07 januari 2010

Bon voyage!

Ni har säkert sett nyheten om att elva kontraktslösa svenska spelare drar till Turkiet för att visa upp sig i en träningsmatch. Jag klandrar dem inte. Har de inget jobb kan de förstås dra till en turkisk badort, och det är ju alltid kul att sparka boll.

Första gången jag hörde talas om något liknande - och jag tror att det var första gången något sådant ägde rum - var 2002. Platsen var en väldigt orenoverad arena med träläktare i någon av Londons södra förorter. Ett agentföretag hade bjudit in kontraktslösa spelare för att dela upp lag och spela mot varandra, och man hade bjudit in scouter och klubbledare för att komma och titta. Det kom drygt 30 spelare, en väldigt brokig blandning. Mest meriterad var en italiensk ex-landslagsman (kan ha varit Nicola Berti, jag ska uppdatera så fort jag lyckas hitta infon...) men mest var det lycksökande afrikaner, engelsmän, östeuropéer och skandinaver.

Sveriges representant var Jonny Rödlund (oddsen på det?). Jag tror att det var när han just kommit hem till Europa efter ett äventyr i Kina. Jag intervjuade honom efteråt, för DN. Hur var matchen? Jo, en av de konstigaste Rödlund spelat. De delade upp, som på gympan ungefär, i tre lag, och spelade sedan tre 45-minutershalvlekar. Det var starkt överskott på mittfältare och anfallare, så flera kontraktsdesperata spelare fick spela på helt ovana positioner. Passningsspelet var uselt. Inte bara för att spelarna inte kände varandra, utan mest för att deltagarna var mer intresserade av att dribbla eller göra spektakulära mål. Inte för att läktarna kryllade av managers att imponera på, men Gianluca Vialli, som nyss lämnat Chelseajobbet för Watford, var faktiskt där och skänkte glans åt tillställningen åtminstone en stund. Han gick snart hem.

Såvitt man vet hjälpte evenemanget ingen spelare till nytt kontrakt. Rödlund gick till Enköping, och man får misstänka att de hade koll på honom även utan "Bosmanmatchen".

Inget talar för att Cetinkayas/Cabreras upplägg åtta år senare skulle ge bättre resultat, och det är en smula oroande att spelarfacket verkar tycka att upplägget är en fiffig idé.

Eller oroande kanske är överdrivet. Alla sätt är bra utom de tråkiga. Jag hoppas att alla får nya fina klubbadresser, och att de har samma inställning som Jonny Rödlund. Han sa (och nu citerar jag ur minnet):

- Jag hade inga direkta förväntningar, jag såg det mest som en chans att komma till London, träffa lite nytt folk och ta en öl. Nu var vi ju inte direkt i Londons finaste kvarter, men det fanns i alla fall en pub vi kunde gå till. Och en öl är ju alltid gott.

12 kommentarer:

Hagström sa...

Jag har alltid haft svårt för klubbsamlare av Rödlunds sort, men efter att läst det här förstår jag dem/honom bättre.

Mårten sa...

Ah, Jonny. Följande guldkorn ur Norrköpings Tidningar från någon av deras ung-reportar:

http://bordeauxrott.blogg.se/2008/october/aret-var-1992.html

Vendela sa...

Tobias Grahn är ju en livs levande globetrotter av samma snitt. Han talar en fantastisk blandning av blekingska-norska och danska.

Ulf sa...

Magnus: Jag håller med dig, och det gör nog de flesta. Sådana hoppjerkor brukar ofta vara (eller få rykte om sig att vara) udda och svåranpassade. Men i efterhand är Rödlunds klubblista den längsta: Från 1990: Fem år i Norrköping, sedan ett år i Häcken, Degerfors och Braga, två i Västerås SK, två i Cottbus, en säsong i Beijing Guoan och tre år i Enköping.

Man kan jämföra tex med en hedersknyffel som Erik Edman, han har hunnit med åtta klubbar på kortare tid än Rödlund, och lär vara på väg att byta igen snart.

Fast då har jag inte tagit med Rödlunds ungdomsproffsår i Anderlecht och Manchester United.

Ulf sa...

Mårten: en fantastisk notis!

Köpenick sa...

Suverän notis om Rödlund!

Apropå Tobias Grahn – man kan undra vad han egentligen håller på med i Berlin just nu:
http://kopenix.blogspot.com/2010/01/grahn-akte-ut-langt-fore-tjugondag-knut.html

Kanske borde ansluta till gänget i Turkiet...

Jesper sa...

Jag får för mig att evenemanget mest är psykologiskt. Det gäller att "hålla sig igång", helt enkelt, snäppet bättre än att ta en datakurs i Arbetsförmedlingens regi.

Ulf sa...

Det tror jag också, jag tycker det verkar småtrevligt. Men jag stör mig på att agenterna säger att "vi räknar med minst 40 scouter som kommer och kollar". Jippi, liksom. Vad ska scouten sedan säga till klubbdirektören som redan är nedringd av andra scouter? "Jag har en intressant svensk spelare för dig, han var grym i en kompismatch jag såg i Turkiet i helgen!"

Mats Svensson sa...

Det som händer i krisens spår är naturligtvis att fotbollsspelare blir arbetslösa. Precis som andra människor (jag själv t ex). Det är dock lite svårt att tycka synd om Haris Laitinen, Agbar Barsom och gänget för att de inte kan försörja sig på att spela fotboll så länge som de hade tänkt sig. Kan till och med tänka mig att det är nyttigt för dem.

Jesper sa...

Jag får lite Tolv fördömda män-feeling av hela grejen. Kanske de kan sälja sin story till ett filmbolag?

Ulf sa...

Tolv fördömda män - uppöljaren

Träna dem! Hetsa dem! Beväpna dem! Släpp sedan lös dem på bollarna!

En svensk agent med attitydproblem får i uppdrag att träna ett dussin fotbollsspelare med dödsdömda karriärer. De landsätts i en avlägsen by i Turkiet. Agenten ska inte bara träna dem, han måste få dem att fungera som en enhet. Lyckas man genomföra operationen belönas de med ett halvårskontrakt i Genclerbirligi och fritt boende i Fredrik Risps gamla lägenhet.

Jesper sa...

Jag tror vi har Guldbaggen som i en liten ask. Klimax måste bli när de Fördömda slår CSKA Moskva i turneringens final. Det sker efter att Felix Magro och Abgar Barsom, som lämnat laget i vredesmod efter något tjafs, kommer tillbaka i halvtid, vid ställningen 3-0 till CSKA.