Medan pyttipannan verkar

Det var ju konstigt det här, det enda alla bedömare har verkat vara eniga om under den senaste veckan var att Djurgården skulle smälla in en fem, sex mål på BP med större eller mindre hjälp av sina femtekolonnare i de rödsvarta dräkterna... är det verkligen så här i resten av landet också, eller förekommer denna bisarra haussning av stockholmslagen och dess guldchanser specifikt i de medier vi stackars inflyttade i huvudstaden tvingas konsumera?

För övrigt är det i dessa spekulationernas veckor tur att Andreas Wihlborg, mig veterligen, inte har några band till Göteborg - 1-0-målet serverade han IFK på silverfat och han var ganska nära att bjussa på ett tredje mål i andra halvlek. Det fanns en period då jag började räkna efter vad som krävdes för att TFF ändå skulle åka ur... sen tänkte jag att en seger för Brommapojkarna ändå skulle vara helt osannolik... och så tänkte jag att 9-0 dessutom skulle vara ett helt osannolikt resultat i en allsvensk match...

Man får väl helt enkelt säga att Helsingborgs IF är ett ytterligheternas lag...

Och man får konstatera att Thomas Olsson så vitt jag vet är samme Thomas Olsson som kasserades av en annan allsvensk klubb för ett par år sen...

Och man får också, eller jag i alla fall, bli lite glad för Charlie Davies skull (i synnerhet eftersom jag hade fullt utbildade paranoida vanföreställningar om att det var i Trelleborg i förra veckan det skulle lossna för honom)

Och så till slut får man gratulera IFK Göteborg till guldet. Håkan Mild förtjänar ett guld; Niclas Alexandersson förtjänar ett guld; Stefan Rehn förtjänar ett guld och hela konceptet att använda unga svenska spelare förtjänar på sitt sätt guld det också. Det var en imponerande spurt Göteborg gjorde och jag skrattade häpet när folk klagade på deras spel på Råsunda i förra veckan - herregud, de är i en pressad situation och de vinner bortasegrar över Malmö FF och AIK, vad spelar då spelet för roll? Det här trodde jag inte när jag såg dem med nöd och näppe få 1-1 på Vångavallen i påskas. Men vad har jag någonsin trott som sedan också blivit så?

Så när jag nu säger att det enda man kan vara säker på inför 2008 är att IFK Göteborg inte vinner, då kan ni ta det som ett tecken på att en ny gyllene era har dagats på Kamratgården.

Back to the future

I åratal har jag blivit åthutad.
Fotbollsspelare har ingen klubbkänsla, fatta det!
De är handelsresande och går dit lönekuvertet är bäst!
Och man måste förstå dem, skulle du inte själv byta jobb om du fick bättre lön?
Känslor är något ni supportrar kan hålla på med!

Och så, hösten 2007, kommer en fantastisk läggmatchdebatt. Här och var poppar det fram spelare som påstår sig ha känslor för klubbar. Berg i TFF kan eventuellt inte spela mot Gbg för att han håller på klubben, BP:s Markus Karlsson ser helst att Djurgården tar guldet och aviserar tveksamhet över sin sin kommande insats på Stadion. Och Öhrlund i AIK startade det hela med en uppenbar motvilja mot ett Djurgårdsguld.

Jag tycker det är underbart. Inte för att jag tror att någon av dessa spelare kommer att göra medvetet dåliga insatser i sista omgången. De kommer att kämpa, när de väl spelar match vill de vinna (däremot kommer det bli lättare för dem att ta en förlust, men det är inte samma sak som att vilja förlora). Men att över huvud taget få höra att det finns spelare som faktiskt har fler drivkrafter än den personliga framgången känns befriande.

Kan det vara så ljuvligt att vi upplever en renässans för den så förlegade klubbkänslan?

1966 and all that

Inget snack om saken: så ska ett guldmål se ut. Kommer att lägga sig tillrätta där bredvid Sump-Hugos straff från 1964, Stavrums offsidemål från 1999 och handsen på Augustsson ifjor. Lite omöjlig kontrovers hör upplösningen av dramatiska serier till. Nu återstår bara att se vad Conny Karlsson tycker om att återvända till sin gamla hemmaplan under omständigheter som de här.

