En bekants bekant är en så kallad häradsbetäckare. Tre tjejer på en kväll lär vara det personliga rekordet. Hemligheten? "Jag kan ta hur många nej som helst" berättade han för vår gemensamme vän. Avvisad, nobbad med förakt och äckel, om man bara flinar och går vidare till nästa tjej, då funkar det till slut. Det drivs av ångest, det bygger på förvriden självbild och en inställning som inte på något vis kan kallas sympatisk, men jag skulle ljuga om jag inte, ibland, grips av avund över fräckheten i hela inställningen.
Det är något liknnde med AIK. I alla år jag minns har de kört samma dumkaxiga attityd, släntrat upp till brudarna vid bardisken och stött fram: "Vi är AIK". Att stilen inte har haft någon förankring i en rimlig självbild, att nobben och Superettan, knäckta spelare och stukade ledare har blivit resultatet, det har liksom inte spelat nån roll. Nu visar sig raggstilen plötsligt gå hem. Åtminstone mot Örgryte, Brommapojkarna och detta års Kalmar FF. Om den biter på någon skönhet med lite större vilja att stå på benen, det återstår att se.
25 april 2009
The Game
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Oh, oväntat! Första AIK- relaterade inlägget för säsongen spinner vidare på det gamla vanliga slentriangnället. Intressanta inlägg skulle kunna skrivas om Lundberg, Mutumba, kanske Ortiz, kampanjen hifdif eller faktumet att AIK ensamt drar mer publik än DIF och bajen tillsammans. Ni behöver förstärka redaktionen med en gnagare!
Säkert. Har du några kandidater?
Tycker för övrigt att mycket av det som finns att läsa här är intressant och bra.
Blott de i behov av Försäkringskassan diskuterar den.
Så misströsta inte "L". Snart kommer klagosångerna även ljuda om de olyckliga framgångarna och de påföljande identitetsproblem som drabbar närmast paranoida panelhönor som BP och Trelleborg.
Paraniod panelhöna?
Bp?
Magnus, jag bävar redan inför den 20:e maj,
Stor humor...L:s inlägg är ju en tragikomisk bekräftelse av din träffsäkra psykoanalys!
Ingen har varken velat dansa, eller ironisera över BP och TFF. Inte ens THS:s Tony Irving har ödslat många av sina dräpande metaforer på dem. Reklampauserna har varit deras högtid.
Fast nu när de plötsligt uppgraderats till lagompresterande mittenlag med presumtiva partners kommer de hånfulla kommentarerna och avundsamma blickarna inte längre kunna förväxlas med komplimanger.
Och efter sju, åtta säsonger med profillösa framgångar gör gamla romantiska Bajen comeback på dansgolvet med ett fast grepp om det evigt trofasta ex:et - spegelbilden.
På Söder behövs endast "one to tango!
Magnus: Jag satte tidigare vissa frågetecken för hur hammarbyfans kunde identifiera sig med Perssons pack o deras någgt agara profil. Men ska vi använda dansmetaforer är det nog ändå Packets Hanna som står för den mest träffsäkra vad gäller Hbyfansens traditionella självbild: "Det var lördag kväll igen/med dans i skymningen/ och som vanligt gick jag där och höll mig för mig själv..." Frågan är om de kommer att låta likadant som berättarjaget i den låten när säsongen är över: "Och ingen vet att jag såg på när Hanna gick ner i ån..."
Och så den där med "Långa bollar på..." där han den bengtliknande varelsen på Söderstadion ensam springar omkring och "attackerar" men nog inte riktigt själv förstår sammanhanget.
Kan det vara ett lingvistiskt problem?
Skicka en kommentar