På jordens baksida

Det visade sig vara väldigt bra terapi att befinna sig nio tidszoner västerut när epoken Lagerbäck tog slut. När Dnmarksmatchen pågick och de första vemodiga sms:en trillade in åt jag en fantastisk brunch på Café Brazil i Santa Cruz.
När ältandet efter matchen fortsatte pipa i telefonen var jag på väg in i Montereys jättelika akvarium med min tvååriga dotter för att titta på haj och sköldpadda.
Fotbollen kändes mycket avlägsen. Det berodde förstås på att ingen i Kalifornien brydde sig om Sverige-Danmark och att jag inte hade någon ambition att ägna semestern åt internetsurfning. Men också på att slutet var så väntat. Insikten om att Sverige skulle missa VM hade jag redan packat ner i resväskan, på samma sätt som jag redan nu vänjer mig vid tanken på AIK som svenska mästare 2009.
Lars Lagerbäcks fina landslag har haft en långsam pyspunka sedan EM i Portugal. Straffmissen mot Holland följdes av ett oharmoniskt VM i Tyskland (där stämningen räddades av fantastiska fans), ett sterilt EM i Alperna och nu, till slut, ett misslyckat kval. Jag tycker att Lagerbäck skulle ha slutat efter Tyskland, han kunde ha gjort det efter senaste EM. Nu blev till och med den här höstens slutsträcka vansinigt seg. Lagerbäck var en sekund från att få hålla avskedstal efter Maltamatchen, han gjorde det nästan efter förlusten mot Danmark - men den lilla, lilla möjligheten att Malta skulle spela 0-0 mot Portugal gjorde att vi fick dra ut på det ännu några plågsamma dagar. Jag kom hem från flygplatsen lagom för att sätta på TV:n och se Lagerbäck ta farväl i eftermatchen-intervjun.
Det är, som Mats konstaterade här på bloggen, synd att förbundskaptenerna har så svårt att gå från festen, men ansvaret ligger förstås främst på Lagerbäcks chefer.
Ändå känns det skumt att han slutar. Anders Svensson sa hos Ekwall och Lundh att han bara haft Söderberg och Lagerbäck som landslagschefer, genom sin tid i U21- och A-landslag. Eftersom Lagerbäck själv säger att det svåraste med hans jobb har varit relationen med medierna kan det vara värt att tänka på att Svenssons upplevelse delas av de flesta journalister. Det är inte så många aktiva reportrar som kan jämföra med Tommy Svenssons tid längre. Själv började jag skriva om fotboll 2000, samma år som Söderberg och Lagerbäck gjorde sitt första mästerskap. Från 2002 har jag följt landslaget hyfsat regelbundet - och det har aldrig gått att bortse från Lagerbäcks kantiga sätt att handskas med medierna. Tillsammans med hela det härliga EM i Portugal är det hans kantiga sätt med medierna jag kommer att minnas mest. Under 2002 jobbade jag på DN. Inför VM hade Söderberg och Lagerbäck informella utbildningsträffar med oss journalister. De ritade taktiktavlor, lärde oss att landslaget vill pressa motståndaren ut mot kanterna och att det viktiga var att inte släppa in dem i "boxen" mellan backlinje och mittfält, och de var pedagogiska: "Nu får du vara balansspelare, Grimman, då måste du täcka den här ytan", sa Söderberg till Lasse Grimlund.
Lagerbäck frågade mig om han trodde att fotbollsreportrarna skulle vara intresserade av att gå en nedkortad tränarutbildning. Jag tyckte det var en strålande idé, men när jag återkom i rågan ett år eller två senare var det inte aktuellt. "Det var ingen som var intresserad överhuvudtaget", sa Lagerbäck.
De tyckte att de räckte ut en hand till reportrarna, de ville fortbilda oss för att få en mer sansad bevakning, men tyckte att de inte fick ett skit tillbaka. På något sätt kom det att prägla hela Lars Lagerbäcks tid som förbundskapten.
Simon Bank skrev häromdan att "näste kapten kommer att vara ett bättre ansikte utåt än Lars Lagerbäck. (---) Men jag tror inte att han kommer att leda Sverige i fem stora mästerskap."
Säkert sant. Lagerbäck ska hyllas för sin unika mästerskapssvit, men han fick heller aldrig laget att lyfta i en stor tunering.
Tommy Svenssons sista år var trista. Å andra sidan har jag aldrig hört någon som velat byta VM-bronset 1994 mot hedervärt gruppspelsdeltagande i EM 96 och VM 98.