Om AIK la sig? Ja, såna påståenden är lika meningslösa att göra som "USA invaderade Irak för oljan" eftersom det ligger i sakens natur att de aldrig någonsin kommer att erkännas eller bevisas. Allt jag vet att om jag skulle lägga mig så skulle jag gjort ungefär så här, gjort en massa konstiga byten och sammanbitna grimaser för att visa hur otroligt mycket jag KÄMPADE och kastat folk framåt ideligen utan att åstadkomma så särskilt mycket. Den dag AIK verkligen vill bli fritt från sådana misstankar slutar de ha möten med Firman, kastar ut deras banderoller från läktarna och slutar ta till den där äckligt missriktade terapijargongen för att sockra sina mellanhavanden med dem.

Jubel i busken

Visst känns det fantastiskt att det 500:e inlägget på denna blogg kan ägnas firandet av ett nytt kontrakt för Trelleborgs FF. Jag är säker på att hela "Fotbollssverige" delar min glädje. Det måste sägas att Brommapojkarna visade sig gjorda av betydligt segare virke än jag hade trott dem om, men till sist ordnde sig allting och sällan har en webbradiosändning från Söderslätt hälsats med så stor tillfredsställelse i Matteus församling i Stockholm. Till och med den tidigare ganska så gnällige lillkillen blev harmonisk under sändningen och ligger nu nöjt på rygg i sina snickarbrallor och bläddrar i "Labolinas snubbeldag". Nu gäller det bara att räkna ut vem som ska vara buffert mellan TFF och avgrunden nästa år, förutom Ljungskile förstås.

Nu har dessutom TFF en vecka på sig att förbereda den raffinerade, jag skulle nästan vilja säga lyhörda taktik som kommer att fordras i avslutningen mot Göteborg. Så länge Djurgården är guldkonkurrenten bör Trelleborg göra allt för att vara sina motståndare till lags, men i det ögonblick det är Kalmar FF som kan gynnas bör man kasta sig framåt med all sin tillbakahållna kraft. Tur att teaterensemblen från Trelle under mästerregissör Connys ledning alltid har utmärkt sig för sin nyanserade och oförutsägbara spelstil.

Green, green grubbel of home

Nån som sätter emot när jag säger att Tobias Linderoth kommer att få Guldbollen? Roligt att sehans offensiva dribblingsraid igår, hur han plötsligt började fäkta med armarna som om han inte riktigt kunde hålla balansen när inte två spelare trängde honom från varje sida.

Sen känns det som om John Elmander lyssnat väl mycket på allt prat om att han måste etablera samarbete med Zlatan. Efter sådär tio minuter var han frispelad på sidan i straffomådet, men istället för att skära in och larma på kastade han ett öga efter den där mångomtalade partnern, och så var chansen borta. Jämför med Laffertys beslutsamhet när han gjorde Nordirlands mål. De irländska forwardsen vet att om de får en chans måste de klippa till och inte grubbla på snygga kombinationer; det var likadant med Healeys båda mål i Belfast.

Underligt, förresten, att nordirländarna verkade så nöjda med 1-1, när en seger faktiskt skulle ha gett dem en reell möjlighet att gå vidare; det var inte direkt så att de öste på framåt i slutminuterna. Antar att det trots allt avslöjar begränsningarna i deras ambitioner. Underligt att de ska passa Sverige så illa: de verkar tillräckligt kassa för att Sverige ska känna en brist på motivation när vi möter dem, men inte så pass kassa att Sverige ska kunna slå dem. Och lag som Island och Lettland slå vi ju rätt lätt nuförtiden. Samtidigt som de i sin tur besegrar Nordirland...

Det var självaste Nemesius från djunglarna, min vän.

Man borde ha lärt sig. Det är så här det blir när Sverige ska spela hem en överlägsen seger över försumligt motstånd. Ungefär tio minuter in i andra halvlek började jag och min bänkgranne diskutera den allsvenska bottenstriden. Strax efter det började publiken vissla. Åt Sverige. Som ledde med 1-0. För att de inte skapade nånting. Vem fan tror de att vi är, Tyskland? Det var väl det Petter Hansson åtog sig att visa att vi inte är. Kändes som en välkommen minnesbeta, när vi nu går till EM ändå.

