TRE HÖRNOR STRAFFS DECENNIESAMMANFATTNING - Jesper

De fem roligaste ögonblicken:

1.Zlatans klack, EM 2004.

Det målet. Med fem minuter kvar. I 0-1-underläge. Mot Italien. I EM. Det har hänt en hel del kring mannen sen dess, men frågan är om inte ett av Zlatans problem i landslagssammanhang har bottnat i att det är så svårt att toppa det där. Det var någonting med detta mål som uttryckte allt om hur Sverige med Zlatan skulle kunna vara, hur hela det svenska laget kämpade för att hålla bollen kvar i det fullpackade straffområdet, och så kröntes allt av denna geniala och briljant utförda improvisation. Jag såg det på mitt frilanskontor i Gamla Stan, eftersom jag var tvungen att lämna en notis till Expressen omedelbart efter matchen. Att behöva skriva om någonting direkt efteråt brukar kunna fördärva vilken upplevelse som helst för mig. Inte denna.

2.Marcus Allbäck sänker Spanien på Råsunda i EM-kval, hösten 2006.

Vissa mål måste man se live. Och jag kommer aldrig att glömma sekvensen som började med den spanska hörnan och Tobias Linderoths nickräddning på mållinjen just för att jag kunde följa den från Råsundas långsida med sikt över hela plan. Se Edman spela upp den till Chippen, se Chippen fara iväg längs sidlinjen medan spanjorerna stod kvar i svenskt straffområde och ropade på hands, se Allbäck löpa i mitten och ropa passa honom, passa honom, passa honom, se passningen komma och den hemjobbande Puyol och Casillas vräka sig framför Allbäcks skottfint - och då stod man för länge sedan upp och skrek besinningslöst - och så bollen i det tomma målet.
Såklart var det extra skönt för att det gjordes när det gjordes. Såklart att det var extra skönt för att det var ett utdömt Sverige, utan Zlatan, mot de blivande europamästarna, och att det var en seger för Marcus Allbäck, Niclas Alexandersson, Tobias Linderoth, Erik Edman och alla de andra slitvargarna. Så synd att det så sällan kändes som om Zlatans Sverige och Allbäcks Sverige på allvar tog fram det bästa ur varandra.

3.Claudio Caniggia visas upp på läktaren när Sverige möter Argentina i VM 2002.

Ja, det finns många skäl att minnas den här matchen. Anders Svenssons frispark. De fem mardrömslika övertidsminuterna efter Argentinas kvittering. Men det som på allvar gjorde det till ett roligt ögonblick var när gamle hårbandsjäveln Caniggia visades upp på läktaren från avbytarbänken efter att ha trakasserat en eller annan funktionär. Och när argentinarna försökte slingra sig ur det hela genom att skicka upp någon annan. Strålande roliga bondfångerifasoner.

4.Zlatan tar sig an Djurgårdens mittbackar på Stadion 2001.

Fotbollen gör mig till skamlös lokalpatriot och att se skåningar ställa till det för stockholmare på deras egen hemmaplan kommer alltid att bereda mig omätlig fröjd. MFF:s 4-0-seger över Djurgården våren 2001 hade nog allt jag kunde begära i den vägen (i synnerhet eftersom jag gått från mötet i Superettan året innan när det var en halvtimme kvar och Djurgården ledde med 6-0). Men Zlatans dribbling genom Djurgårdens mittförsvar var någonting annat, ögonblicket när jag tror hela landet förstod att detta, denne man, var någonting mycket speciellt.

5.Roger Pontare skrämmer skiten ur polackerna inför EM-kval på Råsunda 2003.

Det finns många som säger att det var Anders Svensson som vann den där matchen. Och visst stod han för en fantastisk insats (och två mål) när Sverige slog Polen på Råsunda. Men då var polackerna redan demoraliserade och skrämda, sedan deras uppvärmning störts av att en jättestor samisk schaman med fjädrar i håret kommit utlubbande på plan. Folk minns EM 2004 för Markoolio och "In med bollen i mål", men det var Roger Pontare som gjort grundarbetet.

