Livet en schlager

En tjej från P1 Morgon ringde mig förra veckan. De skulle göra program om fotboll och nationalkaraktärer och undrade nu om jag inte höll med om att "vi svenskar" alltid trodde att vi var mycket bättre än vi var och därför alltid hade överdrivna förväntningar på de våra. Dt skulle gälla Eurovisionsschlagern likaväl som fotbolls-EM. Nja, sa jag, i fotboll fungerar konceptet mycket bättre. Där spelar det ju ingen roll om hela södra Europa tycker att vår fotboll stinker eller om Armenien, Moldavien, Serbien och Långtbortistan har gaddat ihop sig för att stödja ryssarna - de måste ju ändå slå oss på fotbollsplan. Det var ett så tråkigt svar att jag inte fick vara med i programmet. Men idén måste ha legat och skvalpat omkring på nåt sätt, för på nationaldagen såg jag att det det var nån som förespråkade den på Expressens ledarsida.

Fast slår jag upp tidningarna eller slår på tv:n kunde det lika bra ha varit schlager-EM. Jag hade nästan glömt hur det var -mediernas enorma självbespegling, anklagelserna mot landslaget för att mörka och hymla, det systematiska utnyttjandet av varenda tillfälle då de inte mörkar och hymlar för att frambesvärja en KRIS. Herregud, jämfört med Rehhagels Grekland verkar ju Lagerbäcks Sverige öppet som ett AA-möte.

Tänk att Roy Hodgson varit förbundskapten i Schweiz förresten. Jag undrar vad han skulle ha gjort om hans spelare gjorde en sån pushup som den igår. Jag fick slå upp namnet på den där lille typen med mustasch i Hodgsons schweiziska landslag, han som gjorde ett sånt snyggt frisparksmål mot USA i premiären av 94-VM. Han hette Georges Brégy och var 36 år gammal redan då, men det kändes som de kunde ha behövt honom igår.

Känns som matchen mellan Schweiz och Turkiet nu har ännu bättre förutsättningar tt bli en ska vi säga laddad historia...