Kul förresten att vi slutade som ett slags Nordirland själv, med sex engelska rejects på plan: Edman, Anders Svensson, Linderoth, Micke Nilsson, Allbäck, Andreas Johansson. Och så två soon-to-be rejects i Isaksson och Mellberg. Och så Petter Hansson som utan att ha varit i närheten av de brittiska öarna är den mest brittiske av dem alla. Olof Mellberg helt utan hår ser förresten inte bara obehaglig ut, utan direkt osund.

En tunn tårtbit grönklädda nordirländare överröstade hela Råsunda med "You are my sunshine" och "Ulster till I die."

Det var ett felbeslut att ta på långkalsonger. Jag var genomsvett långt före avspark. Förmådde knappt ta mig in i pressrummet i halvlek och väl där fick jag och Ystén stränga blickar av en förbundstant för att vi tog för stora nävar godis. Möjligen hörde hon oss kritisera valet av Gott & Blandat istället för Bassetts vingummin eller åtminstone nåt bättre smågodis (gröna grodor, sega råttor el dyl). Den kunnige Regnell förklarade att Malaco är landslagssponsor.

Med sin vanliga smak hade Fotbollförbundet producerat en fjäskig video med titeln "Tack till publiken" som visades på storbilds-tv:n före avspark och där de svenska "killarna" förväntades uttala sig om den jättestora betydelse råsundapubliken hade för dem. Well, den passade in bland öronbedövande musik, rosaklädda fallskärmshoppare och den evinnerliga speakern ("Vad tycker ni om att Sverige leder med 1-0 då, publiken?" tjöt hon i pausen), men det var en liten lättnad att märka att "killarna" är svåra att domptera när det gäller att göra den här formen av sykofantiska intervjuer.

"Så att, nä då, det är kul att spela hemma, man kan inte klaga", sa Fredrik Ljungberg.

"Det är naturligtvis svårt att mäta och man ska naturligtvis lära sig spela på bortaplan också..." började Lars Lagerbäck, denne PR-mannens dröm.

Five miles out

Fem mästerskap i rad, något som Sverige kommer att ha uppnått efter matchen mot Nordirland på onsdag, det är såklart imponerande. Inte lika imponerande nu som förr, då VM härbärgerade 16 lag och EM åtta, men imponerande likafullt. Trots allt är det bara Tyskland, England, Portugal, Italien, Spanien och Frankrike som i likhet med Sverige tagit sig till varje slutspel sedan EM 2000. Och av dem var Frankrike direktkvalificerat till VM 2002, Portugal till EM 2004 och Tyskland till VM 2006 och Italien eller Frankrike kan mycket väl missa EM 2008 och även Portugal och England löper risken (fast jag tror att båda klarar det). Vi har en bit kvar till Tyskland, som inte tabbat sig i ett kval sedan en 0-0-match i Tirana innebar att föregångaren Västtyskland missade EM-kvartsfinalerna 1968, men med Sveriges storlek som fotbollsnation i åtanke kan man inte annat än yvas över vår insats.
Ser man på insatserna i slutspelen utmärker sig Lagerbäcks mannar även där för sin stabilitet. Faktiskt har inget annat europeiskt lag gått vidare från gruppspelet i de tre senaste mästerskapen, utom Svennis England (knappast en slump). Sen är ju problemet att svenskarna varenda gång rykt i den första utslagsmatchen. Under tiden har Grekland vunnit EM, Turkiet blivit VM-trea och Tjeckien gått fram till semifinal i EM. Hade en sån topp varit värd lite djupare dalgångar i de omgivande nejderna? Man kan ställa sig frågan, men med Lagerbäck som förbundskapten undrar jag om vi någonsin kommer att på chansen att pröva på svaret.

Men det är framför allt värt att tänka på att vi alla, jag själv inkluderad, hade dömt ut honom, och Sveriges EM-chanser, så sent som för drygt ett år sen...

In i mystiken

Jag håller med brorsan, det är nästan så man önskar sig Anders Limpar tillbaka. Där vi satt framför tv:n i lördags var det väl inte direkt Chippens 2-0-mål vi irriterade oss på, däremot på hans sällsport fjåniga sätt att fira det. Nån form av rituell sniffning på samma arm där han (Chippen Fucking Wilhelmsson!!!) har ett latinskt ord intatuerat i frakturskrift. (Är det troligt att Chippen gick halvklassisk linje på gymnasiet?) När han dagen efter vägrar att förklara denna mystiska gest rågar det bara måttet. Ah, vår generation av fotbollskillar, uppvuxna på dataspelens kvasireligiösa terminologi: det får en närmast att längta tillbaka till den oskuldsfulla fånigheten i Limpars skoputsarsketch, Hasse Eklunds simulerade lerduveskytte och alla de andra målgesterna från förr.

