Kraft durch Schadenfreude

Jag brukar ofta tänka på en intervju jag gjorde med gamle Assyriskaliberon Zoran Manovic. Han tyckte att det tjatades alldeles för mycket om att kämpa i svensk fotboll. "Kämpa gör man om man inte är tillräckligt bra. Om jag sätter min pappa på plan, vad ska han göra? Han ska kämpa!" Österrike igår var en snygg illustration. Kämp, kämp, och så fort de kämpat fram bollen i närheten av straffområdet så var det en passning som slant eller nåt annat som gick fel. Inte så konstigt att de lyckades göra ett mål under detta EM och det på straff. Kändes som en historiens ironi att det var dessa österrikare som en gång i världen utvecklades passningsfotbollen - den centraleuropeiska, bollsäkra tradition som Zoran Manovic representerade uppstod ju just i Wien för sisådär en åttio år sen. Och länge betraktade österrikarna tyskarna som lite vulgära uppkomlingar på fotbollsområdet, klumpiga hantverkare och friidrottare som odlade kraft och själlös effektivitet på den skapande fantasins bekostnad. Matthias Sindelar och Hugo Meisl roterade nog i sina gravar igår.

Sen var det ju ändå trevligt för österrikarna att de fick så pass god utdelning av att vara så pass dåliga. Tre baklängesmål, chansen till avancemang kvar i sista omgången och bara 0-1 mot Storpotäten, det får de vara nöjda med. Misstänker dock att Cypern eller Albanien skulle ha kunnat hävda sig precis lika bra om det var EM hemma hos dem.

Turneringens stora besvikelser för min del hittills: Polen, Schweiz och Grekland. Inte särskilt överraskad varken av att Turkiet eller Holland gått så bra som de gjort eller att Frankrike och Italien hackar. Och vad Tyskland beträffar tänker jag vänta till matchen mot Portugal innan jag utfärdar nåt omdöme. Det mest graverande hittills är att Joachim Löw är skrämmande lik Patrick Ekwall. Det var väl därför han blev uppvisad på läktaren igår.