21 februari 2010

Tjalle Mild lever

1964, året innan jag föddes, fick "Tjalle" Mild, Djurgården, Guldbollen för att ha tagit sin klubb till SM-guld och gjort ett antal landskamper dessutom. Samma år var han med i det svenska hockeylag som tog OS-silver i Innsbruck. Det var, såvitt jag vet, senaste gången en allsvensk fotbollsspelare tog medalj i vinter-OS, och det utspelade sig givetvis på den tid när säsongerna för fotboll och vintersporter var ordentligt uppdelade.

Det där var förpassat till det förflutna redan när jag kom till medvetande. Ändå fanns säsongsuppdelningen kvar och jag upptäcker att den sitter djupt i mig, trots att fotboll numera kan ses på tv året om och trots att jag tappade intresset för hockey under Canada Cup 1987, när kanadensarna tilläts misshandla de överlägsna sovjetryssarna sönder och samman utan att nån lyfte ett finger, och för skidor på 90-talet när de helvetes norrbaggarna började härja. Det känns faktiskt riktigare att se Helena Jonsson skjuta bort sig just nu än att låtsas intressera mig för Manchester Uniteds göranden och låtanden. Tjalle Mild, du lever i mig.

9 kommentarer:

Daniel Lampinen sa...

Nån borde analysera skillnaden i mentalitet mellan hockey- och fotbollsspelare. Fotbollsspelare bråkar med medspelare medan hockeyspelare bråkar med motspelare. Fotbollsspelare vill till och med krama om och hjälpa motspelare att resa sig.

Är det nåt med själva sporterna som får dem att bli som de blir? När jag var tonåring var det ofta tjafs inom fotbollslaget, aldrig i hockeylaget.

studiomannen sa...

Hockeyspelare kan ta en smäll utan att gny, för att sedan gå ut och göra en TV-intervju. Väl där är det i regel samma typer av svar som avges. Divalater är dessutom en i stort sett utrotad sjukdom inom ishockeyn. Dessutom ställer alla upp för intervju, vilket ju inte är fallet inom fotbollen.

1982 vann Barcelona mot Standard Liège i CVC-finalen. Med banditmetoder. Bland det vidrigaste jag sett på en fotbollsplan. Domaren (Eschweiler, Västtyskland) såg mellan fingrarna på alla övergrepp som Barcaspelare gjorde. Jag älskar fotboll för evigt ändå, men sedan den dagen vill jag att Barcelona ska spöas skiten ur dagligen. Tycker genuint illa om Argentina sedan VM -78 också.

Jag älskar bägge sporterna. Jag jobbar med bägge sporterna. Jag njuter i fulla drag nu under OS med dessa otroliga superstjärnor, varav många är svenska.

Och jag längtar ihjäl mig till allsvenskan. Förbannar snön varje dag.

Jesper sa...

Det var lite komiskt att höra den där tjecken efter nederlaget mot Ryssland igår. Samma intonation, samma "obviously", samma ja-vi-fick-stryk-idag-det-är-bara-att-acceptera-och-komma-igen-nästa-gång, samma sätt att skratta bort alla kontroversiella frågor som vilken NHL-spelare som helst skulle haft. Ja, de uttalar sig, men de gör det efter en fixerad mall och oavsett vilket land de kommer ifrån. Men det är ingen större skillnad mot Premier League.
Och det var kul att se att Tjeckiens förbundskapten fortf hade tjeckisk hockeyfrilla och att Rysslands fortf såg så där Tichonov-seriös ut.

Daniel Lampinen sa...

Jag vill också nämna att det är intressant att de som gillar fotboll med "hjärta" (Premier League-fanatikerna) samtidigt tycker att Sveriges sätt att spela hockey är default.

Tre Kronor är ju hockeyns motsvarighet till Gli Azurri. Teknik, tanke, lågt tempo, defensiven först, eleganta lirare. Och är inte alltid så jättetända mot sämre lag i början av turneringarna.

studiomannen sa...

Jesper: just så. Jag tyckte att Henrik Rydström gjorde det elegant som sågade hockeyspelare i P3. Klart han gillade att jävlas lite. Men det är ju VM i plattityder i de flesta sporter. Det är ju inte svårt att lista ut frågor och svar när Anja Pärson eller kanske Christian Olsson blir intervjuade heller. :)

Daniel: jag köper inte helt vad du säger. Men det är rätt tänkt tycker jag. Tre Kronor spelar smart. Ibland blir man världsmästare. Som Italien. :)

Daniel Lampinen sa...

...och ibland åker man ut tidigt mot Sydkorea/Slovakien.

Jesper sa...

Jag erkänner att jag tycker ett stafettguld helt väger upp ett ishockeyfiasko. Faktum är att ett guld i skidstafett är den största idrottseufori jag känner till utanför fotbollen.

Daniel Lampinen sa...

Råkade hamna på fotboll (CL) när jag bläddrade mellan kanalerna efter stafetten.

Efter två veckor med det som kännetecknar individuella styrke-/konditionsidrotter (minimalismen, fokuseringen, högtidligheten, värdigheten) måste jag säga att jag ännu INTE längtar tillbaka till de mer... "galna" lagidrotterna. Och då ska det tilläggas att jag inte ens kollade på friidrott eller skidor innan Berlin-VM (friidrott) 2009.

Daniel Lampinen sa...

Skillnaden i värdighet illustreras för övrigt av det magiska kommentatorsparet Hård/Blomqvist och det pinsamma Härenstam/Wikegård.

Wikegård är bokstavligen talat "för mycket". Det är en skam att han för all framtid fått skrika sönder SVT:s bilder från de sekunder då hockeyfinalen 2006 avgjordes.

Han skulle kunna analysera spelet enbart. Men han verkar känna sig tvungen att slänga ut en massa tillgjorda läten samt slänga sig med en massa fjantiga engelska fraser. Att han alltför ofta poängterar att han själv gillar "osvensk" hockey är faktiskt det minst skadliga i sammanhanget.

Så där ja. Kom inte på nåt annat forum för de där raderna.