De fem tristaste ögonblicken.

1. Tyskland sänker Sverige i VM 2006.
Det var... sättet det gick till på. Hur man inbillat sig att vi under alla omständigheter var ett segt, försvarsstarkt, respektingivande motstånd som det var svårt att göra mål på. Och så detta antiklimax, dessa tolv minuter när det svenska försvaret uppträdde som ett hönshus där räven var lös, dessa tolv minuter när man bara satt och glodde hemma i soffan, utan att kunna få fram ens ett "Fan också". Allt slut, innan det ens hade börjat.

2. Ryssland sänker Sverige i EM 2008.
Det var... sättet det gick till på. Hur man inbillat sig att vi under alla omständigheter var ett stabilt och rutinerat lag som hade bättre nerver än de darriga ryssarna (och fan åtminstone skulle kunna spela på oavgjort). Så denna utspelning, denna match mellan ett gäng pigga popsnören och ett band utslitna gubbrockare.

3. Holland slår ut Sverige i EM 2004.

Det var... sättet det gick till på. Om vi skulle förlora mot Holland skulle det åtminstone vara för att de var ett bättre lag. Inte för att Ljungberg och Henke träffar plankan i förlängningen och för att de notoriskt straff-inkompetenta holländarna ändå visar sig skarpare och mer koncentrerade än oss. Och sedan visar sig som det kanske sämsta holländska landslaget i mannaminne när de får däng av Portugal i semin. Det maler fortfarande i skallen - det var ju faktiskt då det här laget peakade, i en turnering som till sist vanns av... Grekland.
Det borde ha varit vi.

4. Thierry Henrys hand slår ut Irland ur VM-kvalet 2009.

Jag tycker inte att det brännmärker Henry som fuskare för tid och evighet, men det är bara så jävla onödigt. Varför frågar inte Martin Hansson Henry om han har tagit med hand eller ej? Varför kan man inte avgöra en sån här sak med hjälp av tv-repris? Varför är fotbollen så onödigt trög ibland när det vore så enkelt att rätta till det?

5. Hot, våld och inkastade föremål på valfri stadion, valfritt år under 00-talet.
Jag vet inte vad jag är mest trött på. Fotbollsmyndigheternas mantra att det är sådana som "inte är intresserade av fotboll" som slåss och beter sig svinaktigt. Vissa supportrars antagande att man får slåss och bete sig svinaktigt, om man bara har åkt på tillräckligt många bortamatcher. Andra supportrar som inte skulle drömma om att slå eller ofreda nån, men ändå intar nån form av tyst neutralitet mellan firmor och klubbledning. Andra som verkar tycka att det är naturligt supporterskap att rusa in på plan och håna motståndarna när man har vunnit en match. Mest trött är jag på att ingen gör nåt åt det, en gång för alla.

Den gyllene badtofflan (till den som symboliserade den svenska fotbollen): Tobias Linderoth. Kan man någonsin glömma bort hans sammanbitna ansikte inför matcherna? Eller det mål han till sist fick göra, det där han glidtacklade in mot Slovenien i uppvärmningsmatchen inför EM 2008? Man kan snacka om Marcus Allbäck, man kan snacka om Petter Hansson, Mattias Jonson och Niclas Alexandersson, men det känns som om Tobias Linderoth var förutsättningen för dem allihop. Alla djur är jämlika, men somliga är mer jämlika än andra.

TRE HÖRNORS STRAFFS DECENNIESAMMANFATTNING – MATTIAS

De fem roligaste ögonblicken:

Estadio Alvalade, Portugal, Sverige leder EM-premiären 2004 mot Bulgarien med 5-0, och klacken börjar sjunga: »Jobba, jobba, jo-obba!«

Jag förklarade ramsans betydelse för brittholländaren Simon Kuper – »work, work, work« – som smålog överseende och konstaterade att det lät som en »mycket svensk ramsa«. Fram till det bittra slutet mot Holland var EM i Portugal decenniets blågula fotbollsfest, med sjungande fans, strålande sol, billig öl, en lycklig Zlatan och ett lag som förenade andan i den där ramsan med något helt annat – kan vi kalla det spelglädje?

