01 oktober 2008

One size doesn't fit all

En liten revolution är det när Roland Andersson talar om 3-5-2-systemet som ett sätt att göra plats för "de elva bästa spelarna". Fast det är så ironiskt som Ulf påpekade igår att just de spelare systemet skapades för inte längre finns kvar i kurant skick återstår faktum att detta är ett tänkesätt som ett svenskt landslag inte har kunnat unna sig på många herrans år. Närmare bestämt sedan fyrtiotalets slut, då Sverige hade en unik position tack vare att vår fotboll, ekonomiskt och organisatoriskt sätt, befann sig i en storhetstid samtidigt som omvärlden raserats av kriget. Det var då, i OS 1948, som Putte Kock satte ordinarie högerhalven Kjell Rosén som högerytter och ordinarie vänsterinnern Nisse Liedholm som vänsterytter, bara för att få in dem i laget. Sen dess har folk som Pär Zetterberg och Stefan Pettersson hamnat utanför landslaget fast de sannerligen tillhört landets "elva bästa", och till och med Vm-bronset -94 byggde ju på att formtoppade Anders Limpar sattes på bänken. Och när jag snackade med Roland Andersson efter VM 2006 menade han att själva grundvalen för det svenska landslagets filosofi var att man för det mesta hade tio spelare som på pappret var sämre än motståndaren.
Dessutom - fast det sa han inte - har det funnits en annan princip, nämligen att man även i matcherna mot på pappret sämre lag måste spela med samma system som mot på pappret bättre. Detta på grund av att vanan, inkörningen, kontinuiteten etc uppenbarligen har ansetts som ett överordnat värde, vilket har lett till uppställningar som den i Luxemburg 1999 där det ansågs nödvändigt att skicka ut Turbo Svensson för att jaga ner de luxemburgska mittfältsfantomerna och den mot Trinidad i Tysklands-VM där Tobias Linderoth ansågs behöva patrullera framför backlinjen för att skydda dem mot den väntade karibiska anstormningen.
Om man tänkt om nu? Tja, det är väl frågan - om man skulle ta ut de elva "bästa" svenskarna då skulle vi spela med minst fyra anfallare, Zlatan, Henke, Rosenberg och Elmander. Det är naturligtvis ingen framkomlig väg för Sverige i en fotbollsvärld som förändrats ganska mycket sedan 1948. Däremot vore det rimligt att man skulle kunna spela mer flexibelt - vi borde inte behöva spela likadant mot Malta hemma som Portugal borta. Eller?

12 kommentarer:

Malena sa...

En grej som jag verkligen inte fattar - av alla grejor jag inte fattar med den här 3-5-2-historian - är om systemet är till för att spela mot sämre motstånd eller bättre? Lagerbäck pratade väl om att det skulle användas mot kvalificerat motstånd? Men sen sägs det att det är ett sätt att kunna föra spelet och vara mer offensiva mot sämre motstånd. Eller?

Samtidigt sägs det att det nu verkligen är så att klyschan om att "det finns inga lätta motståndare" är sann. Resultaten i kvalet hittills visar att landslagsfotbollen är väldigt jämn. Jämnare än nånsin? Hur hänger det ihop med att Sverige just nu i historien börjar experimentera med att använda olika modeller mot olika lag?

Patrik sa...

Fem anfallare, Jesper, fem anfallare.

Jesper sa...

patrik: uh?

malena: Principen var ju innan att Sverige skulle spela likadant mot sämre som mot bättre motståndare just för att detta ansågs vara en grej i sig - att Sveriges landslag åtminstone skulle vara maximalt inkört i sin modell (eftersom landslag inte hade lika mkt samträningstid som klubblag). Så har jag fattat det iaf. Nu trodde jag att vi spelade 3-5-2 mot Albanien o Ungern JUST FÖR att vi skulle spela det mot Portugal o att vi därför behövde nöta in det. Jag trodde alltså på det första alternativ du nämner - att systemet skulle fungera mot bättre lag. Lagerbäck nämnde ju missnöjet med spelet i EM, där vi inte fick tag i bollen mot Spanien o Ryssland, som en direkt anledning till det nya systemet. I och för sig skulle jag tycka att det var mer logiskt att köra det mot sämre lag, där man verkligen vill dominera o tycker sig inte behöva frukta rappa motangrepp, men så såg inte argumentationen ut. O då blir det lite paradoxalt att skrota systemet just i den match det repeterats in för. Visserligen är fotboll oförutsägbart, men ändå...

Malena sa...

Jag uppfattade det på samma sätt, men sen har det på nåt sätt utvecklats till att det är bra mot sämre motstånd. Det kanske är logiskt som du säger, men i så fall borde det ju användas hela tiden, om det är bra mot både bättre och sämre lag?

