Vad som är viktigt, och inte

När Hannes Stiller hade tryckt in två bollar på Elfsborg, då när det avgjordes att guldstriden skulle komma att stå mellan IFK och AIK, fick han en mikrofon upptryckt i ansiktet efter matchslutet. Efter lite inledande, glatt nonsens sade han:

– Jag tycker att vi hade bra struktur i vårt spel i dag.

Några matcher – och ytterligare ett antal mål, och ännu fler assists – senare gjorde Sportspegeln ett minireportage om denne otippade poängmaskin. Där sades de numera välkända sakerna om hans ålder och att han fick ta tjänstledigt från lärarjobbet och visste han verkligen att det skulle gå så här bra, och så vidare, men framför allt intervjuades IFK Göteborgs tränare Jonas Olsson. Den bleke och glädjelöse Olsson gjorde som vanligt sitt bästa för att imitera en vampyr, innan han fick frågan om vad han och Stefan Rehn egentligen hade upptäckt när de satt och följde Stiller i Superettan.

– Vi tyckte att Hannes var en spelare som alltid gjorde rätt för sig, sade Olsson.

Som fotbollsspelare vill man förmodligen höra mer lyriska omdömen om den egna förmågan. Men jag tror inte att Hannes Stiller tog illa upp.

Jag minns hur jag och Ulf Roosvald skrattade åt Stillers bollmottagning i den där Elfsborgsmatchen, precis innan han tryckte in det första målet. Bollarna liksom studsar lite mot hans fötter, då och då hamnar de några meter fel. Han är inte särskilt snabb. Att han skulle dribbla av sin back finns inte på kartan. Hannes Stiller är helt enkelt fortfarande en Superettanspelare på de flesta vis. Men han är en Superettanspelare som uppskattar bra struktur.

Att se honom spela är lite som jag tror det är att se in i Lars Lagerbäcks hjärna när han drömmer lyckliga drömmar. Stiller rör sig hela tiden – i trianglar, i kvadrater, på djupet, i halvbågar – och han befinner sig hela tiden exakt där en fotbollstränare vill att en spelare ska befinna sig. Han är en ny Magnus Erlingmark. Sansad, trygg, kan säkert spela var som helst på planen – och platsar förmodligen inte ens på en lista över de tusen största bollbegåvningarna i sin åldersgrupp.

Mot Kalmar senast var det givetvis Stiller som gjorde IFK:s mål. I cupsemin mot Elfsborg stod han för två assists. I kväll mot Gais nickade han ner till 1-0-målet, och var ruskigt nära att avgöra matchen när han missade ett friläge.

Stiller får mig att minnas ett av mitt journalistlivs mest finstämda ögonblick.

Jag satt i Roger Gustafssons arbetsrum uppe på den ombyggda haubitsfabrik i Kortedala som utgör Änglagården, för att researcha en så kallad oral history-bok om IFK Göteborgs moderna historia. Roger berättade för mig om Champions League-hösten 1994, och satt som vanligt med sina gamla matchanteckningar, dagböcker och skisser för att friska upp minnet (han hade förstås sparat varenda liten papperslapp, och förvarade rubbet i ett jalusiförsett skåp på kontoret). Vi kom till bortamatchen mot Galatasaray. Matchen där IFK blev fullständigt utskåpade från den första minuten. Inte hade en målchans. Och fick tjugo hörnor emot sig.

Och så – i slutet av matchen, fick IFK sin första hörna. Turkarna drabbades givetvis av grav ångest och drog hem hela laget. Men IFK kunde sina instruktioner på bortaplan – inget skulle riskeras, bara tre spelare skulle upp i straffområdet och resten stanna hemma.

– Var det inte lite försiktigt att spara sex spelare vid mittlinjen? invände jag.

Roger visade upp sin sparade instruktionsskiss – tre runda ringar för Erlingmark, Lindqvist och Martinsson. Omgivna av en massa turkiska kryss. Och så slog Rehn hörnan mot precis den förväntade punkten, och Erlingmark sprang precis som Rogers lilla pil visade, och nickade in bollen i mål. Roger sade:

– Det viktiga är inte hur många de är. Det viktiga är att de vet hur de ska springa.