Återkomsten

Folk har varit inne på det förr, i den mån nån har varit inne på nånting överhuvudtaget på den här sidan: overklighetskänslan är bedövande. Mina egna förbindelser med fotbollen på sistone har inskränkt sig till

1) En diskussion på The Royal Oak i Porlock om huruvida Fredrik Ljungberg var bög och hur det kom sig att "a foreigner" var bäst i vårt svenska EM-lag. Jodå, det var från Porlock mannen kom som avbröt Samuel Taylor Coleridge i hans opiuminspirerade skaparrus och därmed hindrade honom att skriva färdigt "Kubla Khan". Huruvida det var samme man som jag diskuterade med vågar jag inte svara på.

2) En visit i Grönhögen på Öland, där f d USA-proffset (under den t o m för USA-fotbolls förhållanden ovanligt obskyra perioden under sent 60-tal) Kay Wieståhl har byggt en golfbana. Wieståhl är också mannen bakom det sällsynt äckliga kungafjäsk som går under namnet "Victoriadagarna". Man kunde annars tänka sig att ölänningarna, efter att ha tvingats bygga gärdsgårdar och underhålla dovhjortar åt kungahuset i århundraden, skulle ha fått nog av rojalismen, men som så ofta förr visar det sig att kuschade och hunsade människor har en tendens att internalisera förtrycket. Detta sagt i förbigående.

Dock, i morse skingrades overkligheten av en distinkt skrapning på dörren. Jodå, det var Rain Man som var tillbaka från semestern, hälsosamt kritvit efter en semester bestående två veckors Internetkonferens med likasinnade. Han stack till mig en tabell som nu uppdaterats för första gången på två månader. Jag stammade fram ett par följdfrågor - om den oväntade serieledaren Elfsborg, som enligt Rain Mans system gått i topp genom bortasegrar mot toppkonkurrenter, trots att den officiella tabellen lämnar dem fyra poäng bakom, eller om ett lag från övre kategorin (till exempel ett på 10 bokstäver som börjar på DJUR och slutar på GÅRDEN) ändå inte kan förverka sin status. Han stirrade bara på mig så gudomligt tomt som han alltid gör om någon detalj ur hans fulländade skapelse sätts fråga. Jag nöjer mig med att redovisa:

Övre halvan:

1.Elfsborg +6
2.Kalmar FF +4
3.Helsingborg +1
4.Göteborg -1
5.Hammarby -5
6.AIK -6
7.Malmö FF -10
8.Halmstad -17
9.Djurgården -20

Undre halvan:
1.Trelleborg +12
2.Örebro +12
3.Gais +10
4.GIF Sundsvall +7
5.Ljungskile +2
6.Gefle +2
7.Norrköping -3

Existensmaximum

De rykten som florerar här på Tre Hörnor Straff om att Allsvenskan inte finns vill jag dementera. I går såg jag en typisk allsvensk fotbollsmatch på Söderstadion. En match där det förmodade topplaget fullkomligt kör över sin motståndare från bottenregionen i en halvtimme. Men gör bara ett mål och börjar sedan spela krampaktigt och nervöst. In kommer kommer en ung succédebutant från veckan innan men som den här gången knappt syns. En spelare som är tillbaka efter skaderehabilitering kastas in och ser gammal och trött ut. En omskolad forward från ungdomslaget som kommit med i morgontidningens veckans lag som vänsterback har uppenbara problem att hänga med. Att bottenlaget skjuter i stolpen i 92:a minuten känns också typiskt för matchen och Allsvenskan. För mig är detta normal allsvensk fotboll och jag påstår därmed att serien existerar i sitt vanliga skick.

Sten på börda

Eftersom allsvenskan inte finns tänker jag i kväll ta mig till Råsunda för att se mitt lag bli förnedrat av vad som i alla fall låter som ett estniskt flicklag. Jag laddar inför scener som dem från FCZ, när Tore och gänget mötte Hammarbys flickor födda 92 och tjejerna fick anstränga sig för att inte gå för hårt i närkamperna.

Biskop Berkeley betraktar bollen.

