Visst är det underhållande att följa Henrik Larssons omaskerade försök att att till varje pris slippa den svenska försäsongen?
Jag har tidigare skrivit om att Henke beter sig precis som vilken överårig gärdsgårdsseriespelare som helst: han vill softa under vintern och komma ut när planerna är gröna.
Inget ont i detta, den svenska försäsongen är ju sjukligt lång och mörk. Problemet är väl att spelarna är helårsanställda, man kan inte pröjsa feta månadslöner för att dom ska göra ingenting. I teorin borde man förstås kunna utnyttja all tid till att träna upp extra fantastiska fotbollsspelare, men kreativiteten, kunskapen eller den medicinska möjligheten finns uppenbarligen inte.
Nästan alla unga tränare, eller tränare som är nya på jobbet, brukar tala om att de har "en del spännande tankar om vinterträningen". Minns till exempel att Jonas Thern försökte revolutionera HBK:s försäsong genom att göra den mer italiensk (typ två veckors hårdkörning på alpsluttning). Sedan tog det bara några veckor innan han var fast i samma elljusspårsträning som generationer av svenska fotbollspelare fostrats i.
Djurgården försökte ju under sin senaste storhetstid, i nån sorts antites till allt vad fotbollsträning heter, med den revolutionerande metoden "fotbollsträning utan fotbollar". Spelarna skulle inte tröttna på själva leksaken fotbollen, de skulle längta efter den så intensivt att de under årets mörka tid tränade upp ännu större muskler.
Metoden fick till och med efterföljare, när lag som HBK och Malmö åkte på träningsläger till varmt klimat och jämna planer - för att löpträna. (Allvarligt talat: hur rubbat är inte det?)
Den som läst Offside-intervjun (finns på nätet här, scrolla ner) med IFK Göteborgs fystränare Jonas Hellberg - en skräckinjagande blandning av Gunde Svan, Göran Kropp och elak reservofficer - kan konstatera att "må bra och ha roligt" inte är det viktigaste för Blåvitts spelare i vinter.
Alltså, jag vet alldeles för lite om medicin och fysisk träning för egentligen tycka något, men trots pulsklockor och träningsdagbok i datorn känns den traditionella svenska vinterträningen helt stenåldersmässig.
Jävlar vad jag önskar att svenska spelare fick ägna tre vintermånader åt att hårdträna passningar och mottagningar i högt tempo. Eller till och med spela innebandy.
9 kommentarer:
Kan det till och med vara så att förtalade Royal League upplevs som saknad?
Kanske. Problemet med RL var att den jämfördes med andra fotbollsturneringar. Då var den förstås bedrövlig. Man skulle bara ha jämfört med en vanlig försäsong.
I låtsasfotbollsspelet Hattrick tränar man ju i allmänhet kondition mellan säsongerna och förmågor under säsongerna. Kanske något för Allsvenskan att ta efter...
Och låtsasfotbollsspelet Hqattrick har också en två veckor lång försäsong. Det vore nåt att ta efter.
Det är precis vad jag också sade om Royal League (hm, på den tiden vi kom sämst fyra alltså). Det är väl roligare, och mer utvecklande, att spela träningsmatcher mot FCK och Aalborg än mot Väsby United, liksom. En anmärkning angående den där djurgårdska hårdstyrketräningen är dock att den hade bra mycket bättre effekt för spelet än senare tiders försäsongsträning.
Isobel: Nja. Har inte historien visat att det snarare var den tidens spelare som var bra mycket bättre än dagens?
Självfallet, men om man ser på skador och kondition och sådant så tror jag att det har med träningsupplägget att göra också.
Ok då. Får se vad Aral tänker om saken. Gillar han innebandy, tro?
Som jag minns det vann Djurgården mycket matcher de där åren genom att avgöra på slutet. Om minnesbilden stämmer borde det tyda på att den hårda försäsongsträningen hade en positiv effekt.
Skicka en kommentar