Henrik Larsson avgör Champions Leaguefinalen, 2006.

Jag har aldrig tillhört de fanatiska Henkedyrkarna, men det där förtjänade han verkligen efter att under så många år ha burit Celtic genom Europa. Jag tror att jag till och med fick något i ögat när han ensam gick fram till Barçafansen efter slutsignalen. Där och då borde Henrik Larsson ha lagt skorna på hyllan.

Tiotusentals göteborgare firar SM-guldet med pyttipanna, raketer och hoppdans, Götaplatsen november 2007.

Jag minns SM-firandet 1994, eller om det nu var 1995 – spelartruppen och några av föreningens ledare åt en halvrisig middag på Harley’s på Avenyn. Vi var runt ett femtiotal supportrar där, som kunde flamsa med spelarna och ta en öl med Ravelli. Ruben Svensson bad discjockeyn leta fram »Staten och kapitalet« och tog en liten svängom på dansgolvet. Och det var inte mycket mer med det – vinna allsvenskan var något man bara gjorde. Säg så här: de tio mörka åren mellan 1997 och 2007 skulle jag aldrig vilja ha tillbaka, men den sjövilda glädjen när ordningen äntligen var återställd gjorde att de ändå gavs en retroaktiv mening.

Anders Svenssons 1-0-frispark mot Argentina, VM 2002.

Hela jävla vitsen med att överhuvudtaget bry sig om fotboll i ett ögonblick.

Hasse Borg smätter en kapsyl i ögat på Jari Litmanen sommaren 2006, och förlänger finnens evighetslånga skadeperiod.

Skadeglädje är som bekant också glädje. Inget ont om Litmanen, men om Hasse Borg säger jag som jag har sagt förut: En man som stolt poserar under det uppstoppade huvudet från ett nedlagt afrikanskt antilopdjur kan man inte ta på allvar.

De fem tristaste ögonblicken:

Henry Camaras 2-1 i VM-åttondelen mot Senegal, 2002.

Min vän Martin Sundborn och jag reste oss upp från pressläktaren, kramade om våra afrikanska bänkgrannar och hetsade iväg för att hinna med tåget till Fukuoka. Det fanns inget mer att säga. Ett överraskande, underbart hopp släcktes när det precis hade hunnit tändas. Ser man till vägen framåt för de lag som sedan avancerade i turneringen står det klart att Sverige hade en semi mot Brasilien inom räckhåll, och därefter ånyo en bronsmatch (mot Sydkorea).

Roman Abramovitj tar över Chelsea, juni 2003.

Fotbollsvärlden har sett värre skurkar både före och efter Romans entré, men för mig symboliserar hans köp av Chelsea den djupt komplicerade och obehagliga skärningspunkt där sportsliga framgångar, status, politik och ekonomisk råstyrka möts.

Jesper Blomqvist utsätts för hot och utses till »Judas« av IFK-fans, hösten 2003.

Ingen spelare som gett sin publik så många vackra minnen förtjänar att behandlas som Jesper Blomqvist behandlades av delar av Göteborgsfansen när han skrev på för Djurgården. Dessutom: vad jag har förstått erbjöd IFK honom aldrig ens ett kontrakt.

Olof Mellberg skyller straffmissen mot Holland på Andreas Jakobsson, Algarve 2004.

Mellberg rusade ut från arenan efteråt och mötte inte pressen förrän på den avslutande presskonferensen dagen därpå. Där lyckades han snabbt förflytta fokus till de spelare som inte slog några straffar överhuvudtaget. Intressant grepp av en lagkapten, men den alltid lika eftertänksamme och laglojale Andreas Jakobsson klädde sig snabbt i säck och aska och absorberade sin del av skulden. Sedan tackade han för sig i landslaget.

