En kompis såg fotboll för några somrar sen. Han skildrade efteråt det sömngångaraktiga spelet, de öde omgivningarna, den allt genomsyrande stämningen av stekhet tisdag på månens baksida. I pausen tog han en promenad kring planen och passerade det öppna fönstret till den barack där hemmalagets omklädningsrum var beläget. Inifrån hördes tränarens geistlösa försök att få igång sina spelar och den fullständiga tystnad som blev resultatet. Det var på Rambergsvallen, sist Häcken var i Allsvenskan.
Jag erkänner att den motvallsfilosofi jag odlar inte riktigt räcker till för att jag ska känna entusiasm över deras avancemang. Jag hade hoppats på Assyriska. Lite glad blir jag ändå. Jag minns kvällen på Olympia sommaren 2006, när Henke hade kommit tillbaka, och Häcken stal showen och vann rättvist med 3-1. Jag minns Stefan Lundins stillsamma skadeglädje när det till sist blev hans tur på presskonferensen. "Vi har ju förstått att det var meningen att vi skulle förlora det här, så vi får väl be om ursäkt för att vi förstörde hela festen." Respekt för sånt. Respekt, trots allt, till Häcken.
25 oktober 2008
Tummen upp i Häcken
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
HIF:s sista match 1998 var ju ganska intressant också. Istället för att besegra Häcken och ta SM-guld så förlorade de och vi fick allsvenska segrare med en ofattbar målskillnad. Hoppas vi aldrig någonsin mer får se en SM-segrare med färre gjorda mål än antalet matcher.
För övrigt är jag en svårartad nostalgiker som egentligen hade sett Landskrona Bois i allsvenskan, men det visade ju sig redan i somras att det aldrig skulle kunna ske.
Skicka en kommentar