Två bra saker:
1. Behrang Safari befann sig på en plats på planen (ja, nästan utanför, till och med) där ingen svensk ytterback befunnit sig sen Eldkvarn var populära.
2. När han väl var där hade han en vänsterfot med sig och kunde slå in bollen.
Och Kim Källström var som vanligt. Frustrerande ojämn i spelet, men gjorde målet. Det är ingen dålig egenskap.
Före målet såg Sverige ut ungefär som Örgryte. Totalt utan självförtroende, hålögt, tveksamt, osammanhängande. Efter målet var det väl någorlunda, men det är svårt att hinna göra fem mål när spelet går så vansinnigt långsamt.
Ändå: när man ser vilken lättnad det var för spelarna att få in bollen i nätet, vilket lugn och självförtroende det trots allt gav dessa vilsna, modstulna själar, kan man ju känna att det var fan att det inte trillade in något enda skitmål i vilken som helst av de tidigare matcherna. Då kanske man hade sluppit att sätta sitt sista fåfänga hopp till att vi ska vinna rubbet av det som är kvar.
Kim och Zlatan, förresten? Känns som om Ljungberg har fått en värdig efterträdare i alla fall när det gäller att ha intern tuppfäktning med Zlatan. Undrar om dom ska börja tävla om att komma sist in til träningen också?
10 juni 2009
THS avslöjar: Ytterbackar är bra att ha
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hockeyspelare bråkar med motståndare. Fotbollsspelare bråkar med medspelare.
Och nej, det är inte ett positivt tecken på något sätt. Det finns aldrig en anledning att stå och gestikulera mot sina lagkamrater. De som hävdar det är så extremt jävla svenska att de pratar för att det "osvenska" är "fräscht". (Fredrik Lindström sprider budskapet att det mest svenska som finns är att låtsas vara osvensk.)
Men förhoppningen är att schyssta killar som Elm och Holmén snart har flyttat på labila kosmetikamänniskor som Chippen och Kim på mittfältet för gott.
Någon mer som vill känna sig REPRESENTERAD när landslaget spelar?
Fatta vilken bild sånt här sprider av det svenska landslaget internationellt (även om ingen såg just den här matchen). En av spelarna blir sur på den andra, trots att de kolliderade helt av misstag. Den andra spelaren springer bara därifrån, trots att den förstnämnde spelaren skulle kunna ha fått rejäl ont av kollideringen.
(Mer jämförelser hockey-fotboll: Hockeyspelare klagar inte på tränaren när de inte får spela. Hockeyspelare har inte blonderade Idol-frisyrer.)
Jag har ingen alls önskan att vara representerad av nån sportmänniska, varken de tydligen skötsamma hockeyspelarna eller fotbollsspelare. Representation sköts av politiker.
Fotbollsspelare är på plan för att underhålla, inget mer. Om de gör det genom bråk eller genom klacksparkar i nättaket är oväsentligt även om jag såklart föredrar klackarna.
Skicka en kommentar