Jag tillbringade veckan på E4, men lyckades passera en tv på onsdagskvällen. Min bestående fråga efter landskampen är vilken svensk komiker som döljer sig bakom den fiktiva kommentatorspersonligheten "Micke Bergvall". Den sortens stockholmsdialekt har jag inte hört sedan Lorrys "91-an"-parodier på det fjärran åttiotalet. Den intill det bisarras gräns drivna förkärleken för uttrycket "ligga på rulle" och den lustiga idén att konsekvent uttala holländaren KÖJTs namn som KAOT var särskilda finesser i rolltolkningen. Som given framtida partner till "Bergvall" i rollen som bisittare framstod för övrigt Rasmus Lindgren - en tung arvtagare till Andreas Isaksson i den särskilda sydvästskånska konsten att stöta fram enstaviga ljud utan att röra en enda ansiktmuskel.

Så lite bitterhet. DN Kultur, eller rättare sagt dess frilansare Charlotta Lindell, har idag uppmärksammat avsaknaden av svenska idrottsböcker. Jag vet att man inte ska förväxla den här typen av rundringningsartiklar med kvalificerade kritiska iakttagelser, men i detta fall finns det en verklighet bakom. Som en som gjort sina försök att hjälpa upp misförhållandet vill jag dock framföra min åsikt vad beträffar orsakerna. Det är otacksamt, helt enkelt, att skriva idrottsböcker på svenska. Jag gav ut en ganska seriöst syftande historik över svenska fotbollslandslaget i år. Resultat: 0 (noll) recensioner från populärkulturens vänner på Dagens Nyheter och Aftonbladet, samma resultat hos gråskäggen på SvD. En obligatorisk recension i min egen tidning, en kort men uppskattande i Sydsvenskan, och så Göteborgs-Posten plus ett stort antal bloggar och landsortstidningar (till övervägande delen positiva). Den utan konkurrens längsta och mest seriösa recensionen förekom i danska Berlingske Tidene.

Jag blev glad, och är det fortfarande, för den uppskattning boken fick, men jag kan ju inte säga att det var ett mottagande om fick det att sjuda i mig av entusiasm för att skriva nya fotbollsböcker. Visst vore det bra om författare verkligen vore autister och fungerade helt avskurna från omvärldens reaktioner, men i min enkla erfarenhet är så inte fallet. Man är beroende av uppmuntran, man är beroende av kritisk respons, man är beroende av känslan att någon begriper vad man håller på med. Och det är lite grann avsaknaden av en sådan kontext som gör att den svenska fotbollslitteraturen - och där räknar jag in mitt eget bidrag - inte är så bra som den kunde vara.