It is the ancyent marinere and he stoppeth one of three

Det är konstigt, jag gillar ju när det är varmt. Jag gillar att kunna gå direkt ut genom dörren utan att sätta på mig ytterkläder, jag gillar att gå i kortbrallor i dygnet om. Men det svarar inte mot någonting inom mig på samma sätt som en ruskig höstdag gör, det känns inte som Jag på samma sätt som en dag när de gulnade träden böjer sig i den regnblandade vinden och när de våta löven blåser om fötterna på en när man vågar sig ut genom dörren. Jag antar det är därför jag håller på Skottland och Finland och hoppas att de ska nå EM.

Egentligen tror jag att det är nån sorts personlighetsdefekt. Den här dragningen till det mödosamma och sammanbitna, den här identifikationen med det vindpinade och ettriga och korthuggna, det urartar ju lätt till nån form av form av ovilja mot lusten och lyckan och en dyrkan av olyckan och lidandet. Jag ser ganska klart att det finns något ofullgånget över det, något som vill försvara sig mot livets smärta genom att ta ut den i förskott. Jag tänker på en dasgboksanteckning som den romantiske engelske poeten Coleridge gjorde en gång, när han sett några kutryggiga fattiga barn sitta i ett sandtag en högsommardag - hur deras kroppar i sommarhettan fortfarande var formade efter vinterns kyla. Men jag tänker också att det är lätt att förälska sig i den bilden av sig själv - Coleridge själv var en sån person; därför blev det inte mycket av hans författarbana efter de mästerverk han skrev i 25-årsåldern, "The Ancient Mariner" och "Klubla Khan" - och på något sätt avskärma sig för sommarvärmen för all framtid. Och det är kanske då man börjar älska countrymusik med sin återkommande bild av den lidande, övergivna människan (förskjuten av Kvinnan, förskjuten av Gud), det är då man tycker Stagnelius, Fröding och Dan Andersson är de största av svenska poeter, och det är då man håller på Skottland och Finland.

För det gör jag naturligtvis. Och att ens sympati för dem av nödvändighet innehåller en stor dos defaitism, det är en annan femma, så att Skottland ska kunna ta sju poäng av återstående nio (med början med en seger över Ukraina ikväll) och att Finland ska kunna vinna resten av sina matcher (med Belgien ikväll som första offer) det väntar jag mig naturligtvis inte. Och om de mot förmodan skulle göra det, rubbar de naturligtvis inte den vidhängande föreställningen om världen som en blåsig och mödosam plats.

Men lite kommer jag att flina till i alla fall, för hur kan man annat än flina till när ett lag som Skottland vinner över ett lag som Frankrike efter att ha haft 28% bollinnhav? Och om du, läsare, frågar mig vad jag tycker om att lag som Portugal och Italien då inte skulle få vara med i EM, attraktiva, glamourösa lag som är fulla av världsstjärnor och spektakulära artister, då svarar jag naturligtvis: Så mycket bättre.

That spoon, that spoon, that spoonful.

Svängde ut på Hornsgatan mot Liljeholmen och E4:an och med Howlin' Wolf på bilstereon och kände att detta, mina vänner, är livet. Och utanför Norrköping möttes jag av en skylt med IFK:s klubbmärke och texten VI ÄR HEMMA IGEN. VÄLKOMMEN TILL SVERIGES LYCKLIGASTE STAD. Tänkte att de förmodligen har skäl för sin glädje: IFK Norrköping kan nog bli att räkna med igen. Precis som den lyckligaste familjefar kan behöva en helg på vägarna för att fullt ut uppskatta det han har så kan gamla anrika fotbollsklubbar behöva ett par år på landsvägarna för att komma tillbaka med förnyade krafter. Fan vet om det inte hade varit bättre för Malmö FF om deras sammanbrott varit ännu grundligare och deras tid i Superettan ännu längre.