Slutspel

Det var T.S. Eliot som sa det: This is the way the world ends, not with a bang but with a whimper.

Och det var väl typiskt att det var ytterligheterna ur Lars Lagerbäcks barnaskara som drog ner rullgardinen över hans era. Först den misstrodde begåvningen Kim, som för en gångs skull skulle få förtroendet, som slog en straff som vem fan om helst som nånsin har sett Kim Källström kunnat räkna ut att han skulle göra - stressat, överambitiöst, med en stor skylt på axeln som talade om för målvakten var den skulle slås. Sen den omhuldade älsklingssonen Micke, som vunnit pappa Lasses kärlek genom att aldrig försöka sig på några tricks och som nu för en gångs skull skulle försöka sig på ett trick, och så stod det 1-0 till Danmark.

Jag var rädd, innan matchen, för att historien skulle upprepa sig från när vi mötte Kroatien och åkte dit med 0-1 för att vi blev utmanövrerade strategiskt. Istället kändes det som en 0-1-förlust mot Österrike jag minns för 13 år en - en billig straff, en billig straffmiss, ett baklängesmål tack vare ett meningslöst misstag. Kennet Andersson och Jonas Thern då, Kim Källström och Micke Nilsson nu.

Enda ljusglimten hette bröderna Elm. Det är bara att inse: vi behöver nytt blod i landslaget. Om ett mirakel sker kan det räcka att ta oss till Sydafrika. Annars behövs det ändå.