Den som alltid har drömt om att ställa de stora frågorna till en Tre Hörnor Straff-medarbetare - bästa och sämsta egenskaper? första köpta LP-skiva? vad lever man för? - har möjlighet här. Dagens Nyheter-chat om min bok om fotbollslandslaget isag torsdag från kl 13.00.
24 april 2008
22 april 2008
Det kommer att gå bra på torsdag!
Matchen mellan de såta tvillingklubbarna på torsdag är ett derby att se fram emot. Äntligen en match som bara kan gå bra! Någon av klubbarna kommer troligtvis att vara tilltufsad och förnedrad efter matchen, vilket ju alltid är stimulerande.
Vinner Djurgården blir Gnagets kris än mer markant (även om den i viss mån är självvald) = bra.
Skulle AIK däremot vinna så tappar Djurgården mark i tätstriden = bra.
Ett oavgjort resultat är en poängförlust för båda och ökar chansen att båda klubbarna blir menlösa mittenlag = bra.
Hurra för tvillingderbyn!
Rain man rockar på
Rain man ber att få påpeka att MFF:s vinst över Halmstad är den första bortaseger som ett lag ur hans översta kategori tar mot ett annat. Sånt betyder tre pluspoäng och ett stort hopp uppåt för di blåe i hans lilla tabell, som nu ser ut så här:
1. Kalmar FF +3
2.Göteborg +2
3.Malmö FF -2
4.Hammarby -2
5.Djurgården -4
6.Elfsborg -4
7.AIK -4
8.Halmstad -5
9.Helsingborg -7
Kalmar FF:s försprång i den konventionella tabellen är alltså inte lika stort här. Anledningen är naturligtvis att Kalmar haft ett lättare spelprogram så här långt. Bara bortapoängen mot AIK och hemmasegern mot Hammarby är ju poänggivande i Rain Mans stränga system.
I botten, tunga nederlag för TFF och Gefle, lika tunga segrar för Ljungskile resp Örebro. Ställningen nu:
1.Örebro +6
2.Gais +5
3.Ljungskile +5
4.GIF Sundsvall +2
5.TFF +-0
6.Gefle +-0
7.Norrköping -2
Självprövningens vanskligheter
Jag ska inte säga att jag väntade mig det, för det gjorde jag inte. Allt jag kan konstatera är att jag inte är helt överraskad över de 1-2 mot Ljungskile. Redan på Råsunda i fredags tyckte jag mig notera två illavarslande tendenser, åtminstone från traditionell TFF-synvinkel:
1) de gör inte mål på minsta lilla halvchans
2) de slarvar i försvaret.
Och jag kan gott lägga till
3) Tom Prahl var nöjd efteråt och tyckte att TFF bevisat att de "inte bara kunde tjonga och sparka bort bollen".
Illavarslande, som sagt. Det känns mycket möjligt att Prahl nu kommit dithän att han, medvetet eller omedvetet, vill tvätta bort alla etiketter som har suttit på honom tidigare. Det känns mycket troligt att han nu vill göra upp med ett lång fotbollsliv under devisen "spela som du kan inte som du vill", det känns mycket troligt att han efter ett långt liv som gringubbe nu vill vinna folkets kärlek.
Jag är inte alls säker på att det är bra.
Jag är inte alls säker på att Trelleborg är en lämplig plats för själskriser, vare sig vad tränaren eller laget beträffar. Konstigt: mitt definitiva intryck är att TFF hittills i år har spelat betydligt bättre än de har gjort på länge, och framför allt har de har en betydligt större trupp än de haft på länge. Precis det är vad som just nu gör mig orolig.
För jag tar det en gång till: årets allsvenska handlar om att inte kasta bort de poäng man inte bör kasta bort. De enda lag som inte gör det är Kalmar FF och IFK Göteborg. Snajdarlag som Helsingborg och Elfsborg kan hålla på att trilla boll så mycket det vill, det kommer inte att hjälpa dem när fåren skiljs från getterna och agnarna sållas från vetet. Jag är rädd att Trelleborgs FF, under denna självprövande Prahl håller på att bli ett Helsingborg eller ett Elfsborg snarare än ett Göteborg eller Kalmar.
21 april 2008
Sanningens ögonblick
Om man gör mål i slutminuterna, eller släpper in mål i slutminuterna, då är det aldrig bara slump. Jag är säker på att Lars Lagerbäck skulle hålla med mig, och så är Sverige också ett lag som konsekvent gör viktiga mål i de sista skälvande sekunderna (Ljungberg mot Paraguay, Zlatan mot Ungern, Zlatan mot Italien och Jonson mot Danmark är bara de senaste jag kommer att tänka på, medan turkarnas straffkvittering på Ullevi hösten 2000 faktiskt är det enda tunga baklängesmål i slutminuterna jag överhuvudtaget kan minnas att landslaget släppt in). Detta sagt kan det inte vara nån slump att Helsingborg, Hammarby och Elfsborg redan har visat sig vara lag som släpper in mål i slutet av matcherna. Helsingborg och Elfsborg gör det dessutom mot Allsvenskans bottenlag, Helsingborg gör det på hemmaplan. Tro mig, det är sånt som kommer att straffa sig när korna kommer hem och skeppet kommer in.