Djurgårdshuliganer ger sig på Assyriskas spelare, november 2009.

Efter De fina grabbarnas insatser i Göteborg runt den allsvenska premiären, bärsärkagången på flygplanet hem från Malmö och andra säsongshighlights bör ingen ha blivit förvånad. Vilket enbart gör saken tristare.

Specialgenrer:

Decenniets temalåt: »Det gör ont«, Lena Philipsson.

Landslagets val av pepplåt på Magnus Hedmans boombox inför matcherna under Portugal-EM visade sig profetisk, inte bara för den turneringen – utan som summering av de blågulas hela decennium.

Den gyllene badtofflan till den som bäst symboliserat svensk fotboll: Håkan Mild, IFK Göteborg.

Johan Orrenius skrev i Expressen att Håkan dyrkade Lars Winnerbäck, och jag blev först helt förtvivlad. Winnerbäck är ju usel, på ett rent objektivt sätt: han sjunger svajigt, skriver platta texter och är inget vidare på gitarr. Sedan såg jag logiken: för varför hade Roger Gustafsson Håkan Mild som favoritspelare, efter alla sina år som tränare (och gudarna vet att han hade spelare att välja bland)? Därför att Håkan var den som kom längst på ren vilja. Han var den relativa medelmåttan som genom träning, envishet och outtröttlig energi nådde hela vägen till VM-brons och proffsspel i La Liga. Att han sedan, när hans klubb stod på ruinens brant och hade saboterats av oproffsiga klåpare, gjorde om samma bedrift fast som sportchef – utan någon som helst utbildning eller objektiv kompetens – förminskar inte badtoffleprestationen. Kanske ska jag ändå ge Winnerbäck en chans?

Decenniets mest spridda vanföreställning: Lars Lagerbäcks »fantastiska« kvalfacit.

Fem slutspel på sex försök låter bra. Tittar man tillbaka på motståndet har Sverige rent generellt ställts mot länder under vår status såväl meritmässigt som sett till den för tillfället rådande världsrankningen, och hade något av dem nått slutspel på vår bekostnad hade det varit ett misslyckande som resulterat i byte av förbundskapten. Undantagen lyder England, Danmark, Portugal och Spanien. Utöver dem har vi mött några länder med sporadiska formtoppar, som Bulgarien och Turkiet. Från vår kvalgrupp till EM 2000 nådde både Sverige och England slutspelet, och Bulgarien hölls utanför. 2002 tog vi oss till VM tillsammans med Turkiet. EM 2004 nådde vi i princip utan motstånd. VM 2006 tillsammans med Kroatien. EM 2008 tillsammans med Spanien, på Danmarks bekostnad. VM 2010 missade vi, petade av Portugal och Danmark. Tio år av kvalansträngningar och jubel kan alltså kokas ner till detta: vi har petat dem vi borde peta, och därutöver spelat remi mot danskarna. Bra jobbat, inte fantastiskt.

Tack, men nej tack.

Det handlar inte om det är en bra tränare eller ej. Jag har alltid hävdat att det är otroligt svårt för en lekman att veta huruvida en fotbollstränare är bra eller inte. I det här fallet handlar det om något helt annat: JAG VILL INTE HA EN AIK-LEGENDAR SOM BAJENTRÄNARE.

Fler borde följa Zlatans exempel

Som min vän Anders skrev i en annan blogg är det tydligt att Zlatan inte bara tror att han är något - han vet det.

Hur kul kan det vara att spela med en Elmander som gör ett mål var femte match i bottenlaget Bolton - och som inte förstår en enda av de passningar som Iniesta och Messi och (till och med) Pedro förstår - alla dagar i veckan.

Jag hade också längtat hem till Helena, Maximilian och Vincent i de stunderna.

Nu är han ärlig och säger som det är: Jag saknar motivationen. Fler spelare borde följa hans exempel. Den som är bra nog bör få komma tillbaka när lusten återvänder.

