Kunde hava varit

Lite får man beundra Aftonbladet. Idag har de tagit fotbollens förmåga att konstruera alternativa världar ytterligare ett steg. Som vi vet är själva fotbollen en alternativ verklighet, en välkommen tillflykt från tillvarons kaos och flytande gränser med sina avgränsade matcher, trots allt allmänt erkända regler och ett resultat som båda deltagande lag faktiskt tvingas acceptera (i den verkliga världens motsvarighet till VM och Allsvenska utropar sig de flesta av deltagarna till segrare). Dessutom finns den historiska dimensionen som gör varje match till en upprepning av tidigare matcher, den som fick VM-kvalet mot Malta på sandplanen 1973 att dyka upp i de flesta referat och inför-matchen-diskussioner inför VM-kvalet igår. Slutligen finns de ändlösa förhandsspekulationerna, de som vi är inne i nu, vad händer om Sverige vinner med ett mål i Köpenhamn, med hur många mål måste vi då slå Albanien i sista matchen om Danmark samtidigt skår Ungern med ett... och så vidare.

Men Aftonbladet har nu tagit ett steg till. Idag avslöjar de vad förutsättningarna inför matchen mot Danmark SKULLE HA varit om Sverige slagit Malta med 7-0 istället för 1-0. Det känns som att studera något utdött språk och konfronteras med en grammatisk form man aldrig stött på förr, något slags tilltwistad futurum konjunktiv. Det går runt i huvudet.

Tertium non datur

Resultaten igår har åtminstone en fördel med sig. Det besvärliga play-off-alternativet, roulettespelet med Frankrike, Ryssland, Slovenien och Grekland som skarp respektive lös ammunition i loppet behöver vi inte tänka på längre. Nej, sanningens ögonblick kommer nu redan innan dess, i och med att en andraplats i gruppen inte längre är ett realistiskt alternativ.

Antingen slår vi Danmark och Albanien och vinner gruppen.
Eller så gör vi inte det och då går Portugal om oss så att vi blir trea.

How's that for an Occams rakkniv?

P.S. Snacka inte med mig om en eventuell 1-0-seger i Köpenhamn för då blir jag för trött i huvudet. D.S.

Uppmärksamhet eller döden!

Då var det bara att konstatera: strategin för att återge landslaget folkets kärlek har varit oerhört subtil. Helt tydligt har man insett att pålitlighet och förutsägbar effektivitet inte är nog för att vinna en såpatillvänjd befolknings intresse längre; i stället har man förvandlat sig till en drama queen, en uppmärksamhetssökande tonårsneurotiker som reagerar på minsta tendens till att någon ska ta honom för given med katastroflarm och vansinniga utspel. Nu hade de djävulskt skickliga imagestrategerna känt av att Sverige, efter 2-1-segern i Budapest, börjat återfå sin gamla renommé som pålitliga poängleverantörer. Då var det dags att drämma till med detta maltesiska moras, så att ingen ska tro att vi ska kunna ägna oss åt att äta framför tv:n eller småprata med barnen medan landslaget expedierar ett gäng amatörer med hårnät. Nej, uppmärksamhet vill de ha och uppmärksamhet fick de. Räkna med att det fortsätter på det här viset.

P.S. Men inte lurade de Hasse Backe. Hans sätt att motstå Perlskogs alla försök att piska upp undergångsstämning var beundransvärda. D.S,

