min arvedel

SFS-Bolletinen heter en liten anspråkslös tidskrift som kommer i min brevlåda fyra gånger om året. Det är i egenskap av medlem i SFS, Sveriges Fotbollshistoriker och Statistiker, som jag får publikationen. Jag tillhör inte direkt den aktiva skaran i detta sällskap men av någon anledning har jag ändå velat vara kvar i föreningen. En smula fotbollshistorik i brevlådan då och då kan ju alltid roa, och rent principiellt tycker jag ju också att det är bra med folk som underhåller fotbollens historieskrivning.
Ändå är det med en lätt känsla av olust som jag öppnar kuvertet från SFS nu för tiden. Orsaken är att jag vid ett tillfälle inte alls var den välvillige läsare som jag vanligtvis är. Visst tycker jag väl att tidskriften långt ifrån är den mest välredigerade och smarta publikation man kan tänka sig, men den görs ju av och för en liten skara fotbollsnördar och kraven bör ligga på en rimlig nivå. Som sagt, vid ett tillfälle fick jag plötsligt för mig att tidskriften förtjänade att raljeras med. Detta tillfälle var när jag gavs möjlighet att recensera publikationen i offside.
Det är fyra år sedan, men uppenbarligen har jag fortfarande dåligt samvete. Jag var inte särskilt medveten i min recensentroll men trodde att jag funnit en policy för recensionsskrivandet: allt som kastas ut i offentligheten ska klara att hårdgranskas. Det kan vara en acceptabel hållning, men hade jag behövt inleda min nya hårda recensionsstil med att angripa ett litet medlemsblad? Jag gjorde mig rolig (eller försökte göra mig rolig) över en av skribenterna. Mitt angrepp mildrades visserligen av dåvarande recensionsredaktören på offside (han heter Jesper Högström och är bekant för de flesta av Tre Hörnor straffs läsare) men jag tror att det ändå gjorde ont hos den engagerade fotbollshistoriker som trodde att han skrev för en liten skara likasinnade.