Äras den som äras bör!

Jag såg Helsingborg-Halmstad på min lokala sportbar och tyckte att det var en jättebra allsvensk match i högt tempo (det kan delvis bero på att TV4:s ljud var nerskruvat och min ljudkuliss i stället var från Barnsley-Cardiff på en annan TV).
En av de fina prestationerna stod Martin Fribrock för. På egen planhalva slet han sig loss från Erik Wahlstedt, drev bollen 40-50 meter, tittade åt höger, tittade åt vänster, hittade ingen att passa, så mitt på Helsingborgs planhalva drog han till. Ett hårt pressat skott med en äcklig studs framför Daniel Andersson, och perfekt placerat stolpe in.
Det tog en sekund, sedan sa grannen vid bardisken: ”Vilken målvaktstavla!”
Suck.
Jag vet att jag själv skrev häromdagen att Allsvenskan inte är mycket till liga. Jag ska aldrig säga så igen, för det finns ett mindervärdeskomplex och en jantelag kring Allsvenskan som jag inte vill vara med och bidra till. Jag kan själv sitta på läktaren eller framför TV:n och muttra över professionella spelare som inte kan träffa rätt med ett inlägg. Men, med det sagt måste vi bli bättre på att berömma de prestationer som faktiskt är bra.
Varje gång någon av Allsvenskans professionella fotbollsspelare gör något bra eller lyckat på planen dyker det upp glädjedödare, i vardagsrumssoffan eller i medierna, som säger ”det där gör han aldrig om” eller ”en riktig lyckträff”.
Prestationen som ska hyllas är väl Fribrocks löpning och skott, i stället för att klaga på att Daniel Andersson släppte in et hårt skott vid stolpen?

Det fortsatte i går när Stefan Ålander lobbade Rami Shaaban från halva plan. Magnus Hedman hade en lång och konstruerad utläggning i Fotbollskanalen om hur Shaaban skulle ha stått närmare sitt mål och jag förstod ingenting. En simpel journalist ska väl inte ge sig in i diskussion med en gammal landslagsmålvakt, men jag har aldrig sett en målvakt stå innanför eget målområde när bollen är i spel på mittplan. Varför detta ständiga sökande efter syndabockar? Kunde vi inte fått en lång analys av Stefan Ålanders speluppfattning och perfekta tillslag i stället? Hammarbylägret med Tränar-Tony i spetsen gjorde det i viss mån, men hittade en annan syndabock: Petter Andersson, som missat en tunnel på mittplan när Ålander fick bollen. Men det måste förstås vara okej att försöka dribbla på mittplan.

Det finns ett ännu värre tecken på återkommande underskattning av allsvenska spelare. Det är den närmast obligatoriska intervjufrågan efter att någon har gjort något riktigt snyggt: ”Var det meningen?” Eller möjligen ”Siktade du?”
I Göteborgs-Posten i går fick till och med Niclas Alexandersson argumentera för att hans snygga volleymål till 4-1 mot Örebro faktiskt var meningen.
”Ulf, jag läste en artikel du hade skrivit häromdagen, där fanns en bra formulering. Var det meningen?” Onekligen ett effektivt sätt att ta ner någon.

Eftersom ingen målvakt står innanför målområdet när bollen är i spel på mittplan är det alltid möjligt att göra mål från mittplan med en perfekt lobb. Att det händer sällan beror på att det är svårt. Applåder till Ålander som lyckades.

Apropå Helsinborg-Halmstad: Den stora hjälten var förstås HBK-målisen Marcus Sahlman. Onekligen en skön revansch för en kille som under en kort karriär hunnit med så märkliga saker som att 1) debutera i Allsvenskan som utespelare och 2) vara petad av Conny Johansson.