I backspegeln

1-0 (22) Allbäck
Domare: Rune Pedersen, Norge.
Publik: 500.
Sverige: Eddie Gustafsson, IFK Norrköping - Roland Nilsson, Helsingborgs IF (Christoffer Andersson, Helsingborgs IF, 74), Klebér Saarenpää, IFK Norrköping, Teddy Lucic, AIK, Pontus Kåmark, AIK -Håkan Mild, IFK Göteborg, (Anders Svensson, IF Elfsborg, 56), Anders Andersson, Aalborg BK, Magnus Svensson, Brøndby IF, Andreas Andersson, AIK - Marcus Allbäck, Örgryte IS (Tobias Linderoth, Stabæk IF, 83), Mattias Jonson, Brøndby IF (Jonas Wallerstedt, IFK Norrköping, 89)

Vad är detta? Jo, 00-talets första landskamp, med "hemmalandslaget" i La Manga mot Danmark den 31 januari 2000. Kul att se att Anders Svensson fortfarande finns med på plan, att Allbäck fortfarande finns med i bilden, att Teddy Lucic, Mattias Jonson och Tobias Linderoth fortfarande rör på benen. Jag vet inte om det är efterklokheten som talar - Allbäck, Linderoth och Anders Svensson etablerade sig ju i det stora landslaget först kommande år - men det känns som ett svenskt vinterlandslag då var tydligt starkare än ett nu. Inte så överraskande, kanske.

Annars är den stora chocken att ett landslag bara för tio år sen kunde ha tre spelare från IFK Norrköping på plan.

Klassiker och dess status

Mitt fotbollsintresse är inte inriktat på de allra största internationella fotbollsmatcherna. Gårdagens möte på Camp Nou såg jag inte. Men jag kan ändå inte komma ifrån att det spanska klassikermötet för närvarande känns som den allra största enskilda matchen i klubblagsfotbollen. Eller förvillas jag av att det råkar vara en svensk i ett av lagen - och att matchen därmed uppmärksammas mer i de medier jag tar del av?
Milan-Inter var väl en "större" match en gång i tiden?
Att spanska ligan fått sin status höjd är väl oomtvistat, men det känns som att den riskerar att tappa om de båda ledarlagen blir för överlägsna. Är det bara två lag som i praktiken kan vinna kommer intresset att koncentreras till matcherna mellan dessa lag. Typ det som hänt i Skottland där ingen orkar bry sig om något annat än Glasgowderbyt.

Taktikens triumf

Jag undrar fortfarande.

Hur såg Guardiolas plan B såg ut? Hur mycket hade han varit beredd att riskera, om Inter hade tagit ledningen?

Jag undrar också hur mycket som var psykologisk taktik, ett sätt att vagga in Inter i en känsla av trygghet. Två världsstjärnor, tillika Barças två bästas målskyttar, börjar på bänken i en (för Barça) avgörande match i Champions League.

Oavsett vilket kan Guardiola inte sluta le idag.

Straffsparkar och filmning

Du vet förstås att Real Salt Lake vann mot LA Galaxy när MLS avgjordes i Seattle i helgen.
Men kolla klippet från straffsparksavgörandet här.
Så ska en straffspark filmas!
Det är värsta TV-spelsvinkeln, jag blir nästan skakig i benen när jag ser det, som om man skulle slå straffen själv.
Den kameravinkeln vill jag se under VM i Sydafrika, och alla andra gånger en straffspark ska läggas.

(Om du låter videospelaren rulla vidare kommer du att få se prisutdelning utan planinvasion. Det funkar i en del kulturer och ser ganska trevligt ut.)

Henry, den vardaglige hycklaren

Jag var Thierry Henry imorse. Jag såg nog det var trångt om plats när jag skulle ställa den återlämnade hyrbilen på parkeringen, jag märkte nog att jag kom åt bilen bredvid när jag klämde mig in. Men jag tänkte att det var nog inte så farligt, om jag inte tittar efter så ordnar det sig nog, jag lämnar nycklarna och sticker. Hyrbilsfirman ringde en kvart senare. Hela sidan var skrapad.

"Oj då", sa jag.
"Det måste du ha märkt", sa killen på macken.
"Nej", sa jag. Vilket var sant, men ändå inte.

Jag lomade tillbaks till OK Q8, tackade Gud för självriskreduceringen men gick ändå därifrån betydligt fattigare.