Som en liten filosofisk kontrast till föregående inlägg: själva tror vi i högsta grad att Allsvenskan finns, fast vi inte själva befinner oss där just nu. Med denna anti-solipsistiska, solitt empiriska inställning inser vi var vi hör hemma, och tar följaktligen planet till England om några timmar. Huruvida den Allsvenska vi lämnar bakom oss egentligen existerar förblir alltså en trosfråga. Vårt enda försök att verifiera saken, ett besök på Malmö stadion för snart två veckor sedan, lämnade oss egentligen föga klokare. Det som utspelade sig framför våra ögon kändes som det lika gärna kunde vara den hallucinatoriska produkten av den semesterfirande singelförälderns ömsom förslöade och ömsom överretade sinnesförnimmelser. Mina döttrar som försökte förströ sig genom att se hur många tomma chipspåsar man kunde prega ner i en tom PET-flaska kändes som om de stod för den vettigaste reaktionen på det fenomen som utgav sig för att heta "Malmö FF-Ljungskile". Huruvida detta fenomen var verkligt eller ej överlämnar jag åt skarpare huvuden att diskutera.

Fotbollsrevisionism

Det enda jag kan säga just nu är att jag förnekar att allsvenskan finns.

Trend i tiden

Detta mästerskap bekräftade trenden. Att jag gillade måljingeln är ett tydligt tecken. Att jag erkänner det är ett annat.
Jag har förvandlats (vill inte gärna kalla det "utvecklats") och kan nu inrangera mig i en kategori som jag tidigare med förakt kallat "allmänt fotbollsintresserade", en som kan se vilken match som helst och glädjas åt "bra fotboll". Det här mästerskapet har jag sett de flesta matcherna utan att på förhand vetat vilka jag håller på. Eller ännu värre; bytt favoriter under pågående match därför att det ena laget spelade "bättre fotboll" än det andra.
Jag som visste precis vilka jag höll på i varenda match. Det kunde ha skiftande anledningar, att jag av olika grumliga anledningar ogillade det ena laget (Tyskland, typ) eller att de hade bra sånger från läktaren (England typ). Alla dessa förbestämda uppfattningar var väl inte vettiga, men grejen var att det fanns starka känslor. Jag brann för något, jag var förbannad när fel lag vann.

Det är väl som med melodifestivalen. Där jag en gång i tiden satt och hatade allt och alla tycker jag nu att "det var en bra låt" (ex. Det gör ont, Jag vill leva la dolce vita, Afro-dites låt som jag inte minns namnet på). En allmän förslappning, mer vuxet, mognare, en mer nyanserad syn på tillvaron. Och lite tråkigare, mindre passionerat.
Det kan ju förstås också handla om att jag med åldern, erfarenheten och visheten nått en livshållning där det inte längre är viktigt att visa rätt attityd. Och då är det väl i princip något bra som skett.
Men jag saknar ibland den yngre versionen av mig själv.

Ex Ponto

Erkänner att det känns ganska skönt. Från dygnet runt-jouren framför EM-bevakningen till en frånkopplad tillvaro i en strandstuga och resultaten i morgondagens tidning. Men nu har vi tagit bilen in till Malmö där lille Vilhelm ska lämnas i farmors vård och de båda flickorna ska få besöka Malmö stadion för första gången i sitt liv. Min premiär ägde också rum en stekhet sommardag, för 34 år sen närmare bestämt. Men då var Tipscupen det enda som spelades den tiden på året och motståndaren hette St Étienne. 3-0 till Malmö FF blev det i alla fall, möjligen ett gott omen.

Ljungbergs sorti ur landslaget? Tja, det fungerande argument som under en period fanns mot Zlatan i landslaget var att de fakiskt gjorde sina bästa matcher när han inte var med. Sist jag såg Sverige spela riktigt bra, mot Danmark hemma förra hösten, var det Ljungberg som lyste med sin frånvaro. Och Zlatan som steg in med en auktoritet som hade han behövt det tomrummet.

The wheel has come full circle.

Hexametern lever

Fotboll är ju ett dialektiskt spel och då menar jag rent konkret. Två lag spelar mot varandra och det ena måste överlista det andra för att vinna. Därför är det i grunden meningslöst att moralisera över spelstilar, eftersom det enda sättet att argumentera en viss taktik är att besegra den. Därmed står den segrande spelstilen också i tacksamhetsskuld till den besegrade, som den tvingats att utveckla sig mot.

Allt detta ska, som ni förstår, mynna ut i en filosofisk inställning till gårdagens final. Jodå, även förhärdade gnällspikar som jag kan finna något försonande i Spaniens seger. När allt kommer omkring sitter nu morgondagens Tom Prahl eller Bob Houghton och klurar ut hur man ska kunna kväsa, kväva och frysa ner tica-taca-fotbollen, allt för att ta dialektiken vidare till nästa steg. För 54 år sedan, senast det spelades stor turnering i Alpländerna, var det tyskarna som vann, då över den tidens spanjorer eller ryssar, Puskas och hans ungrare. Efteråt beklagade sig den österrikiske författaren Friedrich Torberg, uppvuxen med trettiotalets Wunderteam, i pressrummet: "Nu är poesin död inom fotbollen."

