Det gamla Tyskland och det nya

Kroatien-Tyskland: då tänker jag på två symboliskt laddade möten på nittiotalet, när Kroatien var en mycket ny fotbollsnation och Tyskland en mycket gammal.

På Old Trafford i EM-semifinalen 1996 minns jag att det var tyskarna som var sitt gamla jag, det lag man trots VM-misslyckandet 1994 ändå alltid väntade sig från deras sida, de som på nåt sätt alltid vann till sist. Var det Dieter Eilts om rusade på en kroat, blev bortfintad och fortsatte rakt in i ett reklamplakat? Bara för att komma på fötter igen, rusa in på plan och sno tillbaka bollen från den intet ont anande kroaten. Davor Suker gjorde mål efter en otrolig sulfint, Slaven Blic - som var spelare då - satte dobbarna rakt i bröstet på den liggande Christian Ziege och tyskarna vann naturligtvis till sist över all denna slaviska kombination av briljans och brutalitet genom ett mål av Mattias Sammer.

Och bara två år senare, i Frankrike, var det gamla Tyskland dött. 0-1-underläge i halvtid, en man utvisad och ändå tror jag att alla vi som hade varit med ett tag väntade oss att tyskarna skulle nästla sig ur greppet, kvittera och vinn, bara för att de alltid gjort det, bara för att det var deras fullständigt unika kvalitet. Men det gjorde de inte. Olaf Marschall på topp ihop med tre andra anfallare och det enda som hände var att kroaterna lugnt kontrade in både 2-0 och 3-0. Och det Tyskland vi had känt och respekterat (men kanske inte älskat) var plötsligt borta, och då saknade man det på något sätt, precis som man alltid saknar en personlighet man vant sig vid.

Sedan 2006 finns det ett nytt Tyskland. Ska bli kul att se det ikväll.