Bra sätt att hantera dumhuvuden igår. Avbryt matchen, låt det kollektiv där de vill gömma sig stöta ut dem, släng ut dem och börja matchen igen. Sen vill jag se dem med omedelbart verkan avstängda från allsvensk fotboll resten av säsongen. Allra helst hade jag velat slippa tänka på människor av det slaget, precis som jag hade velat slippa tänka på människorna som attackerade barnfamiljer på After igår.
Skönare att vara på Chinateatern igår och se Gillian Welch och David Rawlings. Jag erkänner att jag tycker att musikupplevelsen begränsas när man pressas ner i en trång biografstol och tvingas be åtta människor vinkla om knäna för att man felberäknat före-konserten-ölen och preventivpissningen, men när Welch och Rawlings gjorde "Daniel in the lion's den", "By the marks", "Jackson" som extranummer och "Long black veil" som avslutning, utan mikrofoner, inför en andäktigt tyst lokal, då brydde jag mig inte en sekund om det eller nånting annat. "För den osannolika eventualiteten att någon skulle känna sig för uppbyggd eller uppsluppen av konserten hittills tänkte vi spela en murder ballad" sa David Rawlings vid ett tillfälle. "Ett krav från bluegrassmusikernas fackförening." Men poängen med bluegrass är naturligtvis att alla fula, destruktiva känslor faktiskt kan transformeras och bli upplyftande och uppbyggliga. Fotbollen kan åstadkomma detsamma ibland, fast tydligen inte just igår.
02 augusti 2007
Hell among the yearlings
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Au contraire, my dear Watson!
När jag gick hem igår från Söderstadion var jag verkligt stolt. TV-bilderna visar tydligt vad jag pratar om. Alla på klackläktaren pekar ut samme man för vakterna. Ingen tvekan om vem som är skyldig, och reservbegåvningen i fråga släpas ut.
Synnerligen uppbyggligt. Åtminstone för det i sammanhanget helt oskyldiga kollektivet.
Att matchen i sig var en gastkramning och tvunget behövde nedsköljas med något lugnande efteråt, är sådant som händer. Men igår var jag faktiskt lätt fnittrig när jag gick hem. Antagligen en reaktion på den "åh, nej, nu blir det poängavdrag"-panik som utbröt när "extra-pausen" blev utdragen.
Alla, i synnerhet två ölmissbrukande dårar, som var där vaknar nog inte med stolthet i sinnet idag. Men jag gjorde det.
Uppbyggd!
Jag ska koncentrera mig hårt på att avstå från att diskutera ölmuggen. Jag vill för död och pina inte ha något annat än ett straff som står i proportion till vad som hände.
Folk som gillar soul kanske inte förstår hur förtjusande deras favoritlåtar blir i bluegrassversioner: Run C&W
Det var inte så att Gillian Welch sjöng "Down in the river to pray"? Den låten kan nästan omvända en hedning...
neander: Ja, så långt håller jag ju med mig (vilket jag väl skrev, hoppas jag?) men sen var det stormningen av After också och där finns det inget uppbyggligt, utom att stället bjöd de skrämda barnen på glass.
studio: Nej, men det var de andliga numren som var bäst, "Daniel was a man of God" och "By the mark"
Stormningen av Efter har jag till nu levt i lycklig okunnighet om.
After heter det ju... *kallar in tyrckfels-nisse på kontoret för ett allvarligt snack*
Skicka en kommentar