12 oktober 2009

Bright eyes; eller, Avveckling, men med förnuft.

Det krävs totala katastrofer, odiskutabla nationella sammanbrott à la Poltava eller förlusten av Finland för att Svenska Fotbollförbundet ska ompröva sin förbundskaptenslinje. Vad vi än kan tycka om saken så kan denna VM-kvalmiss inte jämföras med 1985, när Laban missade sitt tredje slutspel på raken, eller 1990, när Medford dansade på Olle Nordins grav. Följaktligen blir det ingen joker i leken, som Nordin ju var på sin tid eller Tommy Svensson fem år senare. Inget medvetet brott med föregångaren, ingen företrädare för en ny och oprövad filosofi. Jag tror nog att vi kommer att veta vad vi får.

Eller inte. För en av de underligaste sakerna med Lagerbäck, när man tänker tillbaka, är att han aldrig skulle ha blivit utsedd på egen hand. Förbundet lät honom bli assisterande, för att Tommy Söderberg tjatade. Och tyckte att hans eventuella skrovlighet mot omvärlden ju skulle kompenseras av Söderbergs glada utåtvändhet (där tänkte de rätt, men ändå fel). Sen ägde en mystisk infasningsprocess rum där plötsligt andremannen visade sig ha tagit makten. Det var ungefär som om Paul Simon skulle ha avgått till förmån för Art Garfunkel, men nu slutade Garfunkel som den förbundskapten som suttit längst av alla. Så kan det gå, som Kurt Vonnegut skulle ha sagt.

4 kommentarer:

Mats sa...

Vilket alltså betyder att Sveriges näste förbundskapten heter Roland Andersson?

Erik sa...

...med lennartsson som vice.

bobby d sa...

Man kan ju se det tvärtom också: Garfunkel blev, trots att hans främsta meriter var pojklandslaget och Hudiksvalls ABK, en frangångsrik förbundskapten. Så vad är det som säger att en stor, dyr kanon som Svennis eller Backe är det bästa? Kanske skulle exempelvis en satsning på Hasse Lindbom (pojklandslaget och Elfsborg när Elfsborg var som sämst) ge fullständigt lysande resultat?

Jesper sa...

bobby: Ja, min poäng var egentligen bara att Lagerbäck aldrig skull ha fått jobbet under omständigheter som t ex de här.