Hexametern lever

Fotboll är ju ett dialektiskt spel och då menar jag rent konkret. Två lag spelar mot varandra och det ena måste överlista det andra för att vinna. Därför är det i grunden meningslöst att moralisera över spelstilar, eftersom det enda sättet att argumentera en viss taktik är att besegra den. Därmed står den segrande spelstilen också i tacksamhetsskuld till den besegrade, som den tvingats att utveckla sig mot.

Allt detta ska, som ni förstår, mynna ut i en filosofisk inställning till gårdagens final. Jodå, även förhärdade gnällspikar som jag kan finna något försonande i Spaniens seger. När allt kommer omkring sitter nu morgondagens Tom Prahl eller Bob Houghton och klurar ut hur man ska kunna kväsa, kväva och frysa ner tica-taca-fotbollen, allt för att ta dialektiken vidare till nästa steg. För 54 år sedan, senast det spelades stor turnering i Alpländerna, var det tyskarna som vann, då över den tidens spanjorer eller ryssar, Puskas och hans ungrare. Efteråt beklagade sig den österrikiske författaren Friedrich Torberg, uppvuxen med trettiotalets Wunderteam, i pressrummet: "Nu är poesin död inom fotbollen."

"Oroa dig inte", sa hans vän, fotbollsexperten och f d hammarbytränaren Willy Meisl, "Det är bara hexametern som är död."

Så fortgår det.

P.S. Trots alla tvångsåteruppväckta schabloner - det var inte det "gamla Tyskland" igår. Det gamla Tyskland skulle gjort mål på Ramos tabbe i början. Det gamla Tyskland skulle inte låtit Torres smita in mellan Lahm och Lehmann och chippa in målet. Det gamla Tyskland skulle åtminstone åstadkommit nån sorts press på slutet. Nicht so. Och därför vann Spanien välförtjänt, enligt alla gammeltyska värden - de gjorde ju flest mål. D.S.

Stefan Rehn inkarnerad

"Ett Stefan Rehn-pass". Jag satt och gapade framför teven. Inte bara gladdes jag åt att mina för dagen förfärligt gulutstyrda älsklingar faktiskt tycktes stoppa den ryska totalfotbollen, det där passet fram till 2-0 väckte dessutom ljuva minnen från sommaren 2002. Precis det där lobbpasset över försvararna var ett av Stefan Rehns paradnummer på den tiden när Djurgården hade spelare som var bra på fotboll och inte bara på fotbollsspel. Precis som när Fabregas lyfte bollen i går ställde det nästan alltid försvararna, och den framsmygande medspelaren kunde enkelt placera bollen förbi målvakten. Det kräver ett fotbollsgeni för att göra det, den exakta lilla rörelsen. Tyvärr kan jag inte jämföra Torres mästerliga nedtagningar med något från svensk klubbfotboll. Inte ens målmissarna kändes så värst bekanta, därtill var de för många, för vidunderligt framspelade.

Jag inser att min spontana reflektion kan tyckas märklig med dessa världsstorheter framför ögonen. Men så är också klubbfotboll mer min tekopp än landslagsdito. Jag föredrar dock också det min käre kollega kallar "glamourskiten" framför kämpa-fäll-och-spring. Och då har man ju inte så mycket att hämta i allsvenskan, särskilt inte i mitt eget lag. Mer än nostalgiska drömmar, alltså. Någonstans i mitt källarförråd har jag Djurgårdsmatcher från våra egna glamourår inspelade på video. I höst tror jag att jag ska spela upp dem på lördagarna i stället för att beställa pay-per-view. Det blir helt säkert roligare så.

ps. Enligt Björn Wiman har Jesper förresten erkänt att Sergio Ramos var vanvettigt bra i går. Trots håret. Han må vara trelleborgare och skotte i skön förening, men han har alltså också ögon att se med. Det känns skönt på något sätt.

Zjirkov bra, Sergio Ramos dålig! Zjirkov bra, Sergio Ramos dålig!

Den offentliga psykoanalysen får anstå. Troligen är det, som min vän Svante sa imorse, alla internaliserade jantevärderingar från sjuttiotalets göingska skolgårdar som väcks till liv i mig när jag ser Spanien och Sergio Ramos. Som den som följt denna blogg vet har jag ju en tendens att identifiera mig med den mödosamma lerfotbollens företrädare som Skottland och Finland. Fast tyvärr är det inte så enkelt heller, för jag måste avslöja att jag i det förgångna hållit lika oresonligt på det "kreativa" laget - Holland mot Italien i EM-semifinalen 2000, Portugal mot Grekland i EM-finalen 2004 - som jag gjorde på Ryssland igår. Och slutpoängen är att jag alltid ångrar mig efteråt, för jag upptäcker att jag har blivit upphetsad och besviken av en match som jag hade kunnat förhålla mig välvilligt neutral inför.

