Året var 1996. Trelleborgs FF, som hade legat på betryggande avstånd från det nedre strecket, lyckades förlora samtliga matcher mellan den 21 och 25 omgången och åka ner på nerflyttningsplats. Ändå ordnade sig allting som genom ett mirakel. Örgryte bortaslogs i sista omgången samtidigt som Djurgården stöp mot Öster på Stadion. Sedan besegrades Hammarby i kvalet, efter en klassisk raket av Rami Rantanen på Vångavallen. TFF kvar i Allsvenskan, Hammarby och Djurgården till div 1 Norra, hela Sverige jublade...
Ja, ni hör, jag har kommit dithän att jag måste försöka trösta mig med historia. En blick på det avslutande programmet avslutar att det mesta ser becksvart ut för TFF. Helsingborg borta, AIK och Hammarby hemma och IFK Göteborg borta; och minst tre poäng, troligen fler, som måste skaffas. Det värsta är att man inte ens kan kalla det orättvist, för om BP kan ta poäng av HIF borta så borde TFF kunna göra detsamma (bara det att jag är övertygad om att så inte blir fallet) och om TFF kan förlora mot Kalmar hemma så måste BP och Örebro kunna göra detsamma (fast jag är rädd för att de inte gör det). Och AIK hemma, där vill jag ha tre poäng så jävla mycket, av alla tänkbara skäl, att jag är övertygad om att det blir noll. Återstår Hammarby hemma, och det är där jag får hoppas på att tidsfönstret ska öppna sig som i en science-fiction-rulle och Rami Rantanens kanonkula komma susande från 1996. Den här gången skulle väl ingen hammarbyare tycka att det behövde leda till ett grishuvud på klubbhustrappan?
24 september 2007
Historiens tröst
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Det jobbigaste är ju att "egen kraft" inte tycks finnas. Tydligen hade Rydström & co insett att mycket kretsar kring Thylle på mitten och skar därmed av ungefär alla anfallsvägar TFF hade. Jag var inte där själv, men jag ringde runt och frågade och alla berättade om total KFF-dominans. Lite skillnad från mötet på Fredriksskans.
Var du tvungen att dra upp Rami Rantantanen? Jag hade lyckats förtränga ett av mitt fotbollslivs bittraste ögonblick.
Heja BP.
Dagens resultat däremot: jag har nu blivit religiös. Imorgon klockan 21 kan jag åter vara en arg hedning.
På något sätt kan man ju tycka att Bajen vann stockholmsderbyt i afton. Jag gläder mig. Sen hoppas jag av hela mitt hjärta att Trelleborg samlar ihop nio poäng och petar BP ur allsvenskan, av så många skäl att de inte går att räkna, och för att de är ointressanta för en TFF-supporter. Vilka poäng jag tycker de borde ha den goda smaken att tappa behöver väl inte sägas?
Ointressanta är nog alla mina skäl utom ett, som kanske kan glädja en TFF-supporter med ett socialt patos? Jag är rullstolsburen. Vångavallen har sen ombyggnaden i början av detta millenium fått utmärkta rullstolsplatser. Att se Bajens bortamatch där är en trevlig utflykt att göra från släktens sommarnäste i mitten av Skåne som bas.
Ullevis rullstolsplatser är mycket fina också, men det är en väldigt liten sektion och jag inbillar mig att det är lite trångt. Men platserna är mycket bra. Där ska man ha rätt färger för där sitter Blåvitts mest berömde supporter genom tiderna.
Bra att arenorna tänker på sådant.
studiomannen: Jag hoppas Gud även i fortsättningen finner för gott att bevisa Sin existens för dig.
Han får gärna bevisa den för mig också.
Och neander - det var ytterligare ett gott skäl att gilla TFF. Låt oss hoppas att Helsingborg har den goda smaken att fortsätta sitt allmänna kollapsande i nästa omgång.
På söndag ska jag jobba på Örjans Vall. Jag tror att HBK varit bortglömda (för vilken gång i ordningen?) även om man besegrat BP helgen som var. De möter både Elfsborg och Djurgården innan slutomgången.
Men först gäller Gefle och jag har sett Gefle slå HBK förr på Örjans. Men nu klarar de nog inte det. Jag gillar annars de tränarnas kamp: Andersson vs Ohlsson. Klart roligare än Norling-Jonsson! :-)
...vilket återigen får mig att stilla undra över varför Conny Karlsson inte SKRIKER? När han var lagkapten i Blåvitt hördes han ända upp i klacken.
studiomannen: Den som skrek på Vångavallen skulle bli rädd för sin egen röst.
studiomannen: Jag såg Blåvitt-Bajen 2001 då Jonas Lundén gjorde matchens enda mål på inspel från Martin Eriksson, om jag minns rätt, på Gamla Ullevi. Platserna på innerplanen var ingen höjdare, men David Lega, som är en gammal bekant, satt bredvid mig.
Han har inte fått den berömmelse han förtjänar, tycker jag.
Jag har betydligt bittrare minnen än när Rami Rantanen slog in målet mot Bajen -96.
Det vat till exempel ännu bittrare att vid utdelningen för Årets Mål senare samma säsong höra och se en hånflinande Rami svara på frågan hur många mål han hade gjort den säsongen.
Ett betydligt bittrare ögonblick. För mig i alla fall.
Skicka en kommentar