Men tuggummituggande Kjelle kommer inte numera. Det är inte alltid som tränarsparkningar är av ondo. Men den här har jag svårt att köpa. Jonevret är en osedvanligt bra kille som alltid gör ett bra intryck. Och kunnandet saknas inte, för det funkar inte så på den här nivån.
Största missen gjorde Zoran. ÖIS har inte varit på tå sedan Hamréns tid och då hade de avgjort större plånbok. Att då tro att Zoran skulle kunna förrätta storverk pga sina meriter är önsketänkande.
DIF kommer igen. Men inte i år.
Ett bortglömt, i alla fall nedtystat kapitel, i DIF´s nutidshistoria är vad som egentligen hände med Gert DenOuden.
Rykten om Balkans prinsessa, romantik, fadersilska och holländsk aningslös rättframhet florerar flitigt. Ser fram emot en budordsfilm åtminstone.
DIF kommer igen men de har gjort en liknande resa AIK gjorde efter sin CL-sejour. Troligtvis hindrar DIF fallet före Superettan.
Skicka en kommentar