Jag bläddrar bland alla mina kilometer med intervju-utskrifter. Men hittar inget. Det blir att lita till minnet. Kanske var det bara ett informellt snack jag hade med Per Ågren. Per, en gång stabil försvarare i MFF och tillika lillebror till min allra första flickvän.
Vi pratade om Roy Hodgson. Det gör man helt enkelt med alla dessa spelare som tillhörde »den gyllene generationen« under MFF:s fantastiska 80-tal. Med Hodgson som tränare vann Malmö FF Allsvenskan fem år på raken, 1985-89.
Hodgson förespråkade enkel fotboll. En gång på en träning tog han bollen, tjongade den högt upp i luften, och medan den fortfarande hängde kvar däruppe i skyn, pekade han på den och ropade till spelarna: »Ser ni bollen? När den är där uppe kan ingen jävel göra mål på er. Var inte rädda att rensa!«
En annan enkel tumregel var den som jag och Per pratade om: »The Tall Guy and The Little Guy«. Det var idealet för ett anfallspar. En stor och stark kille (Houghton och Hodgson förde in begreppet »target« i svensk fotboll) som kunde ta emot och släppa vidare. Och en liten, som kunde springa snabbt i luckan och förvalta bollarna som den store killen bröstade ner.
Masse Magnusson och Lasse Larsson var idealet. De förde laget till guld 1986 och hade inte The Tall Guy blivit proffs och The Little Guy blivit skadad (lagom till slutspelet) hade det blivit samma valör året därpå också. Detta reparerades redan 1988 då Hodgson hittade nästa The Tall Guy and The Little Guy: Håkan Lindman och Martin Dahlin.
Känns det igen?
Edward Ofere och Daniel Larsson.
Det märkliga är att MFF faktiskt spelade 4-4-2, med Ofere och Larsson på topp, de första två träningsmatcherna i våras. Mycket för att upprepa förra höstens framgångar med Ofere och Toivonen.
Men redan i den tredje matchen fick Nilsson och Gren för sig att MFF istället skulle spela som Spanien, med 4-2-3-1. Utan att närmare undersöka om förutsättningarna fanns.
Det tog 22 matcher innan Bengt Madsen slog näven i bordet och krävde en återgång till 4-4-2. De tre senaste matcherna har gett MFF nio poäng och 10-1 i målskillnad. Något som givetvis satt igång de kontrafaktiska tabellritarna i supporterleden.
En omräkning gjorde gällande att MFF egentligen borde leda stort, på 60 poäng.
Om detta kan man grubbla och gnabba. Man ett kvarstår:
The Tall Guy and The Little Guy.
Fotboll behöver inte vara svårare än så.
6 kommentarer:
2001: Markstedt - Hermansson?
Klubblagsfotboll i sitt esse... ;-)
Funkar det i landslag också?
Nu har vi ju haft vår Tall Guy i nåhgra år, alla andra blir väl Small Guy i jämförelse?
Martin Dahlin som little guy? Ja kanske, det funkade ju med Kenneth A också.
Jag tror han var en sån begåvning att han kunde vara både tall guy-target kille OCH little guy beroende på vem han lirade med. Tex med Henke eller Brolin var han väl Tall guy? Ett universalgeni helt enkelt.
Eller så är det helt enkelt så att MFF är ett sånt lag som är bra på att vinna betydelselösa matcher, så som de gjorde även förra hösten.
En helt underbar little guy Holmgren slog till 1987. Jag var där och det var underbart. Det behöver inte vara svårare än så heller.
Idag var det väldigt intressant, Mats: Malmö var inte ens särskilt bra. Men vann utan några jättebesvär idag. En aning spännande efter 2-1-målet, men knappt det en gång.
Bajenklacken brände bengaler och kastade grejor som sig bör men var annars rätt tyst. Det ska mycket till att sjunga ut MFF nere på Swedbank Stadion.
Jag såg dig! :-)
(Och TTG och TLG målade igen).
Skicka en kommentar