Konstigt, det hela. För tio, femton, tjugo eller tjugofem år sen skulle jag hållit stenhårt på Spanien mot Tyskland. Nu får jag resonera med mig själv för att inte börja hamstra tyska flaggor inför finalen på söndag, men det gör jag helt för min egen skull, för att det är mycket bekvämare att vara neutral, för att det är mycket bättre för den egna själsfriden att vara en sån som Thomas Nordahl talar om som "älskar fotboll".

Släng din gamla hatt och köp en baskermössa

Här fortsätter diskussionen om den ryska stilens rötter. Från Lobanovskij, som jag tidigare var inne på här, till ett baskiskt lag som turnerade i Sovjet under Spanska inbördeskriget. Vet inte om de baskiska separatisterna är så pass integrerade nuförtiden att de skulle ångra ifall de lärdomarna vändes mot Spanien ikväll.

Domskäl

Den uteblivna straffen/frisparken för Philipp Lahm var anmärkningsvärd. Få spektakulära och uppenbara domarmisstag i årets EM (trots allt räknar jag inte den uteblivna frisparken för Rosenberg före Spaniens segermål till dem.) De jag just nu minns är:

1) Frankrikes uteblivna straff mot Holland när backen tog med hand.
2) Luca Tonis felaktigt bortdömda mål mot Rumänien.
3) Ballacks knuff på Ferreira före 3-1-målet i kvartsfinalen.

Österrikes straff mot Polen tycker jag utan problem kan försvaras. Precis som det hade gått att försvara om Lahm fått en straff mot sig igår när han drog turken i tröjan. Men tröjdragningar/brottningssituationer i straffområdet har blivit nåt slags fifty-fiftysituationer, ok om man blåser för dem, ok om man låter bli, eftersom båda parter förmodligen är skyldiga. Annars inget snack: domarna är bättre än någonsin.

Fantomsmärtan

Fantomsmärtorna sitter i. Det var väl därför jag med jämna mellanrum försökte föreställa mig gula tröjor och blå brallor på ett tyskt lag som sedan kvartsfinalen faktiskt spelar exakt som Sverige ville göra. Och visst, det gick att se Sverige framför sig i den tyska letargin igår.Det gick att se Olof Mellberg framför sig när Christoph Metzelder var i bild, det gick att se Rolfes och Hitzlsperger på mittmittfältet som en bratwurstvariant av Daniel Andersson och Anders Svensson, det gick (åtminstone igår) att se den tillbakadragne Ballack bakom Klose som en Henke Larsson bakom Zlatan, och det gick till och med, om man ansträngde sig riktigt jävla mycket, att se Bastian Schweinsteiger som nåt slags förädlad kombination av Chippens frisyr och snabbhet och den förmåga Fredrik Ljungberg en gång i livet hade att materialisera sig i straffområdet (fast vem som skulle vara Lukas Podolski som forsade fram på kanten och slog inlägg framgick inte, det skulle väl i så fall vara en genmanipulerad Sebastian Larsson).Slutligen gick det, under stora delar av matchen, att se Philipp Lahm som ett slags tysk Micke Nilsson, straffbart tafflig defensivt utan att kompensera det med den offensiva kompetens som uppgetts i reklamen. Sen sprack parallellen definitivt med Lahms allt försonande raid i slutminuten.

Och det är väl bara att inse att tankeexperimentet är omöjligt, att detta EM har visat att Sverige inte är tänkbart på semifinalnivå just nu. Ett Tyskland är vi inte, och inte ett Turkiet heller. Och det senare är egentligen mer smärtsamt, för om det är någonting jag innerst inne hade varit stolt över att vara så hade det varit en desperat krigande underdog som alltid kom igen, som bjöd upp till strid även om halva truppen sitter gipsad på bänken, som har en genomsvettig förbundskapten som efteråt kommer ut och förklarar att han är stolt över sina killar men inte vill tala om orättvisa, därför att ens egna tidigare segrar kanske inte var så rättvisa heller. Det var något vackert över det där, något i ordets innersta mening ridderligt, något som kan försona en med nederlaget för att man vet att man pressat ur sig den sista svettdroppen man överhuvudtaget hade. Det kan Turkiet ta med sig hem från det här EM, och det önskar jag att vi hade kunnat ta med oss också.

