Och solen har sin gång

Ja, ni förstår ju själva: få fotbollsupplevelser kan vara så rafflande som att sitta framför en dator i Skarpnäck och följa slutminuterna av en 0-0-match mellan två lag ur Allsvenskans lägre medelklass på Livescore. Ty eftersom allt den lägre medelklassen eftersträvar är att inte störtas ner till underklassen kan man då hälsa det lilla ordet "avslutad" med ärligt jubel. Ljungskile och Norrköping räknar jag med att ha som buffert mot Superettan, nu gäller det bara att Sundsvall eller Gefle inte får någon lidnersk knäpp, eller möjligen att Örebro och Gais faller genom fullständigt.

Rikard Norling sparkad? Tja, Norlings sociala kompetens åsido - och t o m Ola Andersson lär ha beklagat sig över att det är omöjligt att ta en öl med honom - har få karriärer fått mig att så ofta tänka på Roland Anderssons illusionslösa replik om Jürgen Klinsmann efter Tysklands VM-succé 2006 - "För tre veckor sen var det idiotiskt att bo i Kalifornien och träna Tyskland, nu är det genialt att bo i Kalifornien och träna Tyskland." Norling gör exakt samma sak nu som han gjorde 2006, blandar, ger och dribblar med laguppställningen, fast plötsligt funkar det inte längre. Kan det ha med klubben att göra? Kan det vara en slump att 2006 var det enda året i denna så omotiverat förväntanstyngda klubbs moderna historia när det INTE fanns några omotiverade förväntningar på laget?

Det är den där mediala ekoeffekten som gör mig lite trögjublad i fallet Robin Söder också? Jag har ju haft fotbollen på visst avstånd i sommar och inte sett pågen spela. Men när jag läser de braskande krönikorna är det omöjligt att inte få flashbacks till den där djurgårdsynglingen med hårbandet i våras (RA-JA-JA-JA-JA-LAKSO tror jag att Olsson skrev vecka ut och vecka in?) eller Johan Oremo förra året. Eller till själva primalupplevelsen, Ullevipubliken som skanderade Yksel Osmanovskis namn inför EM 2000. Det oprövade är alltid lösningen, och när det visar sig inte funka finns det alltid nåt annat oprövat att drömma om.