20 april 2008
Mannen, myten, håret
Jag gnäller ofta över svenska sportjournalister. Jag gnäller tyvärr numera också ofta över den tidning jag själv skriver för, både för sportbevakningen och diverse annat. Det var därför med stor glädje jag i går läste Johan Orrenius fascinerande intervju med Jan Tauer. En mycket underlig människa. En kanske ännu underligare fotbollsspelare. Jag lyckas inte hitta texten på internet, men den läggs kanske ut så småningom (erm, där hade man ju kunnat lufta en del av den där kritiken igen). Orrenius är vad jag vet varken särskilt underlig som skribent eller som person. Men bra. Det räcker det också.
19 april 2008
Sliding doors
Är det Philip K Dick som hittar på Allsvenskan, förresten? Poppen Björklund, var det inte han som Brommapojkarna petade ifjor, och satte in Mattias Asper istället? Så att Asper kunde stå och kasta in bollar när BP mötte Trelleborg på Grimsta, samtidigt som TFF skaffat in Sahlman istället för den där andre olycklige målvakten som skulle ersätta Fritz Persson? Vad hade hänt om det hade varit tvärtom, om Björklund och Fegler fått stå kvar, då hade Brommapojkarna troligen varit kvar i Allsvenskan (och Poppen i deras mål). Nu grenar verkligheten ut sig åt ett annat håll, Sahlman är i Halmstad, Poppen i BP, båda räddar straffar av Henke Larsson, Rami Shaaban sitter på bänken, Rami Shaaban är otränad till EM, Sverige har inga matchtränade landsladsmålvakter, blir det Sahlman eller Poppen som står mot Grekland?
Eller blir det Asper?
Rain Man gör halv pudel
Ja, ni vet, en autist har inte lätt att visa ånger. Sist jag pratade med Rain Man var det inte så lätt att förstå vad som var fel - han pratade på som vanligt om avbytarnas meddellängd i Eeredivisie och förhållandet mellan publiksiffror och domarnas snittålder i den mexikanska respektiva guatemaltekiska andradivisionen. Men till sist kröp det fram. Han hade kommit på att han hade gjort ett misstag i sitt poängberäkningssystem för Allsvenskan. Varför skulle ett lag få två minuspoäng om man förlorade på bortaplan mot ett lag på den egna nivån? En poäng var ju vad man kunde hoppas på, och en poäng borde därför räknas som förlorad vid förlust? Eller hur? Eller hur, eller hur, eller hur? Han harklade sig oroligt och rev små, små remsor ur ett kollegieblock han hade i knät och rullade ihop dem till små bollar som han arrangerade i symmetriska formationer på golvet framför sig. Jag nickade lugnande och han slet genast fram en modifierad allsvensk Rain man-tabell, som förresten ser ut så här:
Allsvenskan, nivå A:
1. Kalmar FF +1
2.IFK Göteborg +-0
3.Hammarby -1
4.Djurgården -2
5.Halmstad BK -2
6.AIK -3
7.Elfsborg -4
8.Helsingborg -5
9.Malmö FF -5
Nivå B:
1.Gais +4
2.Trelleborg +3
3.Örebro +3
4.Gefle +3
5.GIF Sundsvall +2
6.Ljungskile +2
7. IFK Norrköping -3
Jag vågade inte ens berätta för honom om den knot som hörts från den okunniga hopen om hans sätt att klassificera lagen. Det räcker väl med att påpeka att den "officiella" tabellen redan är skiktad på exakt samma sätt. Autist, javisst!
5.
About suffering they were never wrong
För någon månad sen satt jag på Ljud- och Bildarkivet på Karlavägen och såg om gamla fotbollslandskamper. Det var många overkliga upplevelser, från den mintgröna kavaj Staffan Lindeborg bar under EM 1992 till det faktum att det alltid verkar ha blivit avbrott på kommentatorsljudet i varenda landskamp Sverige spelade förr i tiden, men det som etsade sig fast mest i minnet var en scen från matchen mot Costa Rica i VM 1990. Jag satt och körde situationen vid Costa Ricas kvitteringsmål gång på gång för att försöka se varför Glenn Strömberg egentligen ramlar när frisparken slås och vems fel det egentligen är att Roger Flores får stå helt omarkerad och nicka in bollen (Strömberg skyllde på Johnny Ekström). Men det jag minns mest är att man längst fram i bilden ser en svensk avbytare (jag tror det är Roger Ljung) som värmer upp med ryggen åt målet, och som inte en enda gång ser ut att lägga märke till den katastrof som utspelar sig bakom hans rygg. Säkert var detta en outhärdligt pretentiös reaktion, men jag tänkte genast på W H Audens dikt "Musee des Beaux Arts", som handlar om hur lidandet alltid äger rum medan andra människors vardagsliv pågår som vanligt runtomkring, och tar en målning av Breughel som utgångspunkt:
In Breughel's Icarus, for instance: how everything turns away
Quite leisurely from the disaster; the ploughman may
Have heard the splash, the forsaken cry,
But for him it was not an important failure; the sun shone
As it had to on the white legs disappearing into the green
Water; and the expensive delicate ship that must have seen
Something amazing, a boy falling out of the sky, had somewhere to get to and sailed calmly on.
