01 november 2009

Lyxångest - och lite Lagrell

Sex timmar kvar tills den roligaste allsvenska säsongen på länge får sin braskande avslutning och ingen verkar må bra. Fotbollsintresserade i min närhet - både blåvita och aik:are - rapporterar om sömnlöshet, okoncentration, rastlöshet, magont och frossa.
Men det är väl som Bojan säger (inte bara en gång, för övrigt, utan 318, i alla medier): "Gillar man inte det här ska man spela division fem-fotboll".
Eller titta på division fem-fotboll då, för oss vanliga dödliga.
Personen som lade årets spelschema borde få en rejäl bonus i lönekuvertet och ett långtidskontrakt på just den uppgiften.
Det ändå det här vi har längtat efter. Vi hade kunnat ha det som Hagström, som nu söker av Blocket efter "säck" och "aska". Eller som Mats Weman, som i brist på viktiga Malmömatcher får låtsas att förlusten mot IFK var "blytung".
Änglar och gnagare har lyxångest, och vet om det.
Själv laddar jag upp med innefotboll på förmiddagen, sedan hem och ta på långkalsonger, brunch på lokalsportpuben Foxes på Gibraltargatan, en brunch som måste bli en blixtsnabb historia eftersom forcerandet av kravallstaket, poliser, väktare och biljettkontroll lär ta en bra stund på Gamla Ullevi.
Det som inte är lyxångest är oron över vad som ska hända före, under eller efter matchen. Att det på något sätt kommer att bli bråk känns oundvikligt, frågan är bara var, när och hur mycket.
Jag hoppas vid gudarna att det blir en värdig seriefinal inne på arenan.

Måste bara säga något om Lagrells cirkus också.
Det är möjligt att vi om nån månad kommer att upptäcka att även förvirringen kring Hamrén var förhandlingstaktik, att det var ett sätt att locka ut Rosenborg på scenen, få dem att framstå som giriga bad guys eller något, men hittills verkar allt bara löjeväckande.
Lars-Åke Lagrell har suttit i 102 år som framgångsrik ordförande för SvFF, det sista han skulle göra var att fixa en efterträdare till Lagerbäck. Och Lagerbäcks avgång kommer inte direkt som en överraskning. Att följa rekryteringsprocessen som den nu har utvecklats är direkt plågsamt. Lagrell hävdar att jobbet som svensk förbundskapten är attraktivt, att det är ett statusjobb även för utländska tränare. Men att Sveriges rikaste och mest professionella (trodde man) idrottsförbund då inte är beredda att betala tio miljoner - eller ens förhandla om priset - för mannen de vill ha, det sänker den statusen på en sekund. Ett statusjobb kräver en statustränare, och kvalitet kostar. Vi kan välja att ge landslaget till den rutinerade Tom Prahl eller till den internationellt meriterade Roger Palmgren, men då har man också valt vilken status landslaget ska ha.
Lagrells mediala show har också varit bisarr. Som journalist kommer man ibland i kontakt med medieovana intervjupersoner. Då kan man hamna i en situation där man faktiskt har ansvar att censurera personen, förklara att "sådär ska du nog inte säga, det här ska tryckas i en stor tidning och det är inte bra för dig om du uttalar dig så".
Jag trodde aldrig att Lars-Åke Lagrell skulle vara en av de intervjupersonerna.

1 kommentar:

Unknown sa...

Kan någon svara på varför Hamrén är mer lämplig än Tom Prahl?

Tre SM-guld mellan 97 och 04 borde säga en hel del.