"Oroa dig inte", sa hans vän, fotbollsexperten och f d hammarbytränaren Willy Meisl, "Det är bara hexametern som är död."

Så fortgår det.

P.S. Trots alla tvångsåteruppväckta schabloner - det var inte det "gamla Tyskland" igår. Det gamla Tyskland skulle gjort mål på Ramos tabbe i början. Det gamla Tyskland skulle inte låtit Torres smita in mellan Lahm och Lehmann och chippa in målet. Det gamla Tyskland skulle åtminstone åstadkommit nån sorts press på slutet. Nicht so. Och därför vann Spanien välförtjänt, enligt alla gammeltyska värden - de gjorde ju flest mål. D.S.

Stefan Rehn inkarnerad

"Ett Stefan Rehn-pass". Jag satt och gapade framför teven. Inte bara gladdes jag åt att mina för dagen förfärligt gulutstyrda älsklingar faktiskt tycktes stoppa den ryska totalfotbollen, det där passet fram till 2-0 väckte dessutom ljuva minnen från sommaren 2002. Precis det där lobbpasset över försvararna var ett av Stefan Rehns paradnummer på den tiden när Djurgården hade spelare som var bra på fotboll och inte bara på fotbollsspel. Precis som när Fabregas lyfte bollen i går ställde det nästan alltid försvararna, och den framsmygande medspelaren kunde enkelt placera bollen förbi målvakten. Det kräver ett fotbollsgeni för att göra det, den exakta lilla rörelsen. Tyvärr kan jag inte jämföra Torres mästerliga nedtagningar med något från svensk klubbfotboll. Inte ens målmissarna kändes så värst bekanta, därtill var de för många, för vidunderligt framspelade.

Jag inser att min spontana reflektion kan tyckas märklig med dessa världsstorheter framför ögonen. Men så är också klubbfotboll mer min tekopp än landslagsdito. Jag föredrar dock också det min käre kollega kallar "glamourskiten" framför kämpa-fäll-och-spring. Och då har man ju inte så mycket att hämta i allsvenskan, särskilt inte i mitt eget lag. Mer än nostalgiska drömmar, alltså. Någonstans i mitt källarförråd har jag Djurgårdsmatcher från våra egna glamourår inspelade på video. I höst tror jag att jag ska spela upp dem på lördagarna i stället för att beställa pay-per-view. Det blir helt säkert roligare så.

ps. Enligt Björn Wiman har Jesper förresten erkänt att Sergio Ramos var vanvettigt bra i går. Trots håret. Han må vara trelleborgare och skotte i skön förening, men han har alltså också ögon att se med. Det känns skönt på något sätt.

Zjirkov bra, Sergio Ramos dålig! Zjirkov bra, Sergio Ramos dålig!

Den offentliga psykoanalysen får anstå. Troligen är det, som min vän Svante sa imorse, alla internaliserade jantevärderingar från sjuttiotalets göingska skolgårdar som väcks till liv i mig när jag ser Spanien och Sergio Ramos. Som den som följt denna blogg vet har jag ju en tendens att identifiera mig med den mödosamma lerfotbollens företrädare som Skottland och Finland. Fast tyvärr är det inte så enkelt heller, för jag måste avslöja att jag i det förgångna hållit lika oresonligt på det "kreativa" laget - Holland mot Italien i EM-semifinalen 2000, Portugal mot Grekland i EM-finalen 2004 - som jag gjorde på Ryssland igår. Och slutpoängen är att jag alltid ångrar mig efteråt, för jag upptäcker att jag har blivit upphetsad och besviken av en match som jag hade kunnat förhålla mig välvilligt neutral inför.

Konstigt, det hela. För tio, femton, tjugo eller tjugofem år sen skulle jag hållit stenhårt på Spanien mot Tyskland. Nu får jag resonera med mig själv för att inte börja hamstra tyska flaggor inför finalen på söndag, men det gör jag helt för min egen skull, för att det är mycket bekvämare att vara neutral, för att det är mycket bättre för den egna själsfriden att vara en sån som Thomas Nordahl talar om som "älskar fotboll".