Jag har för mig att Sveriges första halvlek mot Spanien var rättså imponerande för att de just försvarade sig bra men ändå kunde anfalla. Jag har för mig att Zlatan var väldigt central i den senare delen. Nu var det ju bara en halvlek och jag är ingen fotbollsexpert så jag vet inte hur de gjorde riktigt, men då gick det ju utan att träna in några nya modeller.

Jesper sa...

malena: Andra delen av första halvlek mot Spanien minns jag också som bra. Men det hängde på 1) att vi låg under med 0-1 och 2) att Zlatan var på plan och sysselsatte hela spanska mittförsvaret.

Landslagsfotbollen är säkert jämnare idag, vilket dels beror på att det finns nästan 50% så många nationer i Uefa som före murens fall. På 80-talet betydde "blåbärsnationer" sådana som Malta, Luxemburg och Cypern (plus några gränsfall som Finland och Island). Numera finns det ett hel härskara av lag som Armenien, Azerbadjan, Slovenien, Makedonien. Georgien, Estland etc etc, lag som på en bra dag kan slå vem som helst men som man ändå anses böra slå om man vill gå till slutspel. Roland Andersson hade tydligen ett resonemang kring hur Bosmandomen påverkat jämvikten mellan landslagen till fördel för de mindre vid presskonferensen i tisdags - Lundh refererar till det, men återger det tyvärr inte. Nån som vet besked?

Anonym sa...

Turkiet och Grekland var väl riktiga blåbärsnationer på den tiden också? Enkla 3-0 segrar var vad man förväntade sig, tom med Laban.

Har Bosmandomen verkligen hjälpt Sverige, som väl måste räknas till ett av de mindre länderna? Äsch.

Anonym sa...

Saxat från Henrik Lemans blogg. Han är irriterad.

***
TV4 skickade till Borås i går en reporter (nej, inte Ekwall, han hade aldrig agerat så oproffsigt) som kallade en av Sveriges mesta landslagsspelare för Teddy Lusitj.
Tror ni en politisk reporter gjort ett inslag om Fredrik Renfält?
Inte jag heller.
Men om det är sport, och det handlar om en person som har ett utländskt namn, då går det bra.
Pinsamt.
***

Jesper sa...

leif e: Åtminstone Turkiet var besynnerligt dåliga. 2 poäng och 5-53 i målskillnad på 14 kvalmatcher mellan 1984 och 1987, med 0-9 hemma mot England i VM-kval 1985 som höjdpunkten. Faktum var ju att även Danmark före Sepp Piontek och Norge före Drillo hörde till detta skikt av lag som vann en eller annan match, men aldrig var i närheten av att kvala in.

Jesper sa...

o sa: Jag som var övertygad om att Leman var Jan Majlards utomäktenskaplige son. Han kanske i själva verket är Bo Hanssons?

Anonym sa...

Skulle Bosmandomen ha hjälpt fotbollens lilleputtar? Intressant. Ser fram emot den förklaringen.

Jag tror också att Europas fotboll är jämnare idag, jämfört med för 15 år sedan. En gissning är att det åtminstone delvis beror på att organisationen på många håll utvecklats från i princip intet (rätta mig gärna, jag erkänner mig okunnig här) sedan murens fall. Det har väl aldrig saknats bra spelare från t ex Ukraina eller Georgien, men deras förbund och landslagsorganisationer var helt nybildade efter Sovjet, och det tar rimligen sin tid att bli konkurrenskraftig. På senare år har Ukraina tagit steget till Europas toppnivå, och fler "nya" stater kommer säkert att göra det.

Jesper sa...

fredrik i: Fan vet om han helt enkelt menade att de stora nationernas landslag har blivit sämre sedan Bosman? Även bland klubblag ser det ut som en viss nivellering ägt rum med tanke på Anorthosis, Cluj och BATE Borisov o deras sensatuonella framfart i Champions League. Fast hue många cyprioter, rumäner och vitryssar det spelar i de lagen vet jag inte.

Anonym sa...

Hmm, det verkar rimligt. Det påstås ju ibland så, men de där teserna är ju minst sagt svajiga. Exempelvis skyllde ju Gerrard på Bosmandomen när England inte gick till EM. Resonemanget var att med så många utlänningar i PL så blev de undanträngda stackars engelska spelarna sämre. (Att de 14 engelska spelare som förlorade mot Kroatien alla klarat den hårdnade konkurrensen och tagit plats i en vässad Premier League tänkte han inte så noga på, misstänker jag.)

Själv tycker jag att slikt snack är nys. Enligt min åsikt har England aldrig haft så många skickliga fotbollsspelare som de har nu.