Jag tror varken man bygger ett fantastiskt landslag på omotiverade spelare eller på spelare som varit på plats vid flest landslagssamlingar och vinterläger.

För övrigt är det ju så Zlatan alltid varit. Jag minns mitt första stora reportage för Offside, "Zlatan slår igenom", då jag följde honom vintern 2000/2001. En av hans lärare från Sorgenfriskolan berättade om hur Zlatan alltid gick hem efter skolan, när de andra stannade kvar och spelade fotboll tillsammans.

Tro inte att han inte lekte med bollen. Men han gjorde det själv.

Född solitär. Och son till en pappa som tidigt präntade i honom att han inte skulle lita på någon annan människa.

Det enda som kan väcka hans lust tillbaka är en riktig saftig morot i form av ett hägrande stort mästerskap. Då vaknar Zlatans vinnarskalle - den största inom svensk fotboll just nu - till nytt liv. Och jag tror inte jag är ensam om att vilja se honom - en gång till - i ett sådant sammanhang.

Dum vore väl den förbundskapten som då tackade nej till hans tjänster.

Jag kan så klart tycka att det är trist att den tiden är förbi, då det var en ära att dra på sig den gula tröjan. Men både Larsson och Ljungberg har tackat nej och avstått en hel massa gånger. Som vanligt utan att det blivit det rabalder det (alltid) blir när Zlatan gör samma sak.

Nu är det hans tur och vi bör, med gott humör, kasta både stolthet och jantelagar överbord.

Afrika åt afrikanerna?

Om jag vore ivorian - som jag inbillar mig att invånarna i Elfenbenskusten heter - skulle jag vara mindre glad idag. Argentina och Holland i förra VM, Brasilien och Portugal i detta. Risken är ganska stor att detta gruppspels på papperet största match, Brasilien-Portugal i tredje omgången, blir lika avslagen som motsvarigheten Argentina-Holland i förra eftersom båda lagen redan är klara för åttondelsmatchen.

Nu sägs det överallt att de afrikanska lagen kommer att ha fördel av att VM spelas på deras egen kontinent. Jag måste säga att resonemanget verkar halta. På Confederations Cup-bilderna från förra sommaren framgick att det är svinkallt i Sydafrika vid den årstiden. Att Algeriet skulle ha någon fördel av att spela mot England i det klimatet känns lika långsökt som att engelsmännen skulle haft fördel av att matchen spelades i Spanien eller på franska medelhavskusten.

Så var det då de kulturella likheterna. Tja, vi gör väl allt för att glömma detta ska vi säga ambivalenta historiska faktum, men Holland har väl egentligen mer med Sydafrikas historia att göra än Kamerun har.

Detta sagt skulle jag inte bli förvånad om flera av de afrikanska länderna gick till åttondelsfinalen. Grekland och Slovenien känns redan på papperet svagare än Nigeria och Algeriet, Portugal och Serbien är sköra lag som mycket väl kan åka på däng av Elfenbenskusten och Ghana, Sydafrika är hemmalag och Kamerun ska väl kunna klara av de förbannade danskarna.

Återträffar i sommar

Det fanns en tid när värdländer undantagslöst fick enkla lottningar i VM. Så inte nu: tvärtom undrar jag om Sydafrika kunde ha fått det mycket svårare än Frankrike, Mexico och Uruguay. Jo, troligen hade Chile eller Paraguay varit svårare än sina sydamerikanska kusiner, men det är väl det enda.

Annars kan vi VM-historienördar se fram mot repris av ett par klassiska one-off-möten. England kan äntligen få sin hämnd på USA för sin fotbollshistorias mest förnedrande nederlag i Brasilien 1950, Brasilien för sin 1-3-förlust mot Portugal i kusinernas enda möte, en brutal holmgång i England 1966. Och så får Nordkorea en chans till revansch på Portugal för det klassiska kvartsfinalnederlaget i samma VM, då de faktiskt ledde med 3-0 innan Eusebio kom igång och portugiserna till sist vann med 5-3.

