Det nya med Hamrén, det nya med Zlatan.

Det har alltid funnits en viss dialektik i valet av förbundskaptener.

Efter butiksinnehavaren Lennart Nyman kom den aktive stjärnspelaren Orvar Bergmark (sin tids motsvarighet till att ge Henke jobbet idag).

Efter den flärdfrie och lite fyrkantige Bergmark kom den pianospelande primadonnan Åby.

Efter den intuitive linslusen Åby kom den buttre teoretikern "Laban".

Efter Labans träningsoveraller och doktrinära fotbollsyn kom Olle Nordin, detta världsvana whizzkid i italienska kostymer.

Efter Nordins kontrollbehov och allmänna spattighet kom den lugne folkskolläraren Tommy Svensson.

Efter den f d landslagsspelaren och pragmatikern Svensson kom de som spelare omeriterade teoretikerna Söderberg och Lagerbäck.

Erik Hamrén kan verka som more of the same. En 52-åring med Stockviks IF som toppen av sin bana som spelare, en tränarkarriär som inleddes redan vid 24 års ålder. En framgångsrik karriär som klubbtränare, dock inte på något frapperande sätt mer framgångsrik än Tommy Svenssons eller Tommy Söderbergs. Men dock en planta som blomstrat helt och hållet utanför Svenska Fotbollförbundets drivhus. Och som fått uppleva hur kallt det kan blåsa därute (borthetsad av AIK-kretiner efter Primorje-nederlaget en gång i tiden). Det är kanske all förändring vi kan begära just nu.


På tal om nåt helt annat - det är märkligt att alla som förutspådde att Zlatan skulle floppa i Barcelona gjorde det utifrån premissen att han inte skulle passa in i deras spelsystem. Att Barcelona skulle kunna tänkas värva Zlatan för att de ville utveckla det spelsystemet verkar inte ha slagit någon. För varför skulle en klubb som Barcelona lägga ner så mycket pengar om de hade en medveten tanke med det hela?