Det är sådana här händelser som gör att jag inte kan delta i fördömandet av Thierry Henry. Visst vet jag vad jag tycker är rätt här i tillvaron, men det är inte alltid jag lever upp till det. Och i vissa fall blir jag lat, har bråttom, tar en genväg, hoppas att jag ska komma undan med något jag innerst inne vet att jag inte kommer att komma undan med och så blir jag tagen i örat och tillfrågad om jag inte var medveten om att jag gjorde fel. "Nej", svarar jag då fast svaret borde vara "ja, men jag hoppades att det skulle lösa sig på något sätt".

Jag förmodar att det är precis så Thierry Henry gör när han försöker hävda att han "instinktivt" tog bollen med handen mot Irland - han försöker placera sig mellan "ja" och "nej", mellan "skyldig" och "icke skyldig", precis som vi alla gör ibland, i ord och handling. Men eftersom han är en kändis och offentlig person naglas han fast vid sin halvdana position och tvingas försvara den.

Konsekvenserna av detta, av mäktiga och berömda personer som agerar som skamsna trettonåringar, kan bli hur komiska som helst ("I didn't have sex with that woman"). Men det värsta är att jag förstår mekanismerna. Thierry Henry fuskade i onsdags. Men jag tycker inte att han är en fuskare. Det är en viss skillnad.

Fotbollsföreningarnas tid

Nästa års allsvenska innebär comeback för en fotbollsförening. Antalet fotbollsföreningar i allsvenskan kommer därmed att vara fyra till antalet. Proportionellt är det en hög andel, det innebär att 80 % av alla fotbollsföreningar som någon gång spelat i allsvenskan kommer att vara med. Som vanligt dominerar dock idrottsföreningarna, sett till numerärerna. Fem idrottsföreningar spelar i 2010 års högsta serie för herrar. Så här ser fördelningen ut nästa år:
Idrottsföreningar 5 (IF Elfsborg, Helsingborgs IF, Djurgårdens IF, Gefle IF, IF Brommapojkarna)
Fotbollsföreningar 4 (Malmö FF, Kalmar FF, Åtvidabergs FF, Trelleborgs FF)
Bollklubbar 2 (Halmstad BK, BK Häcken)
Allmänna idrottsklubbar 1 (AIK)
Atlet- och idrottssällskap 1 (GAIS)
Sportklubbar 1 (Örebro SK)
Allmänna idrottsföreningar 1 (Mjällby AIF)
Idrottsföreningen Kamraterna 1 (IFK Göteborg)

Lägg märke till att inte en enda idrottsklubb deltar i 2010 års allsvenska. Trots att nio idrottsklubbar någon gång spelat i högsta serien har vi alltså ingen för närvarande. IFK-föreningarna har heller ingen peak - endast en av åtta finns med.

Ja, det var allt för i kväll. Nu ska jag dricka upp min Boddington. Vi hörs!

Den synliga handen

Givetvis hade Fifa bort beordra omspel mellan Frankrike och Irland. Givetvis låter de bli att göra det av rädsla för att skapa ett precedensfall, för att slippa dränkas i krav på omspel sedan matcher avgjorts efter verkliga och påstådda regelbrott. Så enkelt är det. Irländarna får nöja sig med att bli en motsvarighet till 1978 års brasilianare och 1982 års algerier, offer för en orättvisa som gör att reglerna ändrats. Brasilien missade 1978 års VM-final för att Argentina kunde spela på deras resultat, Algeriet slogs ut 1982 för att Västtyskland och Österrike kunde spela på deras resultat - därefter har avgörande matcher spelats på samma klockslag. Det intressanta med reformen nu är att den fortfarande verkar vilja kringgå frågan om videobedömning - man ska introducera en femte domare, sägs det, men om denne ska få befogenhet att titta på repriser på en tv-skärm sägs det ingenting om.

Det har dragits en del paralleller till ett omspel mellan Uzbekistan och Bahrain i 2005 års VM. Skillnaden är intressant - då fick Uzbekistan en straff som sköts i mål, men först sedan en annan uzbek rusat in i straffområdet. Domaren dömde då indirekt frispark till Bahrain, istället för att låta straffen gå om, som hade varit det riktiga. Det var alltså en direkt feltolkning av reglerna, inte ett misstag beroende på en felbedömning. Om domaren i Uzbekistan hade godkänt straffmålet hade det, fotbollsjuridiskt sett, varit en parallell till det irländska fallet i veckan och det hade inte räckt för att Bahrain skulle kunna kräva omspel.