I galen tunna

Rikard Norling i Assyriska? Låt mig bara helt kort säga att jag inte tror på det. Det må vara press i AIK, men i Assyriska är det också press, fast av ett helt annat slag. Det kräver att man hanterar förväntningar, samtidigt som man måste kunna rycka på axlarna, inse att saker går till på sitt helt egna sätt bland de glada och halvgalna restaurangägarna i Södertälje, kunna njuta av just detta. Någon plats för kontrollneurotiker är det inte. Det kommer att grimaseras en hel del vid sidlinjen i Södertälje år 2010.

Dödens grupp

Min gode vän Micke var på besök från Malmö i helgen. Givetvis pratade vi fotbolls-VM och kom fram till att vi var män utan naturliga favoritlag - jag finner det inte möjligt att hålla på England eller Danmark längre, han har tappat sina sympatier för Holland. Jag rodde fram min gamla teori om att det minst tippade av de möjliga segrarlagen kommer att vinna, en tumregel som jag numera tycker verkar gälla både i VM och i Allsvenskan. Det ledde mig till Argentina som favorit i Sydafrika.
"Det gäller att Maradona får en hjärtattack före VM", sa Micke. "Då kommer de att spela för honom, samtidigt som de slipper honom."

Seedbyte

FIFA har nu i sin outgrundliga visdom seedat VM-lottningen som äger rum på fredag. Jag kan inte påstå att jag har några invändningar när det gäller att lägga afrikanska och sydafrikanska lag i en burk, asiatiska och nord- och mellanamerikanska i en och åtta europeiska i en, däremot kan man fråga sig om verkligen FIFA-rankingen just nu borde bestämma vilka åtta som skulle seedas. Att värdlandet Sydafrika, världsmästarna Italien, Argentina, Brasilien och Tyskland ska seedas känns tämligen rimligt. Spanien också, trots att det inte riktigt kan backas upp med VM-meriter. Men att Frankrike och Portugal, tvåa respektive semifinalister senast, ska väljas bort till förmån för England och Holland känns en smula underligare.

Klart att man kan se det som ett sätt för Fifa att förbättra status för sin egen ranking. Vilket i sin tur ger "betydelselösa" kvalmatcher, ja till och med vänskapsmatcher, en viss betydelse, eftersom de påverkar rankingen. Uppenbart är ju att Englands insats i kvalet har gett dem deras förstaseedning på Portugals bekostnad, detta trots att portugiserna slagit ut England ur både EM 2004 och VM 2006 och därefter nådde EM-kvarten 2008 medan England inte ens kvalade in. Helt självklart känns det inte.

Zlatan i världen

Jag upplyses av min vän Ystén att fyra länder i världen anser att Zlatan är bättre än till och med vi svenskar gör. Vid Ballon d'Or-omröstningen placerades Z som världstrea av den svenska juryn (händelsevis identisk med Offsideredaktionen) medan fyra listor hade honom som tvåa - Danmark, Haiti, Honduras och Förenade Arabemiraten.

Slutsatsen är oklar. Danskarna brukade ju beundra Zlatan förr i tiden och beklaga sig över att deras buttra integrationspolitik hindrade dem att få fram liknande figurer själva. Efter senare kvalet borde de ha nått fram till motsatt ståndpunkt, eftersom det helt uppenbart gick bättre för dem att agera profillöst svenskt kollektiv än det gick för Sverige att leka danskt glamourlag. Men rösten på Zlatan kanske var en gärd av tacksamhet.

Zlatans popularitet i Haiti och Förenade Arabemiraten är svårare att spekulera om. Deras sammanlagda VM-meriter (två slutspel, 0 poäng, 4-25 på sex matcher) skvallrar heller inte om någon imponerande expertis bakom åsikterna. Men Honduras är åtminstone klara för Sydafrika i sommar, så de måste fatta nånting.