Och vad jag skulle komma fram till var att en liknande upplevelse drabbade mig på Råsunda igår. Jag satt några rader ovanför där båda lagens avbytare värmde upp, och jag måste säga att på dem kunde man inte se att deras lag just höll på att kämpa om viktiga allsvenska poäng några meter därifrån. Bojan Djordjic och Erik Sundin sprang till och med och småskrattade med varandra (jag antar de känner varandra sen pojkfotbollen i Stockholm). Allra längst nere vid hörnflaggan, längst bort från den egna bänken, höll sig Michael Mensah, och nog tyckte jag att han demonstrativt tog några extra sekunder på sig när Alf Westerberg kom springande och ropade på honom för att han skulle bli inbytt.
Annars:
*Stor respekt till Mattias Thylanders sätt att värma upp i kortärmat.
*Stor respekt till Mattias Thylanders sätt att alltid befinna sig där bollen är på mittfältet.
*Inte så stor respekt till Mattias Thylanders sätt att behandla bollen när han väl får tag på den (och hans sätt att alltid liksom ta ett djupt andetag och ta sats i vad som känns som flera minuter när bollen dyker upp ett par meter framför honom).
*Stor respekt till återvändande PR-geniet Derek Boateng och hans rastamansätt att sköta halvtidssnacket. "I'm really happy to be back... AIK is very special..." Jämföra AIK och Beitar Jerusalem? "You cannot compare anything to AIK". Komma tillbaka till AIK nån gång? "In football, anything can happen." Sen drog han de svenska fraser han hade lärt sig ("fy fan, helvete"), kramade gamle lagkompisen Kristian Haynes fast han är i TFF nuförtiden och spred i allmänhet positiva vibrationer över hela Råsunda. Kan de inte flyga in honom på varje derby?
*Stor respekt, trots allt, till Michael Mensah. Eftersom jag paraderat som fredsapostel på tal om stockholmssupportarna är det med viss blygsel jag avslöjar att jag helhjärtar sympatiserade med Mensahs besinningslösa kapning bakifrån av den äckligt findribblande Bojan Djordjic när TFF tappat bollen och det var en minut kvar.
*Tveksam respekt till Magnus Andersson. Fan, denna fantastiska inledning med ribbskott och allt och sen tappa bollen så onödigt före AIK:s mål. Trots allt är han ingen forward, Prahl.
*Allmän respekt till Jonas Bjurström. Kunde det inte vara en idé att ge honom bollen så fort Thylander hade erövrat den, istället för att låta Thylander försöka sköta en speluppbyggande roll han inte riktigt är lämpad för?
*Motvillig respekt till Ivan Óbolo. Som vi sågade honom i första halvlek, jag och Svante, hans allmänna primadonnelater, hans sätt att förnärmat peka på sig själv istället för att ta löpningar för att få passningar, som vi undrade om ett smånervöst lag som AIK verkligen hade råd med en sån spelare. Sen fick han den där chansen i andra halvlek och vi tittade på varandra och konstaterade att där fick vi.
*Häpen respekt till Andreas Drugge och hans frisyr. Vem hade trott att Elfsborgs pannbandsgeneration skulle få sin sista levande avläggare i Trelleborg?
*Ständig respekt till Tom Prahl. Hans sätt att personligen plocka upp alla koner efter TFF:s uppvärming, hans indignerade pantomim vid sidlinjen sedan Jens Sloth som siste man tappat bollen och gett Miran Burgic fritt lopp mot mål - en träffsäker imitation av Sloths sätt att ta emot bollen så att han samtidigt förlorade tyngdpunkten och fick bollen för långt ifrån sig. Man känner verkligen att det är sånt som får en man som Tom Prahl att på allvar bli upprörd.
*Lite allmän sorg över resultatet. Jo, det som är bra med att vara TFF-anhängare är att 0-1 mot ett rikemanslag på bortaplan är något man kan leva med, och det är bättre när målet kommer i 48:e minuten än i 88:e. Men detta var ju ett darrigt AIK och TFF hade gott om chanser att göra mål. Det traditionella TFF byggde på att aldrig göra defensiva misstag, inte skapa så mycket framåt men göra mål på de chanser som bjöds. Här gjordes det minst tre defensiva missar (varav ett blev mål) och skapades en hel del framåt (utan att det blev mål). Tycker nog att Mensah gör större nytta på plan än när han värmer upp nere vid hörnflaggan.