I slutet av det senaste skandalderbyt håller hundratals människor på Råsundas södra läktare upp en sko i luften. Orden "Upp med Sulan på topp" sjungs med jublande, triumferande röster. Jag är en av dem som studsar omkring i glädje över att ha sett mitt lag kvittera i slutminuten, över att ha sett veteranen Suleyman Sleyman - den ende kvarvarande spelaren från guldåret 2001 - göra sitt första allsvenska mål.
Inom samma läktare har folk tjugo minuter tidigare slängt in pyrotekniska föremål som briserat både i närheten av AIK:s målvakt och hos de inkallade poliserna som kommenderats till platsen för att hindra våldsverkare att ta sig in på planen.
Klackkulturen 2008 rymmer uppenbarligen båda dessa varianter av fotbollsengagemang. Humor, fyndighet, smittande glädje. Och hat, förakt, hot om våld, verkligt våld.
Jag har ju alltid tyckt att det förra dominerat över det senare. Men när derby efter derby slutar i våldsaktioner är det svårt att hålla fast vid åsikten att våldshandlingarna är undantag. Emellanåt känns det som att några håller på att stjäla något från mig, några håller på att ta ifrån mig glädjen över att tillhöra en gemenskap.
Det som stör mig mest i det som händer nu är att det finns grupper med ett direkt uppsåt att ställa till kaos. Om det verkligen hade handlat om enstaka publikuppträden orsakade av infekterade matchsituationer, ja då skulle jag troligen ha överseende och betrakta det som en del av fotbollens historia och själ.
Men det är ju inte så. Det finns inget spontant i att kasta in ett knallskott - sånt kräver planering: måste inköpas, måste smugglas in, måste antändas.
28 augusti 2008
Skosulor i luften v/s nedrivna staket
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Nähä!?
Ett problem med min syn på det hela är förstås att de där "enstaka publikuppträdena" som jag och andra är beredda att tolerera har en fallenhet att bli ett permanent inslag i fotbollen. DN skrev i helgen om situationen i Norge, där man slagit ner tidigt på bråkighetstendenser och tydligen fått en vänligare atmosfär. Men jag måste erkänna att en del i denna linje käns ganska främmande för mig. Bland annat tillät man inte "ultrassymboler". Personer som bär bär kläder eller halsdukar som betecknar tillhörighet till "ultras" kommer inte in på Lilleströms matcher var ett av exemplen.
Vad jag förstår måste man i sin fotbollsorganisation anlita personer som är experter på ultrassymboler för att kunna genomföra en sådan reglering.
Skicka en kommentar