Gulligt, dock, att höra även Perlskog försöka utvinna minsta lilla svenskintresse ur matchen. "Nu håller Peter Fröjdfelt upp skylten med tilläggstid... Oro på avbytarbänken, men det ser ut som Peter Fröjdfelt lyckas hålla dem i schack!" Och lite konstigt att TV 4 hade så svårt att hantera bildavbrottet. Herregud, nu fick de ju möjlighet att göra vad de egentligen vill, nämligen sända reklam?

Demografi

2004 års EM-semifinalister:

Holland 16 milj invånare
Portugal 11 milj invånare
Grekland 11 milj
Tjeckien 10 milj

2008:

Ryssland 142 milj
Tyskland 82 milj
Turkiet 70, 5 milj
Spanien 46 milj

En tydlig demografisk trend, om nån frågar mig. Vad den betyder rent fotbollsmässigt vore intressant att fundera på.

Tala är silver

Ok, då lyfter vi väl förbannelsen över helfärgade dräkter. Det framgår nämligen här att ryssarna visserligen kommer att ställa upp i sådana imorrn, men att Spanien i gengäld kommer att spela i någonting ännu fjånigare, nämligen guldfärgade tröjor. Redan guldfärgade siffror skulle vara nog för att locka ner himlens vrede, och tillsammans med Sergio Ramos-faktorn är det mer än nog för att döma Spanien till omedelbar diskvalifikation.

Ikväll? Tja, efter att under förra EM ha dömt ut grekerna inför varje ny match tänker vi åtminstone inte göra om misstaget med Turkiet. Dessutom fantastiskt att se de gamla schablonernas makt - folk skriver redan nu om Tyskland som laget som "alltid" har gått minst till semifinal och piskar liv i det där trötta gamla Gary Linekercitatet. Som om den senaste tioårsperioden inte existerat.

Ett litet inlägg av oresonlig glädje

Jag ville döpa min son till Iker. Jag fick inte för min sons pappa, men jag ville verkligen. Det sammanfattar väl ungefär det jag kände i går.

Tillbaka till åttiotalet

Förbannelsen mot enfärgade dräkter fungerar bra, som ni märker. Fast i efterhand tycker jag nog att jag borde ha tänkt på att lägga en ännu kraftigare förbannelse över lag som har spelare som ser ut som Sergio Ramos. Det där hårbandet på den där axellånga frisyren är förbanne mig det fulaste jag har sett sen Björn Borg konfirmerades. Att han dessutom är en sån där klacka-på-mittplan-jävel gör inte saken bättre. Ut, ut, ut med Spanien i semin!

Det snackas en massa om den nya fotbollstiden men för min del måste jag erkänna att jag ofta känt mig förflyttad sådär 25 år tillbaka i tiden. Gårdagens match var en perfekt iscensättning av nån Europacupfinal från tidigt åttiotal, Real Madrid mot Juventus i en match som man visste skulle gå till straffar eller möjligen sluta 1-0 efter ett mål på hörna. Allt som fattades var 3000 bakåtpassningar till målvakten, upplopp på läktarna och spelartröjor i åtta nyanser av rött.

Dessutom är ju det ryska lag som ny hyllas som utövare av en ny sorts fotboll i mina ögon en ganska trogen företrädare för den som Valerij Lobanovskijs sovjetiska landslag, byggt på Dynamo Kievs cupvinnarcupvinnare, praktiserade kring åttiotalets mitt. Är det nån som minns den där VM-matchen i Mexico mot de stackars ungrarna där Sovjet gjorde 2-0 på de första fyra minuterna och sen vann med 6-0? Är det nån som minns Erik Fredrikssons ingripande i åttondelsfinalen, där han gav Belgien två offsidemål och chockade de stackars sovjeterna så svårt att de sen förlorade förlängningen? Skillnaden, förstår jag av en nyutkommen reportagebok om rysk fotboll - Marc Bennetts "Football Dynamo" - är att Guus Hiddink närmast åstadkommit en social revolution i en extremt auktoritär fotbollstradition. Hiddink kom till jobbet första dan i röda gabardinbrallor och sandaler, Hiddink har sagt åt spelarna att kalla honom "Guus" och detta i ett land där man aldrig skulle drömma om att tala om presidenten på annat sätt än "Lillefar" eller "Vladimir Vladimirovitj". Om man nu oroar sig, vilka somliga tydligen gör, för att ryska framgångar på något sätt ska förstärka deras auktoritära traditioner så borde man faktiskt ta med den faktorn i beräkningen: att de inte skulle ha fått de framgångarna om de inte hade liberaliserat sig, om de inte hade öppnat sig för omvärlden.