The Black Rider sadlar av

Jag var på Tommy Svenssons avsked för nästan prick tolv år sen. Jag hade tagit en taxi till Råsunda från Elverket vid Karlaplan där jag av någon diffus anledning sett "The Black Rider", Tom Waits och William Burroughs avantgardistiska revampande av Webers "Friskytten". Det var inte så lätt att urskilja bakom de vitsminkade ansiktena, de spattiga dansstegen och det dissonanta kabaretköret, men jag tror att historien handlar om en försmådd älskare som vill bli prickskytt och vinna sin kära och därför dealar till sig ett magiskt gevär av en mystisk man. Kulor medföljer, men den sista kulan, stipuleras det i överenskommelsen, tillhör den mystiske... som givetvis är fan själv och som ser till att den sista kulan träffar tjejen (på själva bröllopsdan också om jag minns saken rätt).

Det kanske var en parabel över svenska förbundskaptener, vad vet jag. Hur pricksäkra de än är ett tag så är den sista kulan alltid Djävulens. Den där matchen mot Estland 1997 lockar mig inte att titta på vad som ser ut att kunna bli en nästan identisk upprepning ikväll - en smällkall match mot ett östlag, ett minimalt hopp som mycket snart kommer att utraderas helt, ett snopet farväl till ett par trotjänare. Tommy Svensson, Thomas Ravelli, Martin Dahlin var det den gången, Lagerbäck, Roland Andersson, Micke Nilsson och Anders Svensson nu. Blir det fler än 15 000 åskådare blir jag positivt överraskad, blir det 1-0 den här gången också blir jag inte övveraskad alls. Synd bara att dem vi tar avsked av aldrig fick den hjältestatus deras föregångare hade. Om Anders Svenssons skott efter snurrfinten gått in, det där som tog i stolpen mot Senegal den där gången, då hade han varit en riktig Friskytt, då hade priset ändå känts värt att betala när räkningen kom och Djävulen skulle ha den sista kulan. Men varken Anders Svensson eller Lagerbäck var någonsin typen som skulle sluta pakter med mystiska män.