Sen finns det ju emotionella faktorer, som att Thierry Henrys hands var så uppenbar, ägde rum i en livsviktig match och erkändes av alla inblandade, inklusive Heny själv. Lägg därtill att hela världens befolkning, utom Roy Keane, skulle ha jublat om irländarna slog ut Raymond Domenechs uppblåsta manskap. Sånt räknas inte, men det borde ha gjort det. Som när den är Arsenalmatchen fick spelas om för ett par år sedan, när Marc Overmars dragit fördel av det där inkastet. Den juridiska situationen kan inte ha varit annorlunda än nu. Trots allt måste man ta hänsyn till det där begreppet rättspositivister avskyr, nämligen rättskänsla.

Positiva tankar

Kanske är det att leta efter halmstrån, men personligen är jag ganska upplyft efter den senaste veckans landslagshändelser. Till att börja med är det ju uppfriskande bara att ha en förbundskapten som verkar uppskatta att vara vid liv. Sedan tycker jag mig trots allt se en linje i de få beslut han trots allt har hunnit fatta: Allbäck assistent, Anders Svensson lagkapten och klarspråk och öppenhet i Zlatanfrågan.

Inte så att jag älskar vare sig Allbäck (tyvärr öisare) eller Svensson (lite väl mycket gnällspik i mina ögon), men det är trots allt två snälla killar med hjärna som man kan prata med utan att det uppstår missförstånd. De är också exempel på den typ av spelare som känt sig lite undanskuffade och bittra under den bisarra epok då det fanns lite alla möjliga regler i landslaget, så länge de passade Henke och Zlatan.

Jag tänker så här: stjärnor är alltid stjärnor, vad som än händer. Vad du än gör för dem inträffar det ändå förr eller senare något som gör att skon inte passar. Och har du då byggt något kring dem står du där tomhänt till slut – för vattenbärarna har du förlorat på vägen.

Jag hoppas på en dansk utveckling (eller för all del en utveckling som påminner om hur Söderberg och Lagerbäck inledde sin epok). Få tråkmånsarna att känna sig älskade och sedda, bygg upp ett fungerande spel med dem – och lägg på garneringen i efterhand.

Skandinaviens främste genom tiderna lämnade trots allt sitt landslag, fick på distans se dem få ihop skiten lika bra utan honom, och till och med vinna EM. När Michael Laudrup återvände var pressen på honom mer hanterbar och maktförhållandet mellan honom och de andra mer i balans, vilket alla inblandade mådde uppenbart bättre av. I min ögon presterade sedermera det danska VM-98-laget med båda bröderna Laudrup stundtals den finaste fotboll jag sett ett skandinaviskt lag spela.

Nu kan ju inte Sverige vinna VM innan Zlatan kommer tillbaka, men, ja, ni förstår säkert vart jag vill komma.

Önsketankar, önsketankar…

Fotbollshumor

Eftersom jag såg matchen tillsammans med Trehörnorstraff-Ulf vill jag passa på att bjuda på ett citat från min gode vän. En bit in i den andra halvleken var vi nästan igenom den påse med sourcream & bearnaisechips jag investerat i (för er som ännu inte prövat denna nymodighet kan jag avslöja att den inte var så illa, även om det mest berodde på att den inte smakade bearnaise alls utan enbart sourcream), och Ulf behövde något att dricka.

Som alla vet kan det vara ångestladdat att lämna en TV-soffa, eftersom det är just när man befinner sig någon annanstans som det tenderar att hända saker. På väg mot köket sade Ulf:

– Men du, hojta till om Elmander gör mål!

Det tyckte i alla fall jag var ganska fyndigt.

The Luck of The Irish # 2

Jag orkade inte sitta uppe och följa förlängningen igår kväll. Så när jag vaknade i morse, strax före sex, och fick se vad som hade hänt på Stade de France, blev jag förkrossad. Fick genast den klassiska Lennon-hiten i huvudet och var helt enkelt tvungen att upprepa Jespers goda val att ha den som rubrik.

Jag är helt övertygad om att Blatter och Platini (som Robbie Keane sa efter matchen) skickade glada sms till varandra. Den tendentiösa seedningen till play-off-matcherna fick ett rätt till.

Och jag är övertygad om att Blatter och Platini, i likhet med Henry, bara slår ut med armarna och hänvisar allt till losern Martin Hansson.

Överallt idag talas det om handbollen. Så flagrant är den att den solklara offsiden inte ens nämns.

FAI (Irländska fotbollsförbundet) vill ha omspel och hänvisar till ett tidigare omspel mellan Uzbekistan och Bahrain från 2006.

Om Frankrike eller Tyskland hade begärt den kunde det kanske blivit så. Men inte Irland. They still have the luck of the Irish.

I likhet med den här killen, som bekräftar att irländarnas humor aldrig överger dem, hoppas jag att Frankrikes sorti blir minst lika smärtsam som den blev 2002.