Så här efteråt

Så är det väl, att bakom allt som skrivs och görs, bakom allt arbete som utförs, finns en historia som bara den som gjort det känner till.

Jag tittar på den lilla boken jag har ägnat det senaste halvåret åt - "Blågult, en historia om fotbollslandslaget"- och tänker på dagen när jag fick idén. Det var en solig sommardag och jag gick hemma i en lägenhet med smutsiga fönster. Min ettochetthalvtåring sov i rummet bredvid och jag hade ett äktenskap som höll på att gå åt helvete. Jag började putsa fönstrena och sa till mig själv att jag var tvungen att konfrontera tanken jag bara ville fly från: var skulle jag göra av mig om det blev skilsmässa? Och jag insåg att jag måste ha en arbetsidé som tog upp all min tid, hindrade mig från att falla samman och gå ner mig, och samtidigt var tillräckligt väldefinierad för att jag skulle kunna förverkliga den under ordnade former. Då slog mig tanken: hundra år sen första landskampen, ett EM som låg och väntade. Jag tog upp telefonen och ringde Tobias på Offside.

Det var ett halvår sedan dess. Det var ett halvår av ångest, kamp och sömnlöshet - tankarna på allt som höll på att falla ihop, oron för de mina tre barn som jag älskar över allt annat i världen - innan jag till sist gav upp och la vigselringen i myntfacket på min plånbok. Det var också ett halvår av intensivt arbete. När jag ser på resultatet frågar jag mig ängsligt om det bär spår av de omständigheter den blev till under. Och då talar jag inte bara om de mentala: jag stötte också på ett material som var betydligt mer svårhanterligt än det jag hade att göra med när jag skrev min historia om fotbolls-VM för två år sen. Detta var större, detta involverade både intervjuer och arkivmaterial, detta krävde en betydligt noggrannare avvägning när det gällde att välja rätt avstånd till det som skulle berättas. Detta tvingade mig också - ett problem som andra skribenter kanske känner igen - att skriva om ämnen jag hade skrivit om tidigare (VM 74, VM 94), med allt vad det kan innebära av skräck för att upprepa sig. När jag läste Gunnar Bergdahls fina recension i HD idag och hörde honom efterlysa ännu fler samtidshistoriska kopplingar, ännu fler samhälleliga paralleller och resonemang, kunde jag inte låta bli att nicka medhåll. Det var många gånger under arbetets gång jag önskade att jag hade haft mer tid på mig, att jag hade hunnit läsa hundra gånger så många tidningsklipp, intervjua hundratals ytterligare människor och haft ett par år till att putsa stilen och fördjupa resonemangen på.

Men så här blev det. Trots allt en bok jag är väldigt nöjd med. Sedan hör det till sakens natur att det finns en dimension av den som bara räknas för mig och bara kan räknas för mig; men den är jag stolt över.