03 september 2008

Kapitel två i kaptensdebatten, i vilket Turk-Tobbes öde berättas, och där bristen på innermittfältare plötsligt blir uppenbar

Om man basar för ett landslag som till viss del är präglat av grupperingar det förstås svårt att utse en kapten. Vem man än väljer har man premierat det ena eller andra lägret. Henrik Larsson tycks ha stått utanför (eller kanske över) det där, förmodligen eftersom han är den han är och eftersom han kom in i landslaget när de som bildar dagens klickar var på elitpojkläger i Halmstad och sov i sovsäck på Sannarpsskolan.
Därför tror också jag att det hade varit svårt för Lagerbäck att välja Linderoth.
När det gäller Linderoth finns det också mörkare orosmoln. Han verkar visserligen ha blivit kvitt sin envetna skada, men någon central mittfältsplats har han inte tagit i årets Galatasaray. Som Jesper nämnde i en kommentar har han spelat högerback. Jesper antog den härligt positiva attityden att det kunde vara bra för landslaget, men jag är inte lagd åt det hållet.
När Tobbe kom till Galatasaray fick han spela direkt. Han var en etablerad landslagsstjärna, värvad för miljoner och förvaltade förtroendet.
Efter sju matcher satte höften stopp. Ett hårt slag för Galatasaray, och den ende de hade att kasta in var orutinerade 21-åringen Mehmet Topal, nyvärvad från lilla Dardanelspor och med mindre än ett dussin inhopp i a-laget att luta sig mot.
Men, well, den enes bröd...
Mehmet Topal höll sig kvar i startelvan, togs ut i landslaget och slank in i EM-truppen som ett av de sista namnen och började dominera även på landslagsträningarna. När EM var över var plötsligt Mehmet Topal en av Turkiets stora semifinalhjältar: stark, snabb, ung, snygg... vilken tränare skulle flytta på honom i dagsläget? Något säger mig att Linderoth kan bli kvar på den där högerbacksplatsen ganska länge.
Det märkliga är ju att Källström har hamnat i en liknande situation i Lyon: först bänkad, sedan vänsterback. Och Anders Svensson är skadad.
Snart är det bara Daniel Andersson som verkligen spelar innermitt i sin klubb - och mitt i denna röra ska Lagerbäck - kanske - introducera ett spelsystem som ingen har den minsta vana vid.
Hösten kan bli... intressant. Låt oss hoppas att Elm gör en Topal.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Det där var ett skrämmande perspektiv som man kanske inte tänker på. Jag ska villigt erkänna att jag inte hade denna järnkoll på Lindroths tillvaro.
Anders liknar mer och mer en nyckelspelare. Han känns viktigast att få tillbaka i dagsläget, för såväl landslag som Elfsborg, naturligtvis. Speciellt med ett 5-mannamittfält!

Anonym sa...

Nu har ju Lagerbäck visat att hans personliga favoriter kan få spela hur lite som helst och på vilken plats som helst, i sina klubblag, till landslaget kommer de likväl.

Enda (bisarra) undantaget är väl Jocke Björklund, när han harvade i B-laget i Valencia. Vilket, i mina ögon, torde ge minst lika mycket matchträning som att lira i Al-Hilal.

Jesper sa...

Det befängda är att jag hade en tydlig känsla av att 3-5-2-modellen var ett försök att hantera det relativa överflödet på innermittfältare i det svenska landslaget. Och det faktum att vår variant av 4-4-2 inte lämnde utrymme för en offensiv löshäst av Kim Källströms snitt. Nu finns det plötsligt inte alls något överflöd av innermittfältare, utan såvitt jag kan se precis tre - Tobbe, Danne och Kim, med alla de förbehåll och reservationer som Ulf nämner. Tycker under e omständigheterna att alla kombinationer verkar vanskliga. 3-5-2: ja, då blir det Linderoth-Danne bakom Kim på innermittfältet, Sebastian L och Micke N som "wingbacks" och det funkar, om vi bara för matchen (som Mellberg var inne på i sin intervju om saken). Men som sagt - Albanien har hemmaplan, det är börjsn på ett kval när de fortfarande har allt att vinna, det är Sverige som kommer direkt från en stor turnering (traditionellt är det de lagen som har svårt i inledningen av en kvalrunda). Jag kan mycket väl tänka mig att albanerna tar tag i saker o ting o ger oss en obehaglig överraskning, och då ska vi luta oss mot vår trebackslinje. Och vad krävs av backarna i en sån, enligt Ola Andersson: "snabbhet och passningsskicklighet". Låter det som Mellberg, Petter och Majstorovic? Svar nej, nej och nej. Ser faktiskt framför mig hur 3-5-2 i Tirana SKULLE KUNNA leda till ett klassiskt svenskt kvalfiasko, 0-2 i baken och start för ett albanskt fotbollsunder.

