En ganska angelägen debatt om fotbollsvåldet förs nu, eller kanske redan har förts (jag är dålig på att hänga med ibland) på annat håll just nu. Vad gäller Kepplers inlägg så tror jag att man måste vara hycklare om man inte erkänner att man förstår vad som är lockelsen i våldet - herregud, vem har inte fantiserat om att vara med i krig, vem har inte drömt om att slåss till sista man vid sina kamraters sida eller rida till storm mot Minas Tirith med Rohans ryttare i gryningen? Men det är precis som med otrohet - man kan förstå lockelsen, men man är ändå ansvarig för hur man hanterar den.
08 augusti 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
*suck* Om människor bara lärde sig ta hänsyn till varandra, så kan väl de som vill det få banka skiten ur varandra?
När den anonyme killen berättar om suget efter kicken känner jag igen det från missbruksvärlden. Sen kommer jag ofrånkomligen att tänka på låten Kiss Me Deadly:
"Another battle was won and lost,
Down The Bishops End last night.
Spotlights pick the kids in triumph
With a thousand scarves in flight, see how they run.
Spring from the terraces in black and white,
Young and old into the fight.
Having fun
In South West six.
With violence for a fix.
Kiss me deadly tonight."
Den bärande raden är den näst sista; det är det och bara det allt handlar om.
Framför allt tycker jag hela episoden visar vilket nys det är när folk säger att den här typen av våld bara drabbar de som är med på noterna. En våldskultur kommer förr ller senare att dra in andra människor också, eftersom det är vad det i grunden handlar om - att skaffa sig makt på andra människors bekostnad.
Jesper, du har rätt till en viss punkt. Men du glömmer adrenalinkicken, den handlar inte om makt, den handlar bara om kicken. Jag lovar att anonym lika gärna skulle kunna gå igång på tjack eller kola.
sånger: du har säkert rätt. Vilket säkert visar att jag inte har varit med om nåt sånt här själv - bara läst Buford och andra.
Skicka en kommentar