Omständigheterna har tvingat mig till att följa Örebro SK-Hammarby via SR:s webbradio, där man åtminstone får hundraprocentig bevakning till skillnad från sportradions nyckfulla refererande. Mitt lag ligger under med 2-0, anfallaren Nathan Paulse blev just utvisad. I bakgrunden hör jag Bajensångerna avlösa varandra. Vi gör så här långt en usel säsong och blev förnedrade i senaste matchen på hemmaplan. För första gången sedan 1992 har laget förlorat tre matcher i följd på Söderstadion. Ändå är vi uppenbarligen tillräckligt många på Behrn Arena för att ta över på läktarna och sjunga bort hemmalaget.
Det talas ofta om att man som supporter ska ha tålamod med sitt lag och givetvis är det så. En supporter måste acceptera att ibland går det bra, ibland går det dåligt. Det ingår så att säga i förutsättningarna när man engagerar sig i att stötta ett lag. Möjligen med undantag för den som väljer Man U, Celtic, Porto, Lyon eller något annat lag som sällan går titellöst från en säsong.
Tålamod är en dygd för fotbollssupportern alltså. Men någonstans måste det ändå finnas en gräns för tålamodet. Har man hur mycket tålamod som helst slutar det ju med att man inte bryr sig om hur det går för laget. Dessutom; meningen med tålamodet måste ju vara att den som visar det i slutänden får sin belöning. Om belöningen aldrig kommer?
Jag förväntar mig alltså inte att Hammarbysupportrarna ska stå ut med hur mycket motgångar som helst. Under den senaste tioårsperioden har vårt lag legat på en nivå där medalj hela tiden är ett realistiskt mål, och även om klubben historiskt sett är en underdog så går det inte att begära att folk ska tycka det är okej att vi plötsligt slåss i botten igen.
Men så här långt verkar det som Bajenfansen ändå funnit en hemhörighet i situationen. Vi som är äldre har varit med om dåligt spel förr och de yngre tycks acceptera att det i Hammarbys tradition finns en idé om att vara bäst på läktaren när laget sviker.
Nu kanske jag är helt fel ute - det första grishuvudet kanske ligger på Årsta redan i morgon - men jag har en känsla av att Hammarbys yngre fans till och med VILL uppleva dåliga tider. De har tvingats lyssna till gamla uvar som undertecknad som framhävt hur vi själva tagit oss igenom skitsäsong efter skitsäsong och har förståeligt nog tröttnat på snacket. Nu vill de själva infoga dåliga tider i sin supporterhistorik.
Det fins inget som meriterar en supporter så mycket som att ha varit med när det gick åt helvete.
11 maj 2009
Det går åt helvete med musik
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
"Det fins inget som meriterar en supporter så mycket som att ha varit med när det gick åt helvete."
Dessutom:
Det är få spelare som får mer respekt av supportarna än de som bestämmer sig för att stanna och hjälpa sitt lag upp ur misären. Serie A har aldrig någonsin varit min grej, men jag räknar med att det var ett antal spelare i Juventus som var nere och vände. Eller diverse spelare i Leksand i hockey. Osv.
Och det finns ingen glädje som är lika stor som att skörda framgången efter att ha varit med när det gick åt helvete.
Tålamod. Tålamod.
Klockrent! Säsongen 2009, med en räddad kvalplats i sista omgången, kan vara det som överbryggar gapet mellan "2000-tals supportrarna" och oss som sett fler matcher än så.
Minns att Magnusson kunde berätta om den stora medlemsökningen som BF hade i slutet av 80-talet(!). Det är i svåra tider som kärnan härdas, klacken trimmas, bara för att vara bättre rustad när bajen-konjunkturen vänder, Kennedy kommer hem och barnfamiljerna återvänder 2011!
Allt går i i 10års-cykler, åtminstone vil jag tro det.
1999, Crattan räddade situationen, en läbbig kvalplats undveks till slut, vad gör han i dag? ;-)
Ujs får väl än så länge anses vara en räddningsplanka?
Två till behövs.
Kandidater?
Ja just det och vi MFF supportrar hade blott en möjligthet att få uppleva när det gick åt helvete, men jag är glad att få ha varit med.
Det har var det basta jag last pa hundra ar. Klockrent, perfekt skrivet. Det ar ju "loosermentaliteten" som ar sa javla speciellt med bajen, "skit i tabellet-Bajen bast anda liksom. Som bajare vill man kunna saga att man varit med om motgangar. Sjalv borjade jag heja pa bajen runt 94 nar jag var sex och da gick det ju inte sa bra direkt, men jag var ju sa liten och kommer knappt ihag nat fran den tiden. Detta ma lata hur sjukt som helst men jag vill faktist pa ett knappt satt att vi aker ut iar sa man far uppleva riktig motgang som man ocksa kommer ihag. Har man inte upplevt motgang sa ar man ju ingen riktig bajare pa nat knappt satt.
Bajen tills jag dor
Skicka en kommentar