Men den gamla 4-4-2-modellen, å andra sidan, har också den sina nackdelar, eftersom den egentligen inte har plats för Kim Källström. Om det ser ut som det gjorde mot Ukraina i maj uppstår det även där ytor som att piggt albanskt lag skulle kunna utnyttja, medan nackdelen är att vi ändå inte skapar så fruktanvärt mycket framåt (i Chippens frånvaro lär vi skapa ännu mindre). Då gäller det att hoppas på en ful uddamålsseger, typ bortsegrarna över Lettland och Island i förra kvalet.

Tja, hur vi än vänder och vrider oss så lär Kim få spela. Kul för honom, i alla fall!

Anonym sa...

Jag fattar inte var allt det här kaptenstjafset kommer ifrån? Det spelar ju absolut ingen roll vem som har den där bindeln.

Innan visste ingen vem som var landslagskapten - och ingen brydde sig ett jota heller. Nu har jag lärt mig att Thern var kapten -94, men vem var då kapten i bronsmatchen när Thern var avstängd? Ingen vet (utom Jesper), för att det är heeeelt ointressant.

Jo, jag förstår nog att svaret (inte på bronsmatchfrågan)är att media ska fylla sina 32-sidors-inför-matchen-bilagor men man behöver ju inte underblåsa dumheterna på denna eminenta fotbollsblogg. Eller har ni svårt att komma på postningar?

Jesper sa...

The answer, leif e, is blowing in the wind. Annars lyder det: Roland Nilsson.

Ulf sa...

leif e: Jag håller med dig. Det är därför utnämningen av henke är så självklar. Folk säger att han är för gammal, men vafan... när han lägger av är det väl bara att utse en ny.
Men jag tror också att frågan blir viktigare, både för utomstående och spelarna, just eftersom det saknas en självklar kandidat.
Så funkar det på de flesta jobb. Så länge man har en naturlig och icke-ifrågasatt chef är det inget man reflekterar över. När chefen sedan slutar utses din gamla kollega/skrivbordsgranne/trätobroder till ny chef och plötsligt har du fått en fråga som kan infektera hela arbetsplatsen...
Nåväl. Jag tror att detta är det sista jag säger i denna fråga...

Ulf sa...

Jesper: Jag tyckte att Mjällby, den ende svensk som spelat 3-5-2 kontinuerligt (i Celtic) på sistone, förklarade det bra under frankrikematchen.
Han menade att det svenskarna måste öva in är att den ena defensiva mittfältaren måste sjunka ner i trebackslinjen när motståndarna kommer i snabba anfall. Det är alltså inte bara yttermittarna som ska lära in ett nytt beteende. Fotnot: Mjällby var inte exceptionellt snabb eller passningsskicklig.

Jesper sa...

ulf: Jag är ju ingen expert så jag citerade Ola A:s kravbild. Vad hade Mjällby för kompisar i Celtics backlinje?

Vad gäller sjunka ner i backlinjen känns det inte som om de svenska defensiva mittfältarna kommer att vara nödbedda.

Grundfrågan känns fortfarande som denna: om vi för matchen så är 3-5-2 bra. Om vi inte för den är det sämre. Jag tycker inte att det känns helt självklart att vi för en match borta mot Albanien, även om vi borde göra det. Den gamla modellen för liknande matcher (Bulgarien borta i förra VM-kvalet t ex) var - de attackerar som idioter den första kvarten, Sverige rider ut stormen o vinner sen med 3-0. Nu är tanken att vi ska ta tag i det redan från början o visa dem var skåpet ska stå. Tja, på ett sätt kan jag gilla det, men det är alltid vanskligt att göra upp räkningen utan motståndaren.

Ulf sa...

Jesper: Jag säger inte emot vare sig dig eller Ola A egentligen. Jag skulle inte ha sagt att Mjällby var klippt och skuren för en trebackslinje. Men jag tyckte att det där med innermittfältet var intressant, för jaghar aldrig tänkt på det. Fast man kanske kan göra på olika sätt. Det kan väl iofs lika gärna vara en yttermitt som halkar ner, det kanske är tycke och smak.
Ur Celtics trebackslinje minns jag mest hulken Bobo Balde. Belgaren (?) Jos Valgaeren spelade också en del.