För att ett ögonblick släppa dagens matcher vill jag påminna om ännu ett Majlardskt mästarprov. Häromdagen excellerade han dock inte främst språkligt, det var i tanken som det kristallklara lyste. Eller vad sägs om:
"Lek med tanken att Kalmar FF:s framgångsrike brassevaskare Nanne Bergstrand skulle gå ner i åldrarna på sina årliga resor till Rio och installera en hel akademi pojkar från Brasilien i träning på Fredriksskans. Skulle det känna rätt om en sådan import sedermera sprang ut på nya nationalarenan i Solna i blågul landslagsmundering?"
eller:
"En gutt är inte alltid en gutt även om han är norsk medborgare."
I artikeln passar han också på att fördöma det han kallar "värvningen" av Ludmila Narozjilenko, sedemera Engqvist, som avskräckande ur en moralisk synvinkel även bortom dopningen. Det moraliskt avskräckande är alltså att Ludmila först tävlade för Sovjet och sedan blev ihop med Johan Engqvist och flyttade till Sverige och började tävla för Sverige. En gutt är inte alltid en gutt.
Nog för Majlards hat mot exempelvis Zlatan ofta haft rasistiska undertoner, men det här tar ändå priset.
14 juni 2008
En gutt är inte alltid en gutt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Majlards text påminde om ett resonemang om Zlatan som sd-ledaren Jimmie Åkesson förde för ett år sedan, när jag intervjuade honom för Sydsvenskan:
"Sd:s Mattias Karlsson nådde ut ganska långt med sin kommentar i Ekot om att Zlatan Ibrahimovics kroppsspråk och sätt att prata inte är svenskt, i hans ögon.
- Jag delar Mattias resonemang. Men så länge vi inte har frågat Zlatan själv är det ointressant. Jag är inte alls säker på att han skulle säga att han är svensk.
Jimmie Åkesson är fotbollsintresserad och fanns på läktaren i Portugal när Zlatan gjorde sitt mytomspunna klackmål mot Italien i EM 2004. Han jublade och kände lycka när bollen gick in, säger han.
Just då var Zlatan svensk för dig?
- Han spelade i alla fall för Sverige. Sedan om han var legosoldat eller inte, det vet jag inte."
Jag kan förstå resonemanget bakom Majlards krönika - Tunisien slog Marocko i finalen på afrikanska mästerskapen 2004 tack vare två mål av Dos Santos, en brasse spelandes i en tunisisk klubb som naturaliserades några månader före slutspel. Men då krävs det att resonemanget är kemiskt rent från varje antydan till främlingsfientlighet. "En gutt är ingen gutt" skrev Majlard, och tog som exempel en svart norsk sprinter. Med tanke på hans hållning till (mot?) Zlatan är han inte rätt man att skriva en dylik krönika utan att misstänkas för fördomsfullhet.
Svenskar är extremast när det gäller att vara rädd för att VERKA vara rasister. Huvudsaken är att det SER UT som att man inte är rasist.
Majlard är ju enbart emot en landslagsfotboll med värvningar.
Om landslagsfotbollen blir värvningsbaserad behövs den ju inte längre - då blir den ju bara ytterligare en klubblagssfär, och vi behöver inte två sådana. När man värvas till AIK så värvas man samtidigt till Sverige - så skulle det bli.
Polens Guerro hade spelat i ett polskt klubblag i två år. Sen gav presidenten honom ett medborgarskap.
Det är helt ofattbart att någon kan tycka att landslagsfotbollen ska innehålla sånt.
Här snackar vi bara om att man gärna får byta nationalitet i verkliga livet - men att man inte får använda den till att spela för det nya landets landslag (i TÄVLINGSmatcher). UEFA/FIFA äger tävlingsmatcherna och kan stänga av vem som helst från dem.
Det finns ett helt fungerande regelverk vad gäller landslagsfotboll - man får inte BYTA landslag. Har man en gång spelat för Brasilien, Marocko eller Polen får man inte byta till Tunisien, Sverige eller USA. Det är den grundläggande skillnaden mot klubbfotboll och anledningen till att Ludmillafallet inte skulle kunna äga rum inom fotbollen. Jag kunde kanske önska att Fifa/Uefa skulle införa nåt slags karenstid så att man först fick spela för landslaget sedan man varit medborgare typ ett år, det skulle hindra den här sortens snabbvärvningar som Polen ägnat sig åt i fallet Guerrero. Men i övrigt - folk har faktiskt rätt att byta nationalitet, så funkar världen.
Och vad gäller Majlard är han den han är och man kan aldrig befria sig från känslan av att han har något förstulet personligt skäl att driva sina kampanjer - att Zlatan inte har hälsat på honom nån gång, att någon inte har visat hans expertis tillbörlig respekt i något annat sammanhang.
Man kan inte räkna med att man förstår vare sig hur Majlard tänker eller skriver. Om man väljer att läsa honom får man se det som ett litet pyssel där man försöker gissa vad som har hänt, ungefär som man löser sudokun och den där kvadraten med bokstäver man ska bilda ord av på svd:s knep och knåp-sida. Men det är inget man ska lägga för mycket energi på.
Man får byta nationalitet, men UEFA/FIFA (och opinionen av fotbollsfans) får bestämma om man ska kunna använda nationaliteten just till att spela tävlingsmatcher för det nya landets landslag. (I träningsmatcher skulle vi redan nu kunna ställa upp med allsvenskans brassar.)
Att man inte kan byta landslag är en viss skillnad gentemot klubbfotbollen, men den är inte tillräcklig.
Jag är förvånad att inte större opinion emot detta har skapats i övriga Europa - övriga Europa brukar inte vara lika pk som Sverige.
Antingen tycker man att det är en mänsklig rättighet att alla ska ha chansen att komma till ett så bra landslag som möjligt eller så tycker vi att det är bra som det är.
Daniel: menar du att folk som bytt medborgarskap inte ska få spela för sitt nya landslag överhuvudtaget? Det skulle leda till långtgående och ganska omänskliga konsekvenser - invandrarländer som USA och Australien skulle en gång i tiden inte ha kunnat ha några landslag överhuvudtaget. Faktum är att reglerna är mer rigorösa nu än de var förr i tiden - så sent som 1966 fanns det en ex-argentinare i det franska landslaget och gamle Puskas spelade VM både för Ungern (54) och Spanien (62). Faktum är också att länder som Irland och Skottland alltid aktivt har letat efter spelare i England med irländskt o skotskt påbrå för att kunna använda i landslaget, precis som italienarna kört sin "oriundi"-politik ända sen 30-talet o importerat sydamerikaner med italienskt påbrå. Kolonialmakter som Frankrike, Holland och Portugal har gladeligen använt sig av spelare från Nordafrika, Surinam resp Mocambique (Eusebio 1966 var det stora exemplet, men minns jag rätt är väl även Patrick Vieira född i Senegal). Folk flyttar i denna värld. Sen håller jag med om att möjligheten att Quatar plötsligt importerar 11 brasilianare inte är så lockande, men den naturliga lösningen ät, tycker jag, en viss karenstid mellan medborgarskap och tidpunkt då man är spelklar för det nya landslaget.
Man kan göra (sällsynta) regelundantag om även själva landet är yngre än 35 år. Och man kan se till så att människor som tillsammans med sina föräldrar kommer till ett land av samhälleliga skäl får spela för det nya landslaget.
Men inga landslagsspelstillstånd för människor som kommer av fotbollsskäl.
Denna debatt är inte politik. UEFA/FIFA är underhållningsföretag. Likt internationella musikaler kan man bestämma vilka som får vara med på scen och inte.
Skicka en kommentar