Trelleborgsnostalgi på Söderstadion

Jag blev nostalgisk på Söderstadion igår. Och då talar jag inte bara om träbänkarna, eller om det idylliska solskenet, utan överlag kändes det som om jag suttit på gamla Trelleborgs IP nån sömnig söndag på nittiotalet innan Nya Vångavallen med sina färggranna plaststolar ens var påtänkt. Ett namnkunnigt men ineffektivt bortalag som passade runt och gjorde överstegsfinter och sköt bananfrisparkar i stolpens insida. Ett hemmalag som flåsade och sprang och gjorde glidtacklingar (som skadade dem själva så att de fick bäras ut hälften av gångerna) och som hade en snabb jävel på topp som kunde göra mål helt på egen hand - som Hermansson och Magnus Arvidsson i det gamla goda TFF. Ja, Hammarby var ett gammaldags TFF igår, och precis som i gamla TFF-matcher kände man först att detta går ju inte, förr eller senare måste det brista, och sen kommer det en punkt - med ungefär en kvart kvar - när man plötsligt känner att det här kommer nog att gå ändå, nu har de namnkunniga motståndarna inga fler kort kvar i bakfickan, nu är de hopplöst frustrerade och nu ser de desperata försvararna slutet på matchen framför sig.

Fortsätter Hammarby så här kan de kanske klara kontraktet ändå.

Fast jag tyckte nog att stämningen förstördes av alla de där människorna som skrek och höll på.