På en sekund ändrades allt

Aftonbladet är underhållande indignerat i den här artikeln om det maltesiska matchprogrammet. De hånfulla programmakarna på Malta ska tydligen ha antytt att Sverige inte är lika bra som förr, att Lagerbäck sitter kvar trots klena resultat på sistone och att 4-0-segern mot Malta i juni var ett väldigt överdrivet resultat".
Ja?
Det är väl på ungefär de grunderna Aftonbladet har kritiserat landslaget och Lagerbäck, och på ungefär de grunderna som alla vi som följer blågult vid det här laget bär på en viss trötthet över landslaget i dess nuvarande form.
Alla de där ingredienserna hade varit självklara ingredienser i de artiklar (jag förmodar att de redan ligger färdigskrivna på tidningarnas redaktioner, ungefär som dödsrunor över åldrade kändisar) som var några sekunder från att hamna i tidningen innan Zlatans magkänsla avgjorde matchen.
Över huvud taget tycker jag att efterspelet till Ungernmatchen - trots alla artiklar och inslag om mirakelvändningen - har handlat väldigt lite om hur nära det var att vi faktiskt fick ett stort och plötsligt skifte i svensk fotboll.
När Lagerbäck zoomades in vid sidlinjen, några sekunder före målet, funderade jag på om han stod och formulerade sitt avskedstal. Jag undrade om Lagrell skulle förklara samarbetet avslutat. Och strax efter att bollen studsat in skänkte jag en tanke till de arma journalistkollegerna som satt med fingret på send-knappen för att skicka iväg eländiga matchreferat och nu tvingades skriva om allt på några få minuter.
Med ödet bara på lite annat humör hade vi suttit här och diskuterat om Erik Hamrén eller Jörgen Lennartsson var bäst lämpad att ta vid efter Lagerbäck.
Nu står vi åter enade bakom Lagerbäck, Sveriges största tidning kan rapportera om småfel i ett maltesiskt matchprogram och få det att se ut som ett angrepp på nationen och våra spelare bedömer chanserna till VM till 80-90 procent (vilket ju är galet, det är väl möjligen god chans till en playoff-match, men vi vet ju också vilket facit Lagerbäcks landslag har i skarpa utslagsmatcher...) Nu spekuleras till och med om att Lasse Lagerbäck ska fortsätta även efter VM, och tack vare slumpmålet är det medietrötta landslaget plötsligt leende, nytt och öppet.
Det är förstås kul att vi är med i leken igen och kul att få hoppas på målkalas mot Malta i kväll. Det hindrar inte at jag är förbryllad över hur fort tonen i bevakningen ändrades.

Låt oss inte glömma Portugal

Sitter inte folk och pratar om Lund eller Umeå så pratar man gamla straffminnen från Malta (vem ska förresten någonsin berätta om fylleskandalen från 1973, då svenska journalister fick sitta i finkan över natten?) eller till och med spekulerar över Fredrik Ljungbergs fotbollsframtid i vinter.

Själv tänker jag på Portugal. För jag tror vi har glömt bort Portugal. Bara för att Portugal är två poäng efter Sverige så är inte Portugal uträknade. Liedsons nickmål i 86:e minuten i lördags kan visa sig "precious".

Jag tror Sverige är piskat att vinna sina tre matcher, för jag tror Portugal tar nio poäng på sina tre matcher. I ett nafs.

I händelse av att Sverige skulle vinna i morgon mot Malta och även vinna den sista matchen mot Albanien, innebär det att om Sverige "bara" kryssar mot Danmark - så hamnar vi på samma poäng som Portugal. Nu vet jag inte ens om inbördes möten räknas, men i vilket fall som helst så har det ju det inte hänt något i de inbördes mötena mellan Sverige och Portugal, vilket innebär att vi snackar målskillnad.

Som det ser ut just nu har Portugal fyra plusmål, Sverige fem plusmål. Marginell fördel.

I den sista matchen har Portugal fördelen att ha Malta hemma. Behövs det göras en massa mål där så kommer Portugal att spela 2-3-5. Och göra precis så mycket mål som krävs, med ett öga på resultattavlan från en sannolikt krampaktig tillställning på Råsunda.

Alltså: matchen i morgon är lite viktigare än alla ni, som funderar på Lund eller Umeå, tror. Det landslag som i morgon kväll får förtroendet att spela på Ta'Qali i Valetta, behöver inte bara vinna den matchen. Det ska helst sluta som det gjorde för fem år sedan, då Zlatan redan hade dundrat in ett hat trick efter 11 minuter och då det till slut blev 0-7.

Då får Portugal något att bita i.

Som sagt, det är knappt man vågar hoppas. Men OM man ska hoppas kan vi gott börja med att hålla ett par tummar för att danskarna tappar poäng i Albanien på onsdag, det känns ju faktiskt inte helt omöjligt. För en andraplats i gruppen var visserligen mer än man vågade drömma om för en vecka sedan, men när jag kastar ett öga på vilka de eventuella motståndarna i ett play-off blir är det lätt att börja svettas. Frankrike, Turkiet, Kroatien och Ryssland är troliga grupptvåor. Irland är inte så roliga att möta heller och Nordirland vore en mardrömsrepris med tanke på förra kvalet. Grekland är vinstlotten i sammanhanget, men jobbigt blir det under alla omständigheter.

