Tyckte Schweiz påminde lite grann om Sverige 92: ett intensivt och taggat hemmalag som gick på mål betydligt snabbare än sina mer namnkunniga motståndare. Sen blev det plötsligt snabbspolning framåt till Brolins fotled. Det tog i hjärtat att se Alexander Frei gråtande gå av plan: tänk att behöva inse att hemmaturneringen är över efter 44 minuter. Hoppas det inte blir så.
Men det var fan vad fula tröjor schweizarna har. Emblemet på bröstet ser ut att vara designat av samma en som gjorde om sossarnas ros och siffran på ryggen verkar komma från en gammal matrisskrivare. Där leder tjeckerna på poäng. Liksom numera på plan.
Och så tycker jag att det alltid är en lika kass idé att låta solosångare framföra nationalsångerna. Blir aldrig ett tempo som lämpar sig för allsång. Men det kanske är meningen? Åsynen av de snörräta raderna sittande åskådarna fick mig i en blixt att förstå allt vad Hagström och hans kompisar säger om värdet av ståplats.
07 juni 2008
You can Czech out anytime you want.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
I övrigt kändes ju annars Tjeckien väldigt mycket som Sverige traditionellt: inget eget spel, bara gediget positionsspel och sen ett skitmål. Fan vad trist det måste vara att hålla på ett lag som möter Sverige (upptäckte jag efter 87 minuter, då jag höll på Schweizarna).
Två frågor:
* När började kommentatorerna säga "han ställer en fråga" i tid och otid, och när slutade de säga det? Har en känsla av att det började med typ Jens Fjellström/Pelle Blohm, men nu har det i princip dött ut (undantaget Fjellström en gång i går, det var så jag kom på att i n g e n säger så längre.
* När började kommentatorerna säga "omställningar" istället för "kontringar". Man ska väl fan kalla en spade för en spade?
hans: Ola Andersson var en trägen företrädare för den där förhatliga "ställer-en-fråga"-frasen. Mitt favorithatobjekt bland dagens klyschor är när de pratar om att "såra" sin motståndare.
Skicka en kommentar