About suffering they were never wrong

För någon månad sen satt jag på Ljud- och Bildarkivet på Karlavägen och såg om gamla fotbollslandskamper. Det var många overkliga upplevelser, från den mintgröna kavaj Staffan Lindeborg bar under EM 1992 till det faktum att det alltid verkar ha blivit avbrott på kommentatorsljudet i varenda landskamp Sverige spelade förr i tiden, men det som etsade sig fast mest i minnet var en scen från matchen mot Costa Rica i VM 1990. Jag satt och körde situationen vid Costa Ricas kvitteringsmål gång på gång för att försöka se varför Glenn Strömberg egentligen ramlar när frisparken slås och vems fel det egentligen är att Roger Flores får stå helt omarkerad och nicka in bollen (Strömberg skyllde på Johnny Ekström). Men det jag minns mest är att man längst fram i bilden ser en svensk avbytare (jag tror det är Roger Ljung) som värmer upp med ryggen åt målet, och som inte en enda gång ser ut att lägga märke till den katastrof som utspelar sig bakom hans rygg. Säkert var detta en outhärdligt pretentiös reaktion, men jag tänkte genast på W H Audens dikt "Musee des Beaux Arts", som handlar om hur lidandet alltid äger rum medan andra människors vardagsliv pågår som vanligt runtomkring, och tar en målning av Breughel som utgångspunkt:

In Breughel's Icarus, for instance: how everything turns away
Quite leisurely from the disaster; the ploughman may
Have heard the splash, the forsaken cry,
But for him it was not an important failure; the sun shone
As it had to on the white legs disappearing into the green
Water; and the expensive delicate ship that must have seen
Something amazing, a boy falling out of the sky, had somewhere to get to and sailed calmly on.

Och vad jag skulle komma fram till var att en liknande upplevelse drabbade mig på Råsunda igår. Jag satt några rader ovanför där båda lagens avbytare värmde upp, och jag måste säga att på dem kunde man inte se att deras lag just höll på att kämpa om viktiga allsvenska poäng några meter därifrån. Bojan Djordjic och Erik Sundin sprang till och med och småskrattade med varandra (jag antar de känner varandra sen pojkfotbollen i Stockholm). Allra längst nere vid hörnflaggan, längst bort från den egna bänken, höll sig Michael Mensah, och nog tyckte jag att han demonstrativt tog några extra sekunder på sig när Alf Westerberg kom springande och ropade på honom för att han skulle bli inbytt.

Annars:

*Stor respekt till Mattias Thylanders sätt att värma upp i kortärmat.

*Stor respekt till Mattias Thylanders sätt att alltid befinna sig där bollen är på mittfältet.

*Inte så stor respekt till Mattias Thylanders sätt att behandla bollen när han väl får tag på den (och hans sätt att alltid liksom ta ett djupt andetag och ta sats i vad som känns som flera minuter när bollen dyker upp ett par meter framför honom).

*Stor respekt till återvändande PR-geniet Derek Boateng och hans rastamansätt att sköta halvtidssnacket. "I'm really happy to be back... AIK is very special..." Jämföra AIK och Beitar Jerusalem? "You cannot compare anything to AIK". Komma tillbaka till AIK nån gång? "In football, anything can happen." Sen drog han de svenska fraser han hade lärt sig ("fy fan, helvete"), kramade gamle lagkompisen Kristian Haynes fast han är i TFF nuförtiden och spred i allmänhet positiva vibrationer över hela Råsunda. Kan de inte flyga in honom på varje derby?

*Stor respekt, trots allt, till Michael Mensah. Eftersom jag paraderat som fredsapostel på tal om stockholmssupportarna är det med viss blygsel jag avslöjar att jag helhjärtar sympatiserade med Mensahs besinningslösa kapning bakifrån av den äckligt findribblande Bojan Djordjic när TFF tappat bollen och det var en minut kvar.

*Tveksam respekt till Magnus Andersson. Fan, denna fantastiska inledning med ribbskott och allt och sen tappa bollen så onödigt före AIK:s mål. Trots allt är han ingen forward, Prahl.

*Allmän respekt till Jonas Bjurström. Kunde det inte vara en idé att ge honom bollen så fort Thylander hade erövrat den, istället för att låta Thylander försöka sköta en speluppbyggande roll han inte riktigt är lämpad för?

*Motvillig respekt till Ivan Óbolo. Som vi sågade honom i första halvlek, jag och Svante, hans allmänna primadonnelater, hans sätt att förnärmat peka på sig själv istället för att ta löpningar för att få passningar, som vi undrade om ett smånervöst lag som AIK verkligen hade råd med en sån spelare. Sen fick han den där chansen i andra halvlek och vi tittade på varandra och konstaterade att där fick vi.

*Häpen respekt till Andreas Drugge och hans frisyr. Vem hade trott att Elfsborgs pannbandsgeneration skulle få sin sista levande avläggare i Trelleborg?

*Ständig respekt till Tom Prahl. Hans sätt att personligen plocka upp alla koner efter TFF:s uppvärming, hans indignerade pantomim vid sidlinjen sedan Jens Sloth som siste man tappat bollen och gett Miran Burgic fritt lopp mot mål - en träffsäker imitation av Sloths sätt att ta emot bollen så att han samtidigt förlorade tyngdpunkten och fick bollen för långt ifrån sig. Man känner verkligen att det är sånt som får en man som Tom Prahl att på allvar bli upprörd.

*Lite allmän sorg över resultatet. Jo, det som är bra med att vara TFF-anhängare är att 0-1 mot ett rikemanslag på bortaplan är något man kan leva med, och det är bättre när målet kommer i 48:e minuten än i 88:e. Men detta var ju ett darrigt AIK och TFF hade gott om chanser att göra mål. Det traditionella TFF byggde på att aldrig göra defensiva misstag, inte skapa så mycket framåt men göra mål på de chanser som bjöds. Här gjordes det minst tre defensiva missar (varav ett blev mål) och skapades en hel del framåt (utan att det blev mål). Tycker nog att Mensah gör större nytta på plan än när han värmer upp nere vid hörnflaggan.