Hommage till Erik Sundin

Det är sådana som Erik Sundin som visar vilket flerdimensionellt spel fotboll är.

Med detta menar jag inget komplicerat. Jag menar bara att det finns två komplementära sätt att betrakta fotboll är. Det ena är upphöjt, objektivt, estetiskt och ger möjlighet att beundra lag och spelare som ett slags artister. Ur en sådan synvinkel tänker man nog inte på Erik Sundin alls, utom som en IKEA-variant av Fredrik Ljungberg, en kvick typ som främst använder sin snabbhet till att skära inför framför den förföljande backen och sedan falla handlöst.

Men det andra är engagerat, partiskt och enögt, och ur den synvinkeln är Sundin antingen en sån spelare man älskar (om han spelar i ens eget lag) eller hatar (om han spelar i ett annat). Värre retsticka än den mannen har jag nämligen svårt att föreställa mig. Att det var han som såg till att Henrik Rydström blev utvisad i höstas kom inte som någon större förvåning (även om man i det fallet nog kan tala om Karmas obevekliga lag). På Råsunda i våras, när Trelleborg mötte AIK, såg jag honom studsa upp och käbbla mot någon AIK-spelare som precis råkat nudda honom på ett oemotståndligt irriterande sätt (hörde jag rätt har han dessutom en ganska gäll och bjäbbig röst, helt perfekt för ändamålet) och tänkte att det var just såna små killar som brukade skickas fram och mucka gräl med rivalgänget förr i tiden, medan de slagsmålssugna kumpanerna lurade bakom knuten. Det är spetskompetens, om något. Och så gjorde han mål också. Trots allt jag har skrivit ovan kommer jag nog att gilla Erik Sundin även när han sitter på Helsingborgs bänk istället för att glädja folkmassorna på Vångavallen.