Glider tyst som i en dröm

Jag var otrevlig mot en kille igår. Han tittade in i rummet som var avdelat för oss fotbollsidioter på festen när det var tio minuter kvar av matchen och frågade vad det stod. När han fick veta att det stod 1-1 och att detta betydde att Sverige mer eller mindre var borta från VM sa han "skönt, då blir vi av med Lagerbäck". Jag sa att åt honom att han var en jävla idiot och att han kunde dra åt helvete.
Jag fick dåligt samvete redan när jag sa det. Han var bara en normalt halvintresserad stackare som upprepade nånting som sägs och skrivs dagligen i tidningar, på bloggar och i samtal människor emellan, (och som jag, om jag ska vara ärlig, har tänkt hundratals gånger själv) men han väckte nånting inom mig. Han väckte känslan av att detta var min kompis han hånade, detta var min familjemedlem eller klasskamrat, och om jag sa nåt kritiskt om denna kompis var det en sak, men sådana som han skulle fan hålla käften.
Jag vet bara inte om jag ska vara glad eller ledsen för det här. Jag tänkte häromdan att landslaget nuförtiden var som en sliten gammal polare det numera bara bär jobbigt att möta, en loser som man med lite dåligt samvete försöker hålla sig borta sig från. Igår satt den där losern plötsligt sammanbiten och nyrakad på andra sidan bordet, var målmedveten och ambitiös, hade skärpt sig och skaffat jobb och bestämt sig för att ta tag i sina problem. Ändå såg det ut att gå åt helvete. Då var jag beredd att ta min hand ifrån honom bara för att man inte riktigt orkar ha att göra med folk som har för mycket oflyt - visst var det orättvist att dominera en match totalt och ändå tappa poäng på en grotesk filmning, men det kändes som om det bara var ett slags Makternas dom över det här landslaget, en dom man bara kunde finna sig i. Men så kom då detta vansinniga ögonblick, bollen som rullade mot mållinjen samtidigt som en liten del av mig noterade att övertiden redan var ute och att domarens pipa mycket väl kunde blåsa redan innan bollen var i mål, och den där kompisen hade plötsligt firat en triumf som var en sån bisarr blandning av arbetsseger och fullständig jävla röta att jag bara kunde baxna.
Och inse att jag skulle fortsätta att försvara denna kompis, att be stackars oskyldiga människor dra åt helvete för hans skull, fast jag faktiskt inte riktigt vet om detta är bra eller inte.

Snillet spekulerar

Ur dagens Svenska Dagbladet saxar vi följande:

"Ett nytt kval ridande på kanonen mot blivande Europamästaren Spanien fick kappvändarna att vrida på ryggen och fånga upp strömningarna."

Vi brukar anklagas för att vara fixerade vid Jan Majlard. Vi brukar svara att det har sina skäl. Mannen är ett unikum.

Betraktarens öga

Det är inställningen det handlar om. Det är trevligt med ett lag som Örgryte som jag inte har några känslor för, varken positiva eller negativa. Om de åker ur i höst rör det mig inte i ryggen. Om de klarar sig kvar kommer jag, med en känslomässigt helt neutral lidelse, kunna beundra deras magnifika comeback från en hopplös situation.

Jag kommer att göra mitt bästa för att se med samma ögon på Sverige i höst. Att om det går åt helvete redan imorgon - och riskerna är ju överhängande, har alla begripit att allt annat än seger över Ungern innebär fullbordat fiasko? - kommer jag att ta det med en axelryckning. Att om det ändå på något mirakulöst sett ordnar sig får man se det som en gigantisk bonus. Men det värsta är att jag inte kan låta bli att längta efter Marcus Allbäck på plan i Budapest också.

Lagerbäcks nummer på displayen

Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte behöva tänka på det där laget igen. Det har blivit som ett dåligt samvete, som en jobbig loser till kompis som man vet att det inte kommer att bli roligt att träffa, men som man inte tycker sig kunna nobba. Man vet man kommer att bli indragen i något man inte har ansvar för men ändå kommer att kleta sig fast på en, man vet man kommer att få jobbiga förtroenden om nån ex och bli avkrävd medhåll i konflikter där man egentligen håller med antagonisten, man vet man kommer att börja snegla på klockan vid tiotiden, dra ut på avskedet en extra timme och sen hata sig själv både för att man gick för tidigt och för att man inte var karl nog att gå ännu tidigare.

Man vet man borde låta bli att bry sig, men man kan bara behålla den inställningen på distans.

Och nu ser jag här på displayen att det är du, Lasse, som ringer igen. Trycker jag bort och tar samvetskvalen? Svarar jag och låter mig dras in igen i ditt förlorarliv, med ditt förlorarlag